Törsten efter blod. (privat)

[Haha, ingen fara. Okej Alice kanske inte reagerar så "logiskt" nu men vad är det roliga i det ? ]

Alice kände sig arg och en aning förtvivlad. Hon ville inte dö, så enkelt var det och var det här tacken för att man räddade allt och alla ifrån en ond häxa eller vad hon än var? Fast vem var Alice att kalla henne ond? Maktgalen snarare. Alice ryckte sig ifrån Rose och yrseln som lugnat sig något tilltog igen. En tanke smög sig in i hennes huvud, var allt det där med elementen en lögn? Att hon i tidigare liv haft dem men att de på något sätt försvunnit från henne och skulle hon välja ett, bara det var ju galenskap.
”Nej”, sade Alice bestämt men vad hon sade nej till kunde hon inte säga.
Alice antog att Rose skulle svara med ilska ifall hon nu kunde bli arg på en döende för det var vad hennes ord sagt även om hon inte använt just de orden. Svag började Alice skjuta undan Rose vilket inte verkade vara en sådan bra idé. Kraftansträngningen gjorde henne ännu svagare och åter igen såg hon dubbelt.

Jag rycker på axlarna.
"Visst, ditt val. Vill du begravas här?" frågar jag fullt allvarlig. "Leta upp mig om ändrar dig", säger jag. "Det element du väljer kanske du kan få använda fritt, till och med här på ön.
Alice, ta ditt förnuft till fånga. Varför tror du att du ändrade utseende? Det var en varning", säger jag och reser mig. "Jag ska byta om till torrare kläder så jag kommer befinna mig i mitt rum, om du vill något alltså..." säger jag och vänder mig sedan om mot Derek.
"Fråga henne om begravningen. Efter den där själsresan kommer hon ha en vecka på sig, högst, och de sista dagarna kommer hon bara känna smärta eftersom att elementen vill ut.
Om jag skulle låta henne använda deras kraft skulle de genast leta sig ut och sedan så skulle blodsbandet förstöra resten av det lilla hoppet som skulle finnas kvar", säger jag och kastar en sorgsen blick på Alice.
Snälla... tänker jag till henne.
"Kom nu, Rose", säger Dilara. "Du kan inte bli förkyld nu, nu när de nya Jägarna har kommit." Jag nickar.
"Stella, stanna hos henne. Sänd bud efter mig om jag behövs." Hon nickar och jag förstår att hon förstår hur jag menar.
"Alice..." viskar jag förfärat. "Hon kommer dö..." säger jag och plötsligt rinner tårarna. Jag vänder på huvudet och Erik och Dilara griper tag i mina armar.
"Hon kommer dö..." viskar jag förskräckt igen.

I just det ögonblicket brydde sig inte Alice, hon ville inte var logisk och alltid göra det som kanske vore rätt. Hon ville inte dö men varför kunde inte allt bara vara som hon ville för en gångs skull? Varför var hon tvungen att följa några dumma regler istället för att göra som hon ville? Varför kunde inte bara Rose bota henne? Visst, visst elementen blockade henne men ändå? Var inte det hennes ö och hon kunde göra precis som hon ville på den?
Derek närmade sig henne men Alice höll upp sin handflata emot honom.
”Du rör mig inte”, sade hon vasst till honom.
Han ignorerade hennes ord och grabbade tag i henne som för att hjälpa henne upp men hon knuffade enbart bort honom.
”Om du rör mig igen, dödar jag det”, ekade hon samma ord som hon använt innan.
Han rörde sig inte och Alice kravlade sig upp på fötterna. Varför var hon egentligen så motstridig detta? Och vad spelade det för roll, det var ju inte så att ifall de verkligen ville rädda henne så kunde de ju göra det emot hennes vilja, om det nu var hennes vilja. Allt tänkande gjorde henne trött och tacksamt kände hon Stellas svala fingrar över sin arm.
”Nu tar jag dig till ditt rum”, sade hon men Alice kände sig streta emot.
”Nej, jag vill inte dit.”
Hon kände sig som ett barn och hon visste att hon betedde sig som ett också men just då brydde hon sig inte.
”Ta mig till stranden”, sade hon istället.
Alltid hade hon älskat havet. Ljuden, lukterna, stormarna, allt.

