Hunger spelen roll (Privat)

Jag hade somnat hon Cato.
På morgonen väckte han mig med en kyss.
Vi gick upp till frukosten och Kate tittade på mig med blicken "Idag ska jag Döda dig!"
Kate tog upp en kniv.
"Nej Kate!" sa Cato och ställde sig framför mig

Skakande gick jag upp på morgonen. Idag var förmodligen min sista dag i livet. Och den skulle inte precis bli den bästa. Jag gick fram till dörren och lyfte handen för att öppna. Jag ville inte mötta de andra nu. Det skulle inte bli kul. Karriäristerna skulle mobba sönder mig, och då skulle jag inte ha en chans. Jag började skaka igen. Sedan svimmade jag.

"Tack!" sa jag och gav honom en kyss.
"Jag ska nog gå till min lägenhet!" sa jag.
"Nej! Jag menar du får stanna" sa Cato.
"Okej!" sa jag och satte mig vid bordet.
"Så, du och Cato?" sa Kate.
"Jag och Cato?" sa jag.
"Ja! Alla vet titta!" sa Kate och visade mig tidningen.
en bild på mig och Cato när jag kysste honom och en artikel där det stod:
Den 16:åriga Cato Campbell Bower och den 16:åriga Laura Mellark. Är båda tävlande i hungerspelen. Värklar gilla varandra. Tyvärr så måste en eller båda dö

När jag vaknade hade jag en sprängande huvudvärk. Nu måste jag få värktabletter av läkarna här. Annars skulle jag inte klara spelen. Jag reste mig vingligt upp och öppnade dörren. Men jag ville inte gå genom rummet där de andra förmodligen satt och åt frukost. Jag tog en annan lite mindre korridor till sjukmottagningen. När jag kom dit hörde jag att det redan var någon där.
Jag hörde ett högt skrik och ryckte förskräckt till. Sedan hörde jag någon mumla. Jag började bli riktigt orolig.

"Cato, heter du Campbell Bower i efternamn?" sa jag.
"Ja, husrå?" sa Cato.
"Jo det finns nämligen en kille som heter Campbell Bower i efternamn i distrikt 12" sa jag.

Vem var det som var där inne? Och vad var det de gjorde med honom. Jag kunde höra att det var en kille, men jag kände inte igen rösten som någon av deltagarna. Dörren öppnades lite på glänt och jag såg att någon var på väg att gå ut.
"Jag är ledsen Nemo, men du kommer inte att kunna lära dig prata på många år"
Nemo!! Men, var det han som hade skrikit? Han kunde ju inte använda sina stämband till någonting!!
"Nemo?" sa jag förvånat. Han vände sig mot mig och tittade på mig. Han såg ut som om han försökte prata, men ut kom bara ett svagt pip.
"Men, Nemo!!" sa jag lyckligt. "Det är helt otroligt!! Du kan ju använda din röst!" Han nickade, men såg inte helt glad ut. Läkaren kom ut.
"Nemo har ganska ont i halsen just nu" sa han. "Uppmuntra honom helst inte att försöka"
"Men vad har ni gjort för att få hans stämband att funka?" frågade jag.

"Jag har släkt där!" sa Cato.
"Va gör hon här!?" sa distrikt tvås handledare.

"Vi har opererat honom och gjort några omkorrigeringar." sa läkaren. "Han har också fått lite tabletter. Men varför kom du hit egentligen?"
"Ehh... Jo, jag svimmade i morse, och när jag vaknade hade jag en fruktansvärd huvudvärk"
"Har du fortfarande det?"
"Ja, men inte riktigt lika mycket"
"Då ska du få lite tabletter av mig, men inte så starka, de måste ha förlorat sin verkan tills spelen börjar!!" Han gick in på mottagningen och kom ut igen med en ask. Tacksamt tog jag emot tabletterna och jag och Nemo gick mot våra lägenheter.

"Läs den fina tidningen istället!" sa Cato.
"Eller inte" mumlade jag.
"Varför?" sa Cato.
Jag räckte honom tidningen.
"Detta är ju skandal!" utbrast Cato.

Jag tog tre tabletter fast det stod att man skulle ta två. Hallå? Vad kunde det skada liksom? Jag sköljde ner dem med ett stort glas vatten.