Krig, Påskägg & Lustigkurre (Privat)

Jag suckar lätt.
- Något bekymrar dig sessan. Jag vet inte vad, men något är det för du agerar inte som dig själv. Tror jag i alla fall. Jag menar.....hörde du ens de galopperande stegen några meter bort? Är det Lord Lukas som tynger dina tankar? Frågar jag.
Bara att nämna namnet Lukas gör mig irriterad, varför vet jag inte, men så är det. Det är såklart inget jag visar.

"Galopperande steg? Fy fan..." säger jag sedan. "Missade jag dem? Helvete... Lukas? Nej, nej, Lukas bryr jag mig om för tillfället. Han klarar sig själv, i sådana fall skulle det vara Bitterblue som tynger mina tankar. Fast, det är det inte heller. Och plus, som du sade förut, Lukas och jag kanske inte gifter oss? Jag borde inte fästa mig för mycket. Vi båda kanske såg på vår vänskap som kärlek, fastän det inte var någon kärlek", mumlar jag sedan för mig själv. För, hur mycket jag än försöker så kan jag inte känna likadant för Lukas som för... Long.
Helvete, jag är kär... Jag tror också att det är på allvar den här gången...
"Men, Long, lyssna, det finns inga hästar nu. Bara... Fåglar. Underbara fåglar", ler jag mot honom och ser sedan runt. I ögonvrån så vänder jag på huvudet och ser en vit duva. "Sådana som man har på bröllop", mumlar jag. "Long, du får skynda dig med att hitta flickan som kommer bli din hustru. För... jag blev underligt nog sugen på ett bröllop. Eller, så får jag gå och gifta mig... Men... det kommer inte bli Lukas", mumlar jag sedan för mig själv. Jag tror Long kan ha uppfattat det, om han verkligen lyssnade. Och jag bad honom lyssna ordentligt på fåglarna... Vilken idiot jag är.
Jag blundar och ler medan jag lyssnar på fåglarna igen. Jag vet att mitt hjärta kommer leda mig rätt snart. "Mitt hjärta kommer leda vägen", säger jag för mig själv och ler för mig själv innan jag går bort mot Long. Jag sätter mig på marken bredvid honom.
"Hur är det med dig själv då? Tynger något dina tankar?" frågar jag och vill verkligen veta ifall något oroar honom eller inte.

Jag orkar bara lyssna lite på sessan. Fåglarna som svävar i luften fyller mig med en vidrig längtan efter kärlek.
Jag måste vara sjuk...varför kan jag inte låta bli att tänka på bröllop, kärlek och prinsessan?? Helt bisarrt för att vara jag...
Med en suck lägger jag mig ner och låter gräset kittla min nacke. Jag kliar mig trött på magen.
När prinsessan sätter sig sneglar jag upp på henne och ler lite.
- Nja...jag vet inte. En sak - mina känslor har fått för sig att ogilla Lord Lukas, ingen aning om varför...fast det tynger mig inte riktigt. Och så tänker jag på dig. Kan det vara tecken på en sjukdom? Funderar jag bekymrat och kniper ihop läpparna hårt.

"Jag... Det... Long, vad du än gör, kasta aldrig ut något sånt igen, är du snäll. För, då kommer förmodligen varenda kvinna bli såhär", säger jag och pekar på mitt egna ansikte som har börjat rodna kraftigt igen. "En läkare skulle diagnostisera dig som..." kär, är det sista ordet jag inte uttalar. Jag tittar bort och försöker att inte le stort. Jag vet inte varför, men plötsligt vill jag bara skratta.
Så, det är det jag tillåter mig att göra. Jag lägger mig skrattande bredvid Long och sneglar sedan på honom och vet med säkerhet att rodnaden på mina kinder är borta nu. "Det var inget. Jag vet inte vad det är... men... sannolikheten av att jag lider av något liknande är väldigt stor", ler jag.

Jag rodnar lätt.
- Prata på du! Muttrar jag tyst. Jag ser förundrat på prinsessan som skrattar och skrattar tillslut jag med. Det är avslappnande.
- Jaså? Lord Lukas va? Frågar jag när jag lyckats få tyst på mitt brummande skratt. Suckandes vänder jag mig så att jag ligger på mage och lutar mig på armbågarna. Först ser jag fundersamt på prinsessan men när jag kommer på mig själv blir gräset mycket intressantare.

"Nä... Inte riktigt. Det borde vara det, antar jag. Men, det är det inte. Det är en galning som har smugit sig inpå mina tankar, du vet säkert vem jag talar om", skrattar jag och granskar honom. Efter att han själv granskat mig en stund vänder han bort blicken men jag fortsätter granska honom. "Jag tror att det är så gott som slut mellan Lukas och mig... Han behöver bara veta om det. Mina tankar har gjort mig otrogen mot honom. Praktiskt va?" stönar jag men kan inte låta bli att skratta. "Men, det blir bättre så här... Jag tror inte jag riktigt älskade honom på det viset jag borde ha gjort", slänger jag sedan ur mig, av någon idiotisk anledning.
"Förresten... Long, får man fråga exakt vad det var du tänkte om mig? Ifall det var mord så ångrar jag att jag rodnade", ler jag skämtsamt och retsamt.

Ett flin sprider sig över mina läppar.
- Hm...du vill veta vad jag tänker om dig? Du får inte klippa till mig om jag ska säga.

"Hallå, om det är nakentankar så kan du redan börja springa!" flinar jag tillbaka.

- Så långt går jag inte! Skrattar jag lätt och höjer retsamt på ena ögonbrynet,
- Eller?

Jag smäller retsamt till honom på armen, men inte så att det gör ont. "Berätta nu, snälla", ber jag honom. "Du ska förresten veta att jag inte säger snälla ofta", tillägger jag allvarligare innan jag börjar flina igen.