Robin Hood (fyra personer)

Sidara såg på grytan och tyckte att det kunde behövas färskt kött till bara grönsaker och det torkade köttet de hade var inte så näringsrikt, men sen var det ju bara för en kväll så hon lät det vara och satte sig vid de andra istället. Hon ångrade att hon snäst av Allan tidigare då hon förstod att han inte menat illa, men hon gillade inte att folk trodde att hon inte kunde prata, eller inte ha åsikter. Bara för att hon inte yttrat sig så ofta innan betydde det ändå inte att hon hade tankar och känslor.
Hon såg rakt i elden sedan tog hon kitteln och gick till bäcken för att fylla på vatten till grytan. Då hon åter kom tillbaka ställde sig Allan upp och hjälpte henne på med den över elden. Troligtvis som någon försoningstjänst men den irriterade Sidara endast då hon gott och väl kunde gjort det själv. Hon sa dock inget utan satte sig åter ner och såg på medans Minda och Munch ordnade med maten, det var bäst att dem fick fixa det då det skulle bli för många annars.

Snart sprakade en eld under kitteln och dess värme ökade snabbt i styrka, något som Roger tyckte var trevligt då värmen sköljde över honom i vågor. Veden han hade hittat låg bredvid elden och han log när han hade sett att han hade fått med sig mer ved än kvinnan; vilket var naturligt då skillnaden i storlek var ganska påfallande. Kvinnan var ingen svag kvinna, det visste han, men å andra sidan var han stor för att vara man också så skillnaden blev ändå stor. En känsla av tillfredsställelse började växa inom honom när han satt där framför elden och hans kamrater som höll på med maten; snart spred sig en doft av mat över lägret vilket fick det att vattnas i munnen på honom. Däremot fanns det något som störde honom, huvudvärken kom i stötar och ibland stegrade den sig till en nästan outhärdlig nivå; han antog att det här berodde på slaget han hade fått mot bakhuvudet men det irriterade honom, speciellt när han tyckte sig se skuggor av människor när han blundande. Siluetter, konturer; intet mer. Varje gång huvudvärken ökade på det här sättet grimaserade han, trots att han försökte dölja det så var det svårt.
"Roger, mår du bra?", Frågade Allan oroligt och när Roger öppnade ögonen kunde han se en liten oro i mannens blick. Mördaren gav mannen ett stort leende.
"Haha, jag har bara ont i huvudet. Dagen har varit tämligen hetsig, jag har hunnit med en strid, att bli kidnappad och hängd; vissa dagar är man riktigt effektiv.", Sade han och skrattade till lite, även om skrattet var halvhjärtat då huvudvärken återigen hade valt att stegra sig. Allan log bara lite nervöst vid kommentaren och återgick till att peta i elden, under tystnad. Efter ett tag så kändes det som att det var dags att ta tag i en fråga han hade undrat länge nu och var fascinerad över att han inte hade frågat innan. Med ett litet leende vände han sig till den mystiska kvinnan.
"Du, vad heter du egentligen? Jag har sett dig i två dagar, tränat med dig och du hjälpte till att rädda mig men ditt namn är fortfarande ett mysterium för mig.", Sade han med ett skämtsamt tonfall, han hoppades att huvudvärken skulle lugna sig lite om han fick annat att tänka på och det här kändes som en relevant fråga efter att ha haft sällskap i två dagar. Namn? Brukade man inte presentera sig det första man gjorde, i artighet? Dessa frågor korsade hans tankegång, skar genom huvudet på honom likt en glödgad kniv och han ruskade irriterat på huvudet. Sedan när hade han, Roger, brytt sig om artigheter?

Midna hade vänt blicken emot Roger när Allan hade frågat om han mådde bra. Hon såg att han inte mådde bra men hon sa inget, det angick inte henne om han inte så något eller blev allvarligt sjuk och inte kunde fatta några egna beslut. Hon själv sa sällan något när hon blev sjuk. Hon smakade av grytan och när den var klar plockade hon fram skålar och hällde upp portioner till dem andra. Hon kände hur hennes egna mage kurra vilket inte var så konstigt då hon inte ätit så mycket innan. Hon tittade på Roger och Sidara, hade de inte presenterat sig? Men det antik inte henne heller, att lägga sig i vad andra gjorde var något hon sällan gjorde. Hon drog sin mangel tätare runt sig och huttrade till.
"Fryser du?" Frågade Much och Midna nickade halvt ovetande. Hon var inte säker på varför hon frös, det var inte särskilt kallt. Much la en arm runt hennes axlar och hon såg förvånat på honom men sökte ändå hans värme. Han var varm och hon frös, kanske berodde det på att hennes kläder inte längre var hela, något hon fann lustigt. Hon ställde ner den tomma skålen och stirrade bara in i elden.

