Are You Really A Granger? (SV)

Kommenterar

Superbra!!!♥♥ Du skriver helt fantastiskt!! Helt underbart♥ Längtar efter mer!!!♥♥♥

Då ska ni få mer! ♥♥♥






Kate:

Jag kravlade mig bort mot celldörren, och kikade ut. Mina ögon var dimmiga, och jag såg inte så bra. Cellen mittemot mig var tom, men i cellen bredvid mig såg jag en man/pojke trycka sig mot sin celldörr. Jag kisade för att se bättre. Han var inte jättelång, kanske som mig, det var svårt att se när han satt ner. Han hade blont, nästan lite silvervitt hår. Jag kisade ännu mer. Svarta kläder hade han.....En dementor flög plötsligt förbi, och jag var tvungen att slänga mig bakåt för att inte träffas av den värsta kylan, utan bara den obehagliga kylan som kom efteråt. Sen slängde jag mig fram till celldörren, och tittade ut igen. Pojken satt fortfarande och tryckte sig mot dörren. Jag hade slagit i huvudet i fallet, och var väldigt yr och såg om möjligt ännu dåligare. Men, var det inte min bästa vän som satt där ändå? Var det inte Draco Malfoy som förtvivlat tryckte sig mot sin celldörr, bredvid mig? Jag kände en varm känsla inombords, som motade bort dementorernas kyla för en millisekund, innan allt blev svart, och jag föll bakåt.


Hermione:

Vi var inte tysta i bilen hem. Inte som på hitvägen. Eler joo, jag var tyst, men inte mamma eller pappa.
-JAG FÖRSTÅR INTE VAD VI GJORT FÖR FEL!, skrek mamma förtvivlat. HUR HAR VI KUNNAT UPPFOSTRA HENNE SÅ HÄR! Det isade i mina öron, hon hade skrikit ända sen vi satt oss i bilen. Pappa körde med ena handen på ratten, med den andra kramade han hårt om den knöggliga kuvertet vi fått av den rynkiga tanten. Mamma fortsatte att hysterikst gråta, samtidigt som hon skrek hur dåliga dom var på att uppfostra sitt barn. Jag försökte att blunda och stänga av mammas hysteriska gråtande, men det ända jag såg då var Kates iskalla blick, när jag försökte prata med henne.
Tillslut kom vi hem, och vi gick in, och satte oss vid köksbordet. Pappa öppnade kuvertet sakta, med darrande händer. Tillslut fick han upp det, och hans ögon var hysteriska när han lästa den enkla meningen som stod i brevet. Han räckte darrande över till mig. Jag läste det.



Kate Granger är inte mördaren. Någon annan dödade Pansy Parkinson.


Vill ni läsa mer? Kommentera!

Mera!!! Vem är det då då? Draco?? ÅÅÅH vad spännande!!

Läser ♥ Love it

Imorgon kommer mer! ♥

Bra :-D

Vill ni ha mera nu?

Jaaaaa!!!

♥

Hej! Nu kommer ett kapitel! Just nu har jag börjat släppa 2-3 om dagen, men jag kommer sedan att gå ner till 1-2.

Hoppas ni gillar kapitlet!


Kate:

Jag klev upp ur min säng, som bestod av en hård träbänk, som många andra mördare/tjuvar hade sovit i. Jag kände på jacket i pannan. Det hade börjat läka lite nu. Jag kunde inte gå ännu, jag hade så ont i fötterna, men har fortfarande inte kommit på varför. Troligen för att dementorerna släpat mig i marken hit. Jag kröp fram till celldörren, det var snart dags för frukost. Ibland kom jag på mig själv med att känna mig som ett djur, som hungrigt väntade vid burdörren för att någon snabbt, så att dom inte fick armarna avbitna, skulle slänga in lite blaskig soppa. Nu kom Annie. Jag hörde hur dom andra började skaka i gallren och skrek av hunger, när lilla Annie serverade blaskig soppa.
-Sådärja, lilla Kate, här har du lite soppa, sa hon och gav mig en skål med en sked. Jag slukade det snabbt. Den var inte varm, mer lite ljummen, men den trängde bort dementorernas kyla en liten millisekund. Det var därför alla ville ha den så snabbt. För att få något litet hopp av värme någon millisekund, innan värmen dog, och den hopplösa kylan kom tillbaka. Hon gick vidare tills nästa cell. Jag tittade på henne. Varför gick hon förbi Dracos cell? Varför gav hon inte honom mat? Jag trängde mig mer och mer mot gallret, för att försöka kunna kika in i Dracos cell. Men där fanns ingen Draco. Han var borta.
Annie gick förbi, hon gav dom i cellerna mitt emot mat. Jag ville skrika, skrika på Annie, fråga var han var, jag ville gråta för att han var borta, jag ville känna att jag saknade honom. Men jag kunde inte känna något. Och jag kunde inte prata, gråta eller skrika. Min själ, hade dött.


Hermione:

Vi satt tysta en stund. För att få texten in i hjärnan. För att förstå den. Pansy var inte död. Vem hade ljugit om att hon hade dött? Madam Pomfrey? Nää, hon skulle aldrig göra något sånt. Malfoy? Crabb? Goyle? Kanske, mycket troliga. Men ingen hade ju hört från Draco sen dom satt Kate på Azkaban. Vem hade dödat Parkinson då? Någon på skolan? Det måste det väl vara?Men det var inte min syster. Hon satt på Azkaban, men hon var oskyldig. Men hon själv visste inte om det.
Jag skulle återvända till Hogwarts. Mamma och pappa skulle ringa en Polis, från trollkarlsvärlden såklart, och dom skulle försöka få ut Kate ur Azkaban. Men det skulle inte bli lätt, det visste vi. Men vi skulle kämpa för Kate, för man kämpar för en Granger.
-Jag...g..går och pack..ar mina... väskor, lyckades jag stamma fram. Mamma tittade upp med ett ryck.
-Ehm...ja, javistt, självklart gumman, gör det..., sa hon sluddrigt, sen sänkte hon blicken och tittade på brevet igen. Jag gick uppför trappan, öppnade dörren till mitt rum, gick in stängde den, och det var inte förrän då, jag föll ihop. Jag hade ingen ork mer. Min oskyldiga syster, mager, blek och undernärd, satt på Azkaban för ingenting. Och det monstret som sagt att min syster mördat Parkinson, den ska åka till Azkaban och ruttna där. Det hade jag bestämt.


Mer?