Love at first sight - PRS, Jessica Tonks och Sannie

Alice åt under tystnad, fortfarande sur. Hur skulle han gottgöra henne? Han ville inte att hon skulle vara så arg på honom...
"Förlåt", sa han och lassade mat på sin gaffel. Alice såg upp på honom, "Jag vet att jag beter mig konstigt, men..."
Han avbröt sig själv då han såg gänget från skolan komma in på restaurangen.
Du skojar med mig, tänkte han då han såg hur de satte sig runt Ethan. Var han tvungen att försvara honom utanför skolan också? Han rynkade på pannan.
"Nu gör du sådär igen", muttrade Alice, påminde Pontus om att han inte var ensam, "Flyter iväg i dina tankar utan att låta mig vara med." Hon himlade med ögonen.
Pontus såg på henne igen och stoppade gaffeln i munnen. Vad fan skulle han göra nu?

Ethan kände sig så liten plötsligt. De hade stängt in honom, satt sig runt honom så han inte kunde gå utan att få dem att flytta på sig först...
Servitören kom igen och Ethan betalde honom snabbt. Nu behövde han bara försöka sticka..."Det verkar som din enda vän har lämnat dig" flinade ledaren.
Ethan såg ner i bordet, han fick försöka klara av det här. De skulle bara såra honom med ord...Inte med handling väl?

"Alice, lyssna", sa Pontus tillslut, "Dem där killarna", han knyckte med huvudet åt Ethans bord, "går på min skola."
Alice vände sig om i stolen och granskade gänget.
"Han i mitten heter Ethan, och de jävlas med honom. Vad ska jag göra?"
Alice vände sig mot honom igen, nu med höjda ögonbryn.
"Vad du ska göra? Herregud, Pontus, du behöver väl fan inte göra någonting? Det är inte dig dem jävlas med precis", sa hon och stoppade en gaffel med sallad i munnen.
"Men det är inte rätt. Ethan har inte gjort dem någonting", svarade Pontus och såg på gänget.
"Han klarar sig", mumlade Alice mellan tuggorna. Hur kunde hon inte bry sig?!

Ethan var knappt säker på vad gänget ville, de verkade bara nöjda över situationen. Att han inte kunde gå, och att han verkade rädd...
"Vi ska ha så mycket kul" flinade en i gänget. Ethan försökte att inte lyssna, de säkert bara sitta där och få honom att må dåligt tills de blev uttråkade och gick.
Men han ville inte det! Han ställde sig upp och försökte ta sig ut från hörnet. Han kastade en blick emot Pontus och det gjorde honom ännu mer bestämd. Han tänkte inte sitta kvar och bli hackad på samtidigt som han såg honom och hans flickvän.

Pontus såg hur Ethan reste sig upp.
"Skit i honom idag", sa Alice, och då Pontus inte verkade gilla vad hon sagt, lade hon till; "Snälla, för min skull?"
Pontus såg på henne. Skulle han låta Ethan, hans vän, lida... för hennes skull?
Pontus reste sig upp, stolen skrapade i golvet. Han gick bort mot gänget och Ethan och sa:
"Vad fan gör ni? Kan ni inte låta honom vara för en jävla dag? Lyssna, jag vill inte bråka, men kan ni inte bara dra åt helvete så jag slipper se er?"
Alice hade också rest sig upp, men stod kvar vid deras bord med ögonen fästa på Pontus. Hon var antagligen förvånad över hans mod.

Ethan såg upp på Pontus igen. Han hade gått ifrån sin flickvän, för att försvara honom? Det värmde i honom...De värmde verkligen i hålen av avundsjuka som Alice skapat.
Gänget såg först chockat på honom. Sedan fick ledaren en arg min. "Vad fan säger du?! Du tigger om stryk!".
Ethan lyckades ta sig förbi, men nu tog de sig mot Pontus istället...

Pontus kände adrenalinet pumpa.
"Låt honom bara vara. Jag skiter i om du slår mig, men rör du Ethan får du fan springa för ditt liv sen", trotsade han i en hög ton. Hans nävar var hårt knutna.
"Pontus" pep Alice. Hon hade närmat sig dem och såg nu på sin pojkvän med stora ögon, "Kom, vi går..."
Hon gjorde ingenting förutom att se på honom. Hon väntade på att han bara skulle ta hennes hand och sedan kunde de gå fria igen. Men Pontus ville inte riskera att gänget gick på Ethan igen, så han stod kvar.

Ethan var förskräckt igen. De fick inte ge Pontus stryk! Men trots allt det kände han sig ännu varmare inuti. "Pontus!" Han lät lika pipande som Alice. "Snälla...gå härifrån innan du får stryk...Jag klarar mig".
Ledaren flinade till. "Aw, så sött, du verkar bry dig trots allt om honom?". Han kom ännu närmare och hans nävar var också knutna.
Ethan tänkte verkligen inte låta Pontus få stryk. "Snälla gå" bad han igen och tog Pontus knutna näve.

Pontus lyssnade inte på honom.
"Försvinn Ethan", sa han bara mellan sammanbitna tänder, utan att se på honom. Han drog åt sig sin hand och stirrade ilsket in i ledarens ögon.
Alice såg förskräckt på när gänget kom närmare. Hon visste inte vad hon skulle göra.
"Låt honom vara!" sa hon och tog tag i ledarens handled. Men han var så mycket större än henne att hennes hand knappt nådde runt den.

Ethan bakade undan ett steg och såg med stora ögon på Pontus. Varför brydde han sig egentligen så mycket? Han skulle nog få stryk för att han försvarade honom!
Ledaren skrattade till. "Du ser snygg ut, men du är uppenbarligen inte så smart" hånade han Alice och med en lätt knyck fick han loss sin hand. Han drog sedan bakåt den handen för att låta den fara i hög fart mot Pontus ansikte.
Pontus begravde snabbt ansiktet i händerna, han ville inte titta på...