5 steps on how to make James Potter like you [SV]

NAWW Ryanah ♥♥
Du skriver bäst, ingen protest ^^
Vill ha meeer c:

Ryannah♥ Snälla, skriv mer idag! Det skulle göra min dag, jag älskar denna ff

FA-NTA-STI-SKT!

Varit inaktiv ett tag nu - men nu sträckläst igenom allt! ♥ Underbar berättelse, känns verkligen att du följt en röd tråd genom berättelsen!

Omg du MÅSTE skriva mer. Nu! annars dör jag!! P.s RYANNAH FÅR THÄ VIN ♥♥

Wow, ni ska bara veta hur mycket era kommentarer betyder för mig! Tack hörni ♥

---

30 November

Det tog ett tag innan euforin efter Ryans present runnit av - närmare bestämt två dagar - men när den väl gjort det började jag fundera på varför han gett mig en sådan present. Sedan när gav en person man känt - och då menar jag käntkänt - i drygt tre månader bort något så stort och mindblowing i födelsedagspresent? (Att ha dejtat i knappt en vecka räknades inte.) Jag hade ju känt Rose och Albus i nästan en tredjedel av mitt liv och inte ens vi gav varandra sådana grejer. Och att han ens vetat om att det var min dröm att plugga på teaterskola... Jag kunde inte minnas att jag berättat det för honom så jag måste bara ha nämnt det som i förbigående. Jag menar, hur mycket visste jag egentligen om honom på en skala? Jag som hade tänkt ge honom något så enkelt som putsmedel till kvasten och nya Quidditch-handskar, men nu hade han ju satt ribban så mycket högre...

Det värsta var att han fyllde år samma vecka som det var julafton, det vill säga samma dag som avresan hem, och det gav mig mindre än en månad att komma på en lika awesome födelsedagspresent åt honom, och för att inte nämna en julklapp! (Det faktum att han faktiskt måste spendera fyra timmar utav sin födelsedag fast på ett trångt tåg varje år tänker jag inte ens nämna).

“Så ni är vänner nu alltså?” sade Ryan. Det var mer av ett konstaterande än en fråga.

Jag nickade. Vi hade varit i biblioteket och pluggat och var nu på väg tillbaka till uppehållsrummet. Rose var och träffade Lorcan och Albus låg i sovsalen med feber. Det var det perfekta tillfället för mig att fråga ut Ryan lite om vad jag kunde ge honom. Dock hade det bara varit han som ställt frågorna till mig än så länge. Han var sådan; ställde frågor, undrade saker. Dessvärre var jag rätt kass på det - Mackenzie brukade kalla mig ego, innan vi löste allt det vill säga - och det blev helt enkelt naturligt att han ställde frågorna och jag svarade på dem. Men nu skulle jag banne mig ta mig i kragen, annars skulle jag väl stå där kvällen innan hans födelsedag, tomhänt och med paniken som ett tajt grepp om min hals.

“Så, eh, Ryan, vad tycker du om förutom Quidditch?”

Okej, så frågan var kanske inte särskilt diskret och den var rätt random ställd men det fick duga. Ryan höjde lite på ett blont ögonbryn och log snett mot mig.

“Varför undrar du?” sade han retsamt.

“Får inte en tjej vara nyfiken, eller?” slängde jag tillbaka. Det var tur att jag kunde mitt pokerface. Albus var värdelös på att hålla masken, och då menar jag värdelös. Bli aldrig ertappad ute efter utegångsförbudet med honom säger jag bara!

Ryan skrattade lite och ryckte på axlarna. “Touché. Det är bara det att du har aldrig frågat mig vad jag gillar att göra så jag tyckte bara det var lite konstigt”, förklarade han. När jag hörde hur hemskt det lät fick jag plötsligt väldigt dåligt samvete, men jag hann inte säga något förrän han fortsatte, “Tja, vad tycker jag om förutom Quidditch, hmm... Att umgås med dig?” föreslog han.

Jag daskade till hans överarm. “Seriöst, Ryan.”

