En pusselbit borttappad (PRS fashion7 & KajsaRC2001

Puck grymtade till i sömnen. Hon hade haft en skum dröm. Att Li hade tappat minnet. Tveksamt öppnade hon ögonen. En klump bildades i magen när hon synade var de var. Hade drömmen varit sann trots allt? "Li? Är du vaken?" voskade hon.

'Jepp. I alla fall, vi borde skynda oss, komma till den normala världen, den vi lever i på riktigt.' svarade Li med en irriterad röst. Hon hade vaknad glad och pigg, men hade genast blivit väldigt arg och ledsen när hon kom ihåg bilden. Minnet av hennes föräldrar. Det var så hemskt, att Li bara vill kasta in handuken(annat ord för att dö). Hon reste sig upp och svor till när hon trampade på ett skosnöre och trillade ner på marken igen.

"Hur gick det?" frågade Puck oroligt. "Du kanske borde knyta dina pjuck (ett annat ord för skor)." konstaterade hon. Hon gick fram till li pch sträckte fram handen.

Li nickade. ' Jag...jag kommer inte ihåg hur man gör. För att knyta skor.'

Puck log och böjde sig ner. "så! Nu är det klart." sa hon och reste sig upp. "Jag tror att du har mycket att lära"

Li tittade på. Plötsligt kände hon en smärta skjuta upp från knäna. Hon föll än en gång till marken och drog i håret. Det gjorde fruktansvärt ont, och hennes andning blev snabbare, hårdare. Och sedan kom en bild.

Det var Li själv, kanske lit yngre. Hon låg blodig i en förstörd bil. Glassplitter överallt. Bilen uppochner, tillbucklad, och polisbilar stod runt omkring. Sedan en till bild. Igen en bild på Li, liggandes på en bår. Halva ansiktet utan hud, och andra halvan hade en stor skärva glas, djupt in. Mycket blod. Stora ögon vitor. Nästan död. Händer som fortfarande höll ett hårt grepp om den luft som egentligen skulle ha varit en ratt. Och sedan en röst. Allt kom osammanhängande, och bara vissa ord hördes i Lis minne.
'Elva år....självmord...misslyckades...så ensam...socialen...skärvan...djupt...jag förstår..'

NEJ DU FÖRSTÅR INTE! tänkte Li rasande innan smärtan i huvudet blev för stor och hon svimmade igen.

Puck fångade upp Li innan hon föll till marken. "Li?!" skrek hon förvirrat. Sen förstod hon. Lis förflutna var smärtsamt att se på. Det var en börda Li bar på varje dag men hon hade lyckats förtränga minnet. Nu var de tillbaka och allt var Pucks fel. Hon lade Li i gräset.

Li vaknade upp i ett skrik. Sen såg hon Puck och kände sig genast lugn.

Puck strök Li över håret. "Hur mår du?" frågade hon och la på lite mer ved på en brasa hon hade gjort.

Li nickade då hon visste att rösten inte skulle bära. Hon satte händerna framför elden, kall som hon var, och började nynna på en vaggvisa, som bara dök upp från ingenstans. Li vaggade sig själv och befann sig plötsligt i ännu ett minne. Hon fortsatte nynna, det kändes rätt.

Bilden som kom upp i hennes huvud visade en ask. I asken fanns en sådan där liten ballerina, som började snurra runt varje gång asken öppnades. Visan Li sjöng dog ut tillsammans med hennes röst, samtidigt som asken själv började låta. Precis samma visa. Ballerinan snurrade runt och runt, och varje gång man såg framsidan av den lilla dockan på nytt var den trasigare, blodigare och hemskare. Sedan hördes ett skrik, och en våg av blod stänkte över dansösen. Man såg en hand landa på ett golv, bredvid ballerinan. Dockan snurrade nu långsammare och långsammare för att sedan stanna helt, och lägga huvudet på snedden. Asken hade nu varit tyst ett tag, och Li såg till sin fasa att Ballerinan öppnade munnen och började nynna den där vaggvisan.