Pirates, Ahoy! (Rollspel)

[Har alltid tänkt att man skriver saker i stil med "A siktar mot Bs mage och tänker sticka kniven i den. Om det lyckas blir det si och så" och sedan svarar B om den träffar eller inte. När jag tänker efter så kan ju det bli väldigt OP så jag vet inte... ]

Cayden undertrycker lusten att ge Antares en liten och högst obetydlig knuff då han vinglar till på relingen. Obetydlig i den mån att ingen skulle se det. Bortsett från mannen som nu tilltalat honom.
"Och vilken sorts medicin föreslår du då, oh allvetande nyrekryt? Med ditt öga för symptom kanske du borde vara skeppsläkare istället för mig? Å andra sidan kanske du borde bota din djupt rotade perversion för män först, hm?" säger Cayden med spelad fundersamhet. "Är du alltid lika trevlig, oskyldiga perversionsoffer?" frågar han sedan mannen. Det är mer av en retorisk fråga, en slags kommentar som egentligen är helt onödig men i hans bakfulla tillstånd bryr han sig inte riktigt.

Annabell började lägga märke till de andra som nu kommit upp på däcket, några pratade med varandra, andra kollade uppfodrande på kaptenen eller höll på med egna sysslor.
”Det är du som bringar fram det bästa i mig”, svarade Annabell även om hon visste att hon borde hållit tyst men orden slank ur hennes mun innan hon hann hindra dem.
För ett ögonblick gav hon skeppsdoktorn ett litet urskuldande leende. Det var ju trotts allt så att ifall hon blev skadad på något sätt så skulle hon komma att bli i hans vård och ville inte bli ovän med honom. Om sanningen skulle fram ville hon egentligen inte bli ovän med någon på skeppet, särskilt inte då de skulle leva så tätt ihop.





[I agree! Blev en aning chockerad då jag fick det svaret då jag frågade och kände mig en aning dum. ]

"Silencio, det räcker nu." Säger Rose bestämt som till slut fått nog med oviktigt käbblande - eller så kan det bara vara för att hon anser saken de maler på om som extremt onödig. För övrigt så hade hon dessutom dykt upp vid Dominic och Cayden, som hon mirakulöst nog minns namnet på. "Om ni vill bråka om oviktiga saker så kan ni gärna få gå av skeppet igen och fortsätta där. Jag plockar gladeligen upp er igen när jag har vägarna förbi Tortuga." Fortsätter hon och man hör på henne att det inte är ett skämt. Hon kan hitta någon som duger som skeppsdoktor i vilken hamn som helst, och tyvärr så var inte Dominics plats så viktig att den inte kunde ersättas med nästintill vemsomhelst i Tortuga. "Landgången ligger kvar än så länge." Fortsätter hon och pekar dessutom mot landgången för att förtydliga vad hon vill ha sagt. Förhoppningsvis har de vett nog att inte se till att även gå emot henne. "Det gäller dig också!" Ropar Pelter i riktning mot tjuven som hon har glömt namnet på.

[Exakt. Men om utgången liksom är osagd, om de är jämna och båda vill vinna? Jag tänker att ibland kan det ju tillföra ett visst spänningsmoment. Om exempelvis kaptenen utlyser en tävling, den som kan dyka efter flest pärlor får en tredjedel av bytet. Dominic har bra förutsättningar för att han ser bra, liksom Leo, Jack är liten och kan kanske ta sig in i små klippskrevor som inte de andra kan nå, någon annan har bra lungkapacitet, ja ni fattar. Kan man kanske lotta då? I mitt exempel med att Dominic skulle gå på kaptenen så känns det inte så troligt att han skulle lyckas, men det finns ju som sagt andra fall. Och så kan man undvika godmodding till viss del.]



Dominic böjde urskuldande huvudet mot kaptenen.
"Ja, kapten Pelter", sade han och bannade sig själv för att hon fått bevittna den lilla dispyten. Dispyten i själv ångrade han inte, den var liksom bara väntad. Den hade legat över dem sedan rekryteringen i baren. Dominic önskade Cayden förfärlig sjösjuka till följd av baksmälla, och lät honom få veta att han hade illvilliga intentioner genom en förstulen blick.

Han vände sig sedan om mot de andra i gruppen och log brett mot dem.

"Ursäkta för det där. Ja, jag tänkte väl bara att man kunde få en liten överblick om vilka var är och vad vårt mål är, om inte kaptenen misstycker?"

Nu gällde det att krypa lite för kaptenen, Dominic ville inte gärna bli kvarlämnad.