“Ouch”, han gned sin arm lite och flinade sedan. “Jag är seriös.”

Jag suckade. Detta skulle bli svårare än jag trodde. Vi klev på den sista trappan till porträtthålet, som flyttade på sig med ett ryck. Jag fattade snabbt tag i den breda ledstången och kort därefter kom trappan till ett stopp igen. Vi började gå uppför den med raska steg. Utegångsförbudet skulle träda i kraft om fem minuter så vi var verkligen ute i sista sekunden. Jag fortsatte envist, “Det måste finnas något du tycker om förutom Quidditch.. och att umgås med me--” Så plötsligt blev jag tyst. Jag hade kommit till ett stopp på det sista trappsteget och Ryan fick påminna mig om att kliva av trappan innan den rörde sig vidare.

Sedan såg han också det jag redan hade fått syn på. Runt hörnet halvsprang två fnissandes tonåringar - den ena med blont hår och den andra med eldrött. De kunde knappt hålla händerna borta från varandra och kysstes och sprang pö om pö. När de nästan nått porträtthålet slängde tjejen en snabb blick över axeln - men såg inte åt vårt håll - och sedan kysste hon den blonda killen länge innan de klev isär. Scorpius Malfoy gick åt sitt håll och Rose Weasley åt sitt.

Men just som Rose vände sig om låstes hennes blå ögon med mina och hon ryckte till. Liksom jag hade hon nu kommit till ett stopp. Vi stod knappt fyra meter ifrån varandra och bara stirrade på varandra, stämningen mellan oss tryckt. Ryan harklade sig obekvämt, och jag hade inte ens utrymme i hjärnan åt att reflektera över att Ryan - lättsamma Ryan - kände sig obekväm. Hela mitt huvud var fyllt till bredden av frågor som inte riktigt visste vart de skulle ta vägen. Jag kände mig sårad, sviken.

“Ni tjejer kanske vill prata ifred--” började Ryan.

“Nej!” utbrast Rose och jag med en mun.

Ryan stannade motvilligt kvar vid min sida och det blev tyst en stund till, innan Rose tillslut tog till orda. “Jag ville berätta...” började hon. Hon stod fortfarande flera meter ifrån mig, men jag kunde se hur hennes ögon var fuktiga av väta.

Jag såg bort. “Men istället bestämde du dig för att ljuga mig rätt upp i ansiktet?”

Nu tog Rose ett steg fram. “Jag ljög inte!” utbrast hon, hennes röst bedjande.

Nu såg jag på henne igen och gav ifrån mig ett glädjelöst skratt. “Så vad kallar du det du har gjort varje gång du har sagt att du skulle träffa Lorcan då? För jag antar att det inte var han du träffade”, sade jag och spände blicken i henne.

Det var hennes tur att se bort och det bekräftade mitt antagande. Hon hade alltså ljugit till mig varenda gång.

“Vet Lorcan om det? Eller ljuger du för honom med?” väste jag med gift i rösten.

“Lorcan... Lorcan vet inget.” Det var inte mer än en utandning men jag hörde det lika tydligt som om hon skrikit fram orden. Jag mådde bara värre och värre. Okej, så kanske hade jag inte varit världens ängel mot Ryan men det var en annan sak att gång på gång vara otrogen mot någon. Det var ett nytt lägsta. Och från Rose av alla människor. Rose som alltid pratade om moral och vad som var rätt och fel.

Jag skakade på huvudet. “Jag kan inte fatta det... När började det?” Då slog en tanke mig. “Det var på Halloweenfesten, eller hur! Ni har hållit på och smyga runt i en hel månad! Du sa till mig att du bara skällde ut honom, att du sa åt honom att låta dig va! Var det bara en lögn det med eller?” Nu skrek jag, men jag brydde mig inte längre om ifall porträtten eller spökena hörde mig och tjallade på oss.