"Varför gör du inte det bara?" frågar Erik på vägen till vårat rum.
"Gissa tre gånger?" muttrar jag och torkar bort tårarna.
"Jag vet inte", erkänner han.
"Så länge hon vill ha kvar de kommer det finnas ett n'r över kraften och nätet går inte bort förrän hon vill ta bort det eller hon dör..." mumlar jag trött.

Vi kommer in i rummet och jag slänger av mig klänningen och kryper ner i sängen i bara underkläder utan att bry mig om att Erik står bredvid och såg mig i underkläder.
"Vad?" muttrar jag när hans blick vägrar lämna mig. "Jag är trött efter att ha fått själen praktiskt taget utsugen från kroppen. Lägg dig bredvid eller gå", befaller jag. Han lägger sig ner bredvid mig i sängen och drar in mig i hans famn.
"Snälla... Låt henne inte dö..." mumlar jag innan jag somnar, jag hinner till och med känna tårarna.

När jag väl har somnat så är jag svagt medveten på något sätt att Erik ställer sig upp för att sedan leta efter Alice.

Med Stellas hjälp tog sig Alice ned till stranden med Derek efter sig som en efterlägens hund vilket irriterade henne ännu mera. Alice ryckte sig ifrån Stellas grepp och kände sig genast skamsen för sin ilska emot allt och alla.
”Förlåt, Stella. Jag är bara inte på humör för något. Det är inget personligt, bara låt mig vara.”
Då hon inte rörde sig urfläcken utan bara stirrade på henne började Alice känna sig irriterad igen.
”Gå, jag vill vara själv.”
Fortfarande stod Stella kvar och Alice antog att Rose sagt till henne att hålla ett vakande öga på henne. Alice vände tvärtom och gick ned till vattnet och ut på bryggan. Hon satte sig ned och lät fötterna smekas av det iskalla vattnet. Hon visste att hon var löjlig och ilskan hade börjat försvinna för att ersättas med trötthet. Ifall Nikolaj varit där visste hon vad han hade sagt till henne och hon kände sig själv rodna samtidigt som hon hörde stegen.

[Hade skrivit mer mer tog bort en del då jag insåg att Erik letade efter henne. Var för nyfiken på att se vad han tänkte göra. ^^]

[Antagligen fråga henne något xD Vänta ska klämma in det. ]

"Du vet väl att hon bara vill hjälpa dig? Rädda ditt liv? Innan hon somnade så grät hon. Vad håller du på med egentligen? Ingen blir gladare av att du tar självmord, hörs Eriks röst i drömmen. Mitt dröm jag kollar förvirrat runt men ser ingenting. Plötsligt står jag bakom Erik och ser honom sätta sig bredvid Alice på bryggan.
"Erik..." säger jag men han verkar inte höra.
"Du måste inse att det här är större än bara dig. Rose, jag, Derek och flera kommer bli ledsna om du dör, säger han allvarligt och böjer sig ner för att röra vattnet.
"Alice? Erik?" frågar jag och känner att jag inkräktar på något privat, även om det är min pojkvän och min vän som talar. Eller bara min pojkvän hittills.

[Vet att detta är uselt, natti natti Selma. ]

Alice hajade till vid ordet självmord.
”Jag hade inte kallat det självmord”, sade Alice tvivlande.
Hon hade inte sett det ifrån det hållet. Sanningen var att hon mest inte visste vad hon borde göra. Hon var bara så trött, hon ville lägga sig i sängen och sova tills hon inte var trött längre, tills hon kände livsgnistan åter igen. Alice hade en stark känsla av att självmord var själviskt, det fanns inget mer själviskt och hon ville aldrig utsätta någon för det.
”Allt är så konstigt, det är inte ens en vecka sedan jag träffade dig och Rose för första gången.”
Alice hajade till vid minnet som kändes som år gammalt.
”Du gillar inte ens mig”, muttrade hon sedan även om ett leende lekte på hennes läppar.
”Och hur är det ens möjligt att välja ett element. Det funkar inte så, det borde inte funka så. Har du alltid haft ande hos dig?”

