PRS Selma...|AlexZz

Al hör Dominicks rop, hon kan dock inte sätta fingret på att det är hon som hör det. Natasha verkar inte höra det alls. Det låter så högt att hon skulle kunna tro att hon stod precis bredvid.

Hydra vänder blicken mot skogen med en svagt leende.
"Jag går ned först, du kommer troligen få veta från sessan om något händer." Svarar Hydra och går utan att vänta på svar ned. Ju längre ned hon kommer desto varmare tycks det bli.
"Hydra..." Ekar en röst plötsligt genom trappan när hon gått väldigt, väldigt långt ned, men hon vet inte om det bara är hon som hör det. Hydra vänder blicken uppåt för att möta sig själv som barn. Så det är väl självklart att hon faller bakåt och tumlar nedåt.
"Ouch." Säger hon när hon nått bottnen av trappan. Kroppen bultar, det gör ont. Hon är rätt säker på att hon borde brutit vartenda ben.

Jayden dyker upp i gläntan som Al och Natasha är i.
"Där är ni! Dominick ropade, ni får inte bara försvinna sådär." Säger han nästan uppläxande.
"Vi gick bara en... du blöder!" Utbrister Natasha oroat.
"Va?" Blir Als förvirrade svar när hon plötsligt lägger märke till att det rinner blod från ett par olika ställen i hennes ansikte, från huvudet och hon inser att hon har ont över hela kroppen. Men vad har hon gjort egentligen?
"Öhm... jag tror vi går dit bort." Säger Jayden.
"Hydra kanske vet någonting om mystiskt blodflöde." Svarar Natasha kvickt innan hon blir upplyft av Jayden och de börjar gå mot Dominick.

Hydra faller och jag hinner inte reagera, förmodligen för att jag inte vill reagera... Jag gillar inte henne särskilt mycket...
"Hydra?" ropar jag och hoppas på att få ett svar medan jag försöker komma på ett sätt att få mat. Det finns djur överallt, jag skulle förmodligen kunna jaga en av dem... Men, jag behöver vatten.
Petrovs... Petrovs... så mäktiga... stolta... Petrovs... Sista gången rösten säger det är det som om den smakar på mitt efternamn, nästan vill äta det, sluka det och därmed mig. Jag ryser till och ser på trädet, sedan sväljer jag hårt.
"Hjälp henne", säger jag och trädets grenar börjar röra sig igen och slingerväxterna på trädet börjar åter igen röra på sig. Fem stycken slingrar sig likt ormar nerför trappan och mot Hydra, även om jag inte kan se dem så vet jag.
Jag sväljer hårt ännu en gång. Detta är trädet. Trädet från min barndom, när jag fortfarande var så liten för att förstå något. Jag trodde det endast var en dröm, men... detta är trädet. Trädet som brydde sig mer om mig än min familj, och även trädet som dödade mig i mina drömmar... En fiende och en vän... Vilken sida är den på denna gång?
Vilket det än är så kan den hjälpa mig. Den dödade endast mig i drömmarna, inte Celine som fåtal gånger var med, inte min bror eller min mamma, eller någon från min familj. detta är mitt dödsträd, ingen annans. Det kommer endast skada mig om någon, och på det viset blir det den närmaste vän jag kan komma just nu.
Jag räcker fram handen med vattenpungen i. "Vatten", säger jag och några slingerväxter skjuter ut mot min hand och slingrar sig runt vattenpungen och tar den och försvinner sedan.
"Fågel", säger jag sedan. Något börjar röra sig ovanför mitt huvud och jag tittat förskräckt upp. Trädet är gigantiskt minst fem gånger längre än vanliga träd och uppe bland trädkronan rör sig grenar.
Något faller. Och faller, och faller. Tills den hamnar vid mina fötter.
En gigantisk fågel som kommer räcka till hela vår grupp utan problem. Jag blinkar chockat. Magi kommer med ett pris... tänker jag men struntar i vad priset blir. Celine kommer överleva med hjälp av maten, och så länge hon överlever kan jag dö lycklig. Även om Celine själv inte minns vem hon är.
"Mat... vi har mat och vatten, och skydd. Vi kommer klara oss här ett tag", mumlar jag för mig själv när jag böjer mig ner och tar upp fågeln för att sedan bara stå och vänta på Jayden, Celine och Natasha.

"Nej... rör mig inte." Fräser Hydra till växterna och drar sig kvickt undan från trädets slingerväxter. Hon tar inte hjälp, ingen hjälper Hydra. Dessutom såg hon just sig själv som barn stå i trappan och stirra på henne. Det bådar bara illa. Hydra reser sig och blir lite gladare när hon inser att smärtan försvunnit. Det brukar försvinna snabbt.