((Jinx: Det låter som en bra idé, kanske lite trist om slutet är förutbestämt, men det är bra om det uppstår oenigheter, frågan är då bara hur lottningen skulle gå till?))
Svetten rinner nerför Alines panna medan hon springer mot Tortugas hamn. De pengar hon avsatt för kläder har redan spenderats på de bylsiga mörka hon är iförd, så sommarvärmen är tryckande för hennes del, vilket vanligtvis vore en anledning för henne att inte springa, men nu råkar hennes tidsuppfattning inte vara den bästa, och det skulle verkligen inte vara något att hänga i julgranen ifall hon missade skeppet. Skeppet, ja.
Nu när husen börjar glesna och avslöja en stenbelagd hamn inser Aline att hon faktiskt inte har en aning om vilket skepp som tillhör kaptenen.
Så fort hon fått anställning hade hon lämnat krogen, något konfunderad, och med målet att lista ut vad en matros sysselsatte sig med. Antagligen något sådant som att ro eller hissa segel. Men Tortuga är en intressant stad, och hon blev något distraherad i sitt sökande efter information.
Skeppet kan bara inte ha seglat utan henne! Hon spanar längs hamnkanten medan hon saktar ner en aning.
Efter ytterligare någon minuts letande upptäcker hon resten av besättningen, ombord på Stolta Hämnaren, enligt det namn som pryder skeppssidan. Hon rusar ombord på skeppet och bromsar in när hon når däcket. Snabbt tackar hon Herren för att han lät henne komma fram i tid, innan hon fyrar av ett brett leende till dem hon ska dela bo- och arbetsplats med.

"Som vanligt kommer jag inte minnas några namn, men visst, jag börjar." Säger Rose och en del börjar småskratta. "Snattran." Det tystnar omedelbart, men knappt Rose kan ta det här på allvar eftersom det inte spelar någon roll för henne, vilket namn som än sägs kommer ändå vara glömt snart nog. "Namnet är Rose Pelter, jag är kapten över skeppet och den som inte respekterar det kastas överbord." Det är ett egentligen ett nästan tomt hot... hon skulle inte kasta dem överbord utan snarare kasta av dem i närmaste hamn eller något liknande. Kanske en öde ö, något sådant. Land åtminstone. En annan, som troligen var en av de som skrattade, var en av kanonjärerna och denne stiger även fram.
"Brody Marx, vissa kallar mig kulan, var namnet och jag är kanonjär." Presenterar han sig självsäkert och går sedan in i mängden igen.

Jack stod stilla och lyssnade till kaptenen. Skulle han också gå fram och presentera sig. Nej, det skulle kännas kaxigt. Han lät de äldre gå före, för att visa lite respekt.

När turen kommer till Trip avvaktar han med en självsäkerhet som gör att vissa i besättningen verkar backa undan och visa någon slags respekt. Som om han är någon som vet hur det går till. Och det värsta är att Trip faktiskt mår bra av det.
"Trip. Styrman." Säger han kort och tittar sig omkring. Hans blick fastnar på en liten flicka som inte verkar ha något som helst ärende på skeppet.

"Öh.... Dominic Antares heter jag", sade Dominic efter en viss tvekan. "Jag är nyrekryterad som... Ja, vad ni nu behöver mig till. Somliga kallar mig Hawkeye förresten, vi får se om jag kan leva upp till det namnet. Ja."

Dominic nickade åt besättningen och tog sedan ett steg tillbaka.

På sätt och vis är det nog tur att skeppets plötsliga gungande tvingar Cayden att hålla munnen stängd och håller honom från att svara Pelter. Annars skulle han nog med största sannolikhet faktiskt blivit kvarlämnad i Tortuga.
Då namnrundan börjat kväver Cayden diskret en gäspning som uppstått bara till hälften av att han behöver med syre. Hela grejen känns faktiskt lite som den fåniga leken "räkna till tio" där man utan att titta på varandra tillsammans ska räkna till tio utan att säga samma nummer. Han öppnar munnen för att presentera sig efter kaptenen, men självklart hinner Trip före. Cayden borde ha förutsett det.
Hur som helst gör sig Cayden redo för presentation efter styrmannen med avbryts återigen. Den här gången av Antares till synes ändlösa tvekande. Men bestäm dig någon gång! vill Cayden ropa i ren frustration. Börja prata eller låt någon annan få ordet.
Antares har knappt hunnit avslöja då Cayden med en dunsande känga tar ett steg framåt för att försäkra sig om att det är han som får ordet.
"Cayden Ravenback var namnet", presenterar han sig med ett aningen kaxigt leende. "Doktor på den här skutan, men som synes ingen protesmakare", avslutar han och pekar förklarande på sin rocks tomma vänsterarm.