“Nej, jag svär, det var sant! Jag sa åt honom att jag inte ville ha med honom att göra, men... du vet lika bra som jag att jag aldrig kommit över honom, inte på riktigt! Det var alltid honom jag ville ha... så när han kysste mig...” Rose slog ner blicken. En tår rann ner för hennes fräkniga kind, men jag kunde inte förmå mig själv att tycka synd om henne. Kanske sedan, senare kanske kunde jag förstå men just nu var jag för arg för att kunna tänka klart.

“Varför gjorde du inte slut med Lorcan och blev tillsammans med Scorpius då! Och varför sa du inget? Hur kan du hålla en så stor grej hemlig från mig? Jag trodde vi var bästa vänner”, sade jag med en anklagande underton i rösten.

Rose gick plötsligt i försvar. “Du sa ju inget om att du och Mackenzie helt plötsligt gått och blivit bästisar! Hur tror du det kändes för mig?” utbrast hon.

“Du kan ju inte jämföra det med detta! Jag ljög aldrig för dig! Jag har aldrig ljugit för dig, och jag skulle ha berättat för dig förr eller senare, det vet du. Så våga bara lägga över detta på mig nu!” kontrade jag ursinnigt. Jag kände hur Ryan lade en hand på min arm i ett försök att lugna mig, men jag bara skakade av mig den.

“Låtsas inte som att du är någon jävla ängel nu, va!” snäste Rose tillbaka med ett anklagande finger riktat mot mig. “Du dejtade ju Ryan samtidigt som du var kär i min kusin och du gjorde det bara för att 'bli mer erfaren' så att James skulle tycka om dig! Hur tycker du att det låter? Va?”

Just som orden lämnat hennes läppar spärrade hon upp ögonen som om hon just insett vad hon sagt, men jag hade ingen tid för henne. Jag var tvungen att se hur Ryan reagerat och vred huvudet med ett så snabbt ryck att jag kunde svära på att jag hört ledbanden slitas av. Ryan bara stod där. Han sade inget, rörde inte en min, men jag kunde se hur något smärtsamt glimtade till i hans ögon. Sedan vände han sig om och försvann in genom porträtthålet utan ett ord eller att så lite som se åt mitt håll.

Mitt hjärta sjönk som en sten i bröstet på mig, och jag svalde hårt. “Jag kan inte fatta att du just sa det där”, viskade jag och skakade lite på huvudet.

Rose tog ett steg mot mig med handen utsträckt. “Förlåt, Savannah. Förlåt, jag tänkte mig inte för. Du vet hur jag blir när jag blir arg, det var inte meningen, men snälla säg inget till Lorcan”, sa hon med bedjande röst och tårar rinnandes ner för kinderna.

Jag ryggade bara tillbaka och såg sårat på henne. Säga något till Lorcan...? Som om det var det första hon tänkte på. Som om att bevara hemligheten från Lorcan var prioritering nummer ett just nu och inte det faktum att hon antagligen just gjort så att Ryan aldrig skulle vilja prata med mig igen.

“Du kan va lugn”, spottade jag fram. Sedan praktiskt taget röt jag lösenordet åt Tjocka Damen som såg ogillande på mig men öppnade upp och jag klev in genom porträtthålet. Hela vägen upp för spiraltrappan till sovsalen kände jag hur jag skakade av ilska. Jag var så fruktansvärt arg och sviken att jag inte visste om jag skulle skratta eller gråta, eller slå i sönder något. Jag rundade det sista hörnet och passerade femmornas sovsal, men så blev jag stilla.

“Savannah...”

Du skriver så bra skriv mer så fort du kan

Ånej vad mycket som hände på en gång ahh o.o
Älskar det iaf ♥

Gråter :'(
Seriöst, varfööööööör VANNAH O ROSE MÅSTE BLI VÄNNER IGEN ANNARS DÖR JAG

Måste ha mer nu!! Du äger asså herregud du har den bra handling du har allt!! Längtar till nästa kapitel (som jag hoppas kommer ut imorrn)!!

Exakt
OM VI INTE FÅR MER SÅ KOMMER VI PRUTTESTERA XD