Sidara såg på Roger och tyckte det var lustigt att han inte visste det, när hon visste hans. Men sen var det saken att hon hört hans namn medan hon knappt öppnat munnen i lägret. De båda andra främlingarna i lägret Roger och Minda hördes och syntes medan hon knappt existerade i någons ögon, eller det var vad hon trodde i alla fall.
Hon tog emot skålen av Minda och tackade och såg sedan åter på Roger, "De kallar mig för Sidara." sa hon lågt. Hon kallades för det men hennes riktiga namn visste hon inte då hon var allt förliten när hon kom till kungen för att minnas det. Där hade hon fått ett nytt namn och identitet. Som liten mest för att göra småsysslor som att hämta saker åt honom och roa honom, när hon blev äldre även dela hans bädd och liknande saker. Det kanske lät ganska fridfullt, men hugg och slag hade hört till uppfostran och något man ägde kunde man behandla hur man ville.
"Jag vet dock att du heter Roger, det går inte att undvika att höra." sa hon med ett flin sen för att lätta upp stämningen. Hon var orolig för dem, för tillfället verkade bara vara hon och Munch som var i toppskick.

Snart slevade Much och Midna upp grytan i fem olika skålar, Roger sträckte sig hungrigt efter sin andel. Medan Midna åt klart och värmdes av Much käkade han under tystnad. Snart tilltalade kvinnan honom mellan tuggorna och han log när han äntligen fick reda på hennes namn, Sidara var det alltså?
"Nej, det är ganska svårt att missa mitt namn vid det här laget. Man känner sig ju nästa lite speciell.", Sade Roger och skrattade till; huvudvärken hade återigen dragit sig undan vilket var skönt. Glupskt slevade han i sig det sista av grytan och betraktade sedan Midna som bara stirrade rakt framåt, in i elden. Hur mådde hon egentligen? Bredvid honom såg han hur Allan masserade sitt skadade ben; som det såg ut så var det Sidara och Much som inte verkade vara speciellt medtagna. Det oroade honom, hade dessa människorna bytt sitt välmående mot att rädda honom? Han gillade inte den tanken överhuvudtaget. Roger slängde oroade blickar mot både Allan och Midna men det kändes dumt att fråga hur de mådde, eller gjorde det? Snart bestämde han sig för att ändå göra det, oavsett hur de reagerade.
"Allan, hur är det med benet?", frågade han tveksamt och mannen skrattade till lite nervöst medan han fortsatte att massera det.
"Det är okej, känns lite stelt bara.", Sade han med ett svagt leende och nickade menande mot sitt ben. Sedan tittade Allan mot Midnas håll.
"Däremot är jag mer orolig för dig, Midna. Hur är det egentligen?", Frågade Allan, tveksam på rösten men fortfarande med det svaga leendet på läpparna. Roger var glad att han hade förekommit honom, det känns som att han själv hade tjatat lite mycket på Midna det senaste för att det skulle kännas bra. Elden värmde honom, det var behagligt och just nu ville han egentligen bara sova men först var han angelägen om att höra hur Midna mådde. Det skulle inte förvåna honom om hon bara hade försvunnit där ifrån för att lägga sig när frågan kom upp; hon hade ett temperament och liknande saker hade hänt förut. När Roger tänkte på det så log han, temperament kunde vara underhållande och dessa båda kvinnor hade det. Långt bort kunde man höra en ugglas hoande och vinden tog tag i träden vilket fick deras löv att prassla likt en skogens symfoni.

Midna hade blicken fäst på elden, om hon uteslöt alla ljud kunde hon minnas hur det varit att sitta framför elden hemma i herrgården. Hur hon och hennes familj hade druckit te och spelat spel, hur hennes syster sprungit runt bordet när hon lärt sig att gå och springa. Hon hade inte reagerat på samtalet fören de tilltalade henne. Hon vände blicken långsamt emot Allan Och tvingade fram ett leende.
"Oroa dig inte, jag fastnade bara i minnen och ja jag fryser för att ni har mina kläder på er" sa hon och skrattade. Hon undrade varför hon drog sig till minnes idag om hur hennes liv varit förr. Hon tittade på de döda männen längre bort i gläntan. Så många döda människor endast för att härskarna ansåg det. Hon gillade inte att ha blod på sina händer, men i land var det nödvändigt, hon tänkte inte ge upp sitt liv för någon annans, i alla fall inte någon som vill se henne död.
"Men..." Började Allan och Midna såg irriterat på honom.
"Jag mår bra, okej!" Sa hon bara bestämt. "Jag går och diskar" sa hon och reste sig upp och tog med skålarna ner till floden och började diska. Hon behövde något att göra för att skingra tankarna.