[God natt! ^^ ]


"Sedan barnsben, svarar han. "Vad gör du härute? Det ser ut som om du bara vill sova.
Alice, är inte valet ganska självklart? Du vet att du är svag men ändå går du till havet för att åter igen få se vattnet. Till och med jag ser det. Du älskar vattnet."
Jag blinkar. Erik har rätt. Hon ser ut att trivas.
"Du kanske tror att jag inte gillar dig, men du har fått Rose att skratta och du är helt okej. Du har ändrat sedan sist, då du var en orm. Ursäkta uttrycket. Jag menar bara att du faktiskt har... vänner, kanske till och med familj om du så vill.
Det må ha gått mindre än en vecka, men under den veckan har vi nästan dödat varandra, vilket vissa personer inte ens gör under ett helt liv. Rose räddade ditt liv när hon helade dig efter björnens sår. Hon kunde ha kapat av kontakten med dig, men valde att själv lida och hjälpa dig. Ni skildes till och med från era kroppar. Ska jag fortsätta och berätta om häxan?" frågar han med ett leende. Jag skakar förundrat på huvudet. Han har rätt. Och enligt Tatiana fanns hon redan i mitt minne.
"Visst är livet imponerande men ändå förvirrande?" frågar Steve som uppenbarar sig. Erik verkar inte märka någonting alls.
"Okej, förklara", säger jag.
"Visst. Vi, du, är önskad av någon just nu så du ser helt enkelt vad som sker på platsen personen är på."
"Erik?" frågar jag.
"Kan vara. Men det skulle även kunna vara Stella. Eller Alice, vem vet vad den där flickan egentligen tänker?"
"Om det är Alice så kanske hon vill leva ändå..." säger jag och känner hoppet stiga. "Men det förklarar inte vad du gör här."
"Jag? Jag är ett spöke", säger han som svar.
"Då borde de också kunna se dig", påpekar jag.
"Inte om jag inte vill."
"Världen är allt bra konstig", suckar jag.

Alice skrattade till. Hon hade inte vetat att Erik kunde vara så insiktsfull. För det mesta kändes det som om han inte var så mycket mer än en av Roses tjänare även om han var så mycket mer. Alice såg hur de kollade på varandra med värme och kärlek.
"Har du någon familj, Erik?" frågade Alice.
Hon visste inte hur det gick till då man kom till skolan, ifall man var tvungen att lämna sin familj bakom en eller hur det gick till.
"Och du är faktiskt inte så pjåkig du heller", sade hon sedan med ett leende på läpparna.
Alice lät fötterna smekas av vattnet, havet. Det sades att havet hade en läkande effekt, det var i alla fall vad hennes farmor alltid sagt innan hon försvann.
"Jag vet att jag bettet mig barnsligt, oansvarigt men det är väl dags antar jag, även om det skrämmer mig något."
Alice rörde sig dock inte, hon ville inte att just den stunden skulle ta slut. Det var ganska trevligt att sitta där ute på bryggan med Erik i månskenet och bara prata som gamla vänner även om de inte var det.

"Ja, det har jag. Två äldre bröder och en pappa, min mor dog på när hon födde mig..." svarar han med ett litet leende. "Det sägs att min mor var väldigt omtänksam för att vara vampyr."
Jag känner hur det sticker till i hjärtat, jag visste inte ens om det där.
"Är det något som besvärar er?" frågar Steve. Jag sväljer.
"Jag märke bara att jag nästan inte vet någonting om Erik, men samtidigt vet jag allt om honom, det är ganska komplicerat."
"Det menar du inte... Vi är på en levande ö om du inte har glömt det." Steves kommentar får mig att skratta till.
"Ja... Ibland känns det inte som det... Exempel nu, ön är snäll och attackerar inte med monster från havet eller när jag var blöt och behövde byta om d attackerade den inte en endaste gång."
"Sant..." svarar han.
"Tror du Alice vill leva?"
"Jag tror inte Alice vet vad hon vill ännu."