Seigo dyker upp när de är påväg mot trädet och Al blir den första som går ned efter att ha lyft av Natasha från Jayden. Så Natasha går själv nedåt. Även om hon knappt kan gå ned ordentligt för att hon ser sig om som om hon aldrig sett något liknande. Al själv nynnar på något hon hört förut. Kan inte sätta fingret på varifrån men den deprimerande barnvisan får henne tänka på Max. När de är nere på bottnen så sätter sig Natasha på det sista trappsteget eftersom det tydligen var lite för mycket för henne att gå själv. Al börjar går runt, det var stort, underligt och det störde henne att hon inte ens visste vem den där Max var. Fast hon fortsatte nynna.
"Vad nynnar du på?" Frågar Jayden förvirrat.
"Något Max lärde mig." Svarar Al fundersamt.
"Vänta, minns du Max?" Frågar Seigo och Hydra ser också förvirrad ut.
"Nej." Svarar Al som om det vore naturligt.

Jag hör hennes nonchalanta "nej" och ser fundersamt på henne. Skulle hon minnas om hon... träffade honom? Jag vet inte... Seigo verkar inte veta hur han ska reagera men Hydra verkar se lättad ut när hon hör Celines nej.
"Tillaga", säger jag korthugget och grenar kommer och tar kycklingen ifrån mig samtidigt som jag ser några slingrande grenar komma tillbaka med vattenpungen.
Jag ser upp mot trappan, ser Jayden komma ner han också och till slut är vi alla här nere.
"Stäng", säger jag och ser hur trädet sluter sig. Jag lutar mig mot trädets stam, eller väggen, kalla det vad man än vill.
"För hit honom, men håll honom i skuggorna - tyst - medan jag talar med henne så att han förstår hur allt hänger ihop", säger jag lågt, väldigt lågt, mer som ett obegripligt mumlande. Men, trädet förstår, självklart gör det det.
Några meter ifrån mig, i skuggorna av trappan ser jag honom dyka upp, med grenar runt kroppen och blad över munnen så att han inte ska kunna ge ifrån sig några ljud. Han möter min blick och ser argt på mig. Jag nickar kort och skakar sedan på huvudet. Sedan gör jag några tecken på "fältspråk" som soldater och riddare använder, och jag vet att han kommer förstå dem. Jag säger åt honom att vara tyst, iaktta och samla information. Max verkar förvirrad men gör som jag säger åt honom och verkar lugna ner sig.
"Celine", säger jag, och det är först då Max ser henne och spärrar upp ögonen jag ser hur ilskan tänds i hans ögon. "Jag menar Alessandra", säger jag sedan och ser hur Max ögon blir förvirrade. "Alessandra, minns du mig? Minns du... vad som hände innan allt det här? Minns du Tríwaña som tog dina minnen?" tillägger jag sedan lågt. Jag biter ihop och försöker hålla desperationen borta från rösten när jag fortsätter tala. "Snälla du, säg att du minns mig? Dominick?"
I tankarna säger jag åt trädet att släppa trädet när Celine börjat tala och svara på min fråga, eller... rättare sagt, hennes röst, vad hon än säger släpper Max lös.

Hydra ser bistert på prinsen, hon har märkt Max. Hon vet att det är prinsens fel. Dessutom vet hon att hon måste få Celine minnas någonting om prinsen för att inte Max ska börja rabbla allt från Celines barndom till kidnappning... ja. Det är jobbigt att lyssna på och hon har det.

"Du är kronprins Dominick." Svarar hon som smått.
"Sicken underdrift, syster." Säger Max med en suck.
"Syster?" Frågar Al fundersamt.
"Ja, jag är din bror, Max." Svarar Max och ett uttryck av igenkännande drar över Als ansikte.
"Maximillian." Säger Al, som för att rätta honom.
"Ja, men det det är mycket lättare att säga Max. Tycker du inte? Varför är ni i ett stort träd förresten?" Den här frågan är riktad mot Dominick.

"Inget du behöver oroa dig för", mumlar jag. "Om någon dör så är det jag, och det är ett oväder där utanför, eller på ingång åtminstone", tillägger jag. "Jag... Jag vet inte om vi borde berätta för Cel... Alessandra vad som hände precis innan... öhm... låt oss säga att vi träffande en gammal... rival", säger jag besvärat och drar en hand genom håret. Det blixtrar till i Maxs ögon som om han vet vad jag talar om.
"Ja... de kom tillbaka", säger han lågt och ser stint på mig. Hästarna. Han menar hästarna.
"Är hon säker?" frågar jag oroligt.
"Jodå. Hon mår bättre än vad någon av er gör..." säger han och hans blick flyger lätt över oss alla.
"Det är din uppgift att berätta för henne..." säger jag. "Hon... Vi... Det vi hade försvann efter händelsen", muttrar jag.
"Hade?" ekar Max och jag ser att han skulle vilja skära huvudet av mig.
"Ta det lugnt, prins. Jag hann inte ens ge henne en kyss, hon tog henne ifrån mig innan något hann hända, trots situationen", muttrar jag. Sedan bugar jag mot honom. "Om ni tillåter, medan du berättar har jag ett löfte att hålla till Natasha innan ovädret börjar helt."