Sidara skrattade åt det Roger sagt, nej det var inte svårt att missa honom. Hon såg tyst efter Minda men bestämde sig för att låta det vara, det var inte mycket att göra åt saken och hon skulle troligtvis bara bli mer irriterad. Hon kände igen sig själv i Minda, aldrig medge att man mådde dåligt eller liknande, eller att man inte klarade en viss sak. Erkände man något sådant blev man genast mindre betrodd, så kände Sidara det. Dock var inte hennes människokännedom särskilt vid då hon inte umgåtts med många tidigare.
Det hade redan börjat mörkna och Sidara kastade en blick över lägret,
"Jag kan ta första vakten och Much den andra. Resten av er behöver sova." sa hon med en blick och ett tonfall som inte tålde motsägelser. De insåg säkert själv att detta var klokast även om de inte ville erkänna det bättre då att någon bara bestämde över dem så kunde de muttra på bäst de ville.

När Sidara erbjöd sig och Much att ta vakten för natten så nickade bara Roger tacksamt, han gav en vänskaplig klapp på de bådas axlar innan han gick för att lägga sig. Strategiskt utvalt lade han sig tillräckligt nära elden för att ta del av värmen men också tillräckligt långt ifrån för att inte störas av ljuset. Under tystnad lade han sig under filten som Allan hade tagit med sig och blundade. När han blundade så började de obekanta siluetterna uppenbara sig för hans inre blick; oskarpa och suddiga, intet mer. Huvudvärken började komma tillbaka och det fick honom att ge från sig en djup suck, en suck han hoppades inte de andra i lägret skulle höra. Ibland tycktes han höra röster, även dessa obekanta, men med en ruskning på huvudet så insåg han att det säkerligen var vinden som spelade honom ett spratt; skogen gav trots allt från sig många ljud trots den sena timmen.
Det tog lång tid innan han faktiskt somnade, han vände och vred på sig under filten för att ligga så bekvämt som möjligt men inget tycktes hjälpa. Huvudvärken tilltog och lade sig med jämna mellanrum; vilket störde honom mer än att han faktiskt sov på marken. Men när sömnen väl grep tag i honom och drog ned honom till drömmarnas land så väntade där drömmar han sent skulle glömma. Drömmar av ren terror och ett rent obehag skulle sträcka fram sin svarta hand för att greppa kring hans hjärta denna natten. Natten var fylld av maror.

Midna tog upp händerna ur det kalla vattnet när hon diskat klart. Hon gnuggade händerna emot varandra för att få upp värmen i dem och för att få igång blodcirkulationen. Hon tog upp tallrikarna och gick tillbaka med dem till väskorna där hon placerade dem. Hon hade hört vad Sidara sagt och nickade tacksamt åt henne när hon gick förbi. Midna tog en av sadlarna och la den ner på marken för att använda som huvudkudde. Hon svepte in sig i filten och mantel som skydd för kylan. Hon kände hur ögonlocken började bli tyngre, det var konstigt hur hennes ögon och hjärna kunde kännas trötta men inte kroppen. Hon hörde en suck långt borta, men hon la ingen vikt vid det. Hon drog ner luvan längre över ögonen för att slippa ljuset. Hon hoppades att natten skulle bli händelselös och att hon skulle få sova ut.

Sidara ryckte till då Roger klappade hennes axel och handen fördes till vapnen men stannade där, dock hade hon fått hjärtklappning av endast den lilla rörelsen. Hon visste att den var vänskaplig och att Roger inte ville något ont på det viset men hon kunde inte rå för det, det satt för hårt insvetsat i hennes sinne att hon skulle få ro efter det.
De andra som snart, ingen särskilt lugnt egentligen. Jo Much, men hon väckte honom inte, hon kunde inte sova ändå då minnen spökade i hennes sinne så hon lät honom sova.
Sidara gick som en orolig ande fram och tillbaka i lägret men tyst för att inte väcka dem andra och för att höra om någon kom, men hela natten gick utan att något hände eller störde.