(Ursäkta för kort och konstigt inlägg xD Försöker ladda ner en sak, så får se hur det går... >.> )

"Släpp formaliteterna, kronprins. Du talar faktiskt med någon som blivit av med sin titel efter ert försvinnande." Säger Max och ser på sin syster med en smått sorgsen blick. "Dessutom hotar dina föräldrar med krig eftersom de anklagar oss för att vara anledningen till försvinnandet." Fortsätter Max.
"Försvinnande?" Frågar Al förvirrat.
"Förklarar strax, syster." Svarar Max avvärjande. "Hydra sluta titta igenom mina minnen." Säger Max vänt mot Hydra.
"Det är allt jag kan göra, Maxie." Svarar Hydra med en axelryckning. Natasha verkar just ha insett vad Dominick menar.
"Jag vill inte att du går ut i ovädret." Säger Natasha oroat där hon sitter på sista trappsteget.
"Det är farligt." Säger Al medhållande lika snabbt. Hon vill inte heller att han går.

Jag ser på Natasha och ler mot henne. "Okej, jag stannar väl kvar här", säger jag. "Krig?" frågar jag Max. "Det hade jag verkligen inte förväntat mig..." mumlar jag.
Jag ser på Celine och lägger huvudet på sned. "Så du minns mitt namn, men endast det? Inte en viss... händelse för några år sedan som inkluderar några män? Soldater?" frågar jag. Jag ser hur det rycker till i Max ansikte.
"Dominick", säger han lågt och varnande. "Du skulle bara våga... Jag förde henne därifrån en gång i hopp om att hon inget skulle minnas, ta inte upp det igen!"
"Så du minns?" frågar jag.
"Ja, men frågan är hur du minns?" undrar han med smalnade ögon.
"Åh... Så du vet inte?" frågar jag och försöker spela något. Jag vet inte vad.
"Vad?"
"Jag var ju där", säger jag och rycker på axlarna. "Jag tappade bort mig själv innan... det hände", ljuger jag. Jag ser på Hydra och sedan på Max.
"Nu vill jag veta hur ni två känner varandra", säger jag samtidigt som jag hör en blixt. Det kanske inte var en så bra idé att gå ändå...
Jag sjunker ner mot golvet och sätter mig med ryggen mot stammen och iakttar personen som skulle ha blivit min fru och som nu inte ens vet vad hon egentligen heter...
Jag ska döda Hyron.

Eftersom Al anser sig helt bortom konversationen nu så går hon och slår sig ned bredvid Seigo som per automatik lägger armen om henne. Eller, det tycks vara det han låtsas. Han njuter av att få ha den där, det märks. Men Al bryr sig inte, inte just nu.

"Ingen hade väntat sig krig." Svarar Max och lutar sig mot en vägg. Hydra suckar instinktivt, hon har aldrig förstått vad poängen med krig var, inte heller poängen att hota med krig.
"Varför skulle du ha nytta av att veta det?" Frågar Hydra när Dominick frågar om hur hon och Max känner för varandra. Vad han nu ens menar med det.

"Hur?" Jag ger ifrån mig ett kort och torrt skratt. "Det är ingen hemlighet att jag inte litar på dig, precis lika mycket som jag litar på Seigo. Och, Seigo!" skriker jag. "Bort med armen från min trolovade!" fräser jag sedan. "Döda mig först med den där handsken så kanske du kan få röra henne, men våga inte röra henne på det viset när jag är här!" skriker jag.
"Vad det inte jag som skulle berätta att ni var förlovade?" undrar Max.
"Nej, fy tusan, det blev nu istället", muttrar jag argt.
Jag kastar en blick mot Natasha. "Du får ursäkta, men jag ska gå ut ändå, jag tycker inte blodbad är nödvändigt här..." muttrar jag och ställer mig upp för att sedan börja gå uppför trappan.
"Jävla idiot som rör henne... Som om han inte är medveten om att det var mig hon hade valt innan hon tappade minnet..." fortsätter jag muttra medan jag försöker klura ut vart jag kan hitta en blomma till Natasha.
"Förresten, middagen serveras snart om ni ville veta det. Bli inte skrämda när slingrande växter kommer fram med bestick och tallrikar", säger jag sedan. "Och, Seigo, jag svär, ifall du fortsätter låtsas som om ni har ett förhållande så kommer jag slåss mot dig tills döden. Och då skulle jag bli väldigt glad om du kunde föra bort henne härifrån", säger jag och det sista är ämnat till Jayden.