It's dark times, once again..[SV]

1030 ord blev det. Sorry!!
....och ja, jag är jättedålig på att uppdatera denna men jag är borta HELA TIDEN, på allvar. Konvent, konvent, nu sticker jag till Grekland en vecka, sedan Göteborg. Det är svårt att få till skrivande och inspiration, hur roligt jag än har!

Kommentera gärna. Ju längre desto gladare blir jag ♥

~8.
Ginny fann alltid Naomi som vackrast när hon sov. Det var absolut inte så att hon var mindre vacker under andra tider på dygnet, men det är något alldeles särskilt i att se sitt barn sova. Ett sovande barn är så bräckligt och felfritt, så rent och oförstört, så oskyldigt. Både Ginny och Harry kunde ligga i timmar bredvid henne bara för att beundra alla små detaljer. Det kolsvarta håret, som tack och lov var något mindre ostyrigt än Harrys. De långa ögonfransarna, pannan som växlade mellan ansträngd och slät. Näsa, mun, hopknutna små nävar med pyttesmå naglar. Varken Harry eller Ginny kunde på lång väg se sig mätta. Det var ytterst svårt att förstå hur livet plötsligt och så självklart börjat kretsa runt en liten person som inte gjorde mycket annat än att äta, sova och bara finnas till. I vanliga fall tar känslor tid på sig att utvecklas, men till ens barn kommer kärleken så skrämmande plötsligt och så starkt att man knuffas omkull av den. Och alla dessa känslor gjorde nyheterna om mystiska dödsfall och liknande händelser ännu värre, när det fanns ännu en oskyldig person som kunde drabbas av dem.

”Ministern, ministern, ny rapport.” Kingsley tittade utmattat upp från sitt ståtliga, ovanligt städade – vilket bara betydde normalstökigt – skrivbord när en kortväxt man från Kansliet för Olovlig Trolldomsutövning jäktade in på kontoret.
”Jag trodde jag hade en lapp på dörren som sa att jag inte ville bli störd. Jag försöker dricka upp mitt kaffe.”
”Kaffet kan vänta”, fräste mannen. ”Ny rapport. Nytt dödsfall. Och den här gången är det en treåring. Hittades vid sex på morgonen i familjens vardagsrum, blodig med en kniv i handen. Familjen förvarade knivarna så att barnet omöjligt skulle kunnat få tag på en utan att någon hjälpte till. Inget synligt tecken på inbrott. Inga magiska gener i familjen, och barnet är inte med i registret över mugglarfödda.”
”Treåring?” Kingsley spände ögonen i mannen, som enligt den blanka namnskylten hette Sam. ”Vilken trollkarl ger sig på en mugglar-treåring?”
”Antagligen samma någon som angriper sig på trollkarlar över hela landet, ministern. Det vet du lika väl som jag. Och när treåringar börjar dödas, så tror jag inte att det är någon som tänker ge upp i första laget. Det här är ett minst lika stort hot som Ni-Vet-Vem.” Sam harklade sig. ”Om du frågar mig, så skulle jag säga att det här landet befinner sig under anfall. Igen.” Sam tittade allvarligt på Kingsley, som sträckte sig efter sin kaffekopp för att ta en ny slurk innan han svarade. ”Evanesco.” Kaffet försvann och Kingsley tittade förvånat upp.
”Mitt kaffe?”
”Är försvunnet, idiot. Förstår du vad jag säger eller måste jag vara ännu tydligare?”
”Jag förstår, Sam. Jag förstår mycket väl vad du säger. Jag har bara inte fått sova mer än tre timmar i sträck på en månad nu.”
”Du måste göra uttalandet, Kingsley. Du måste sätta in starkare beskydd på Hogwarts efter dödsfallet där. Du måste göra allt för att försvara trollkarlsvärlden. Vi är i strid på nytt.”
”Kalla på reportrar och ministeriepersonal. Förbered det som behövs. Be om hjälp så att det går snabbt. Vi ses i den allra största konferens-salen om en timme.”

“Vem ligger bakom de brutala mugglarmorden? Teorierna flödar, men vilken är sann? En skildring av Rita Skeeter..”
Rubriken var slipad och klar, men artikeln hade eventuellt sina svaga punkter, insåg Rita när hon ögnade igenom den. Den allra tydligaste var att hon ännu inte skrivit den. Rubriken var visserligen en av hennes bästa hittills - som hon förstås sade om alla rubriker hon skrev - men det kunde bli lite torftigt utan vidare text. Hon skulle säkert få fram något snart, om hon bara visste vilket av alla spår hon skulle följa...
“Hur går det med artikeln?” Ritas nya assistent, en lång och stilig man som trots sitt stiliga utseende var en väldigt tystlåten person, hade yttrat sig från en illgrön sammetsfåtölj i hörnet på arbetsrummet. “Behöver du hjälp?”
“Nej”, fräste Rita. “Det här går utmärkt.”
“Jag har annars hört talas om att det gömmer sig mystiska typer ute vid kusten.” Assistenten flätade lugnt ihop fingrarna. “Bara ett rykte, förstås, men du är ju bra på att ta hål på sådant om jag minns rätt.”
“Du jobbar för The Daily Prophets allra mest framgångsrika reporter, och det vet du.” Hon spände ögonen i assistenten, kämpandes för att komma ihåg vad han hette. “Du skulle inte kunna tänka dig att ge ut en adress?”

”Jag lurade hit henne, mästarinna. Jag gjorde det!” Det var med stor entusiasm och glädje som Simon studsade in i grottan. En ytterst roande syn, eftersom han var så lång och bara var någon centimeter från att få en bula i huvudet av taket, men att skratta åt lustiga saker var ovärdigt en så högt ställd person som hon var. Snart skulle hela världen vara i hennes makt, och då fanns det viktigare saker än att skratta åt klumpiga underhuggare.
”Rita Skeeter, förstår jag? Hon gick på det?” Hennes mungipor smög sig uppåt av tanken.
”Svalde det med hull och hår!” Simon nickade ivrigt, överlycklig som ett litet barn på julafton. ”På väg hit i detta nu, mästarinna.”
”Så, sätt fart då. Vi måste vara förberedda för att ge vår kära gäst ett varmt välkomnande. Sätt ut vakter vid alla ingångar. Jag väntar här. Snart ska hon få nyheter så stora att hon... ja. Det återstår att se. Jag har inte bestämt mig än.” Simon räckte henne trollstaven som låg bredvid henne och hon smekte den självsäkert. ”Vad säger du, Simon?”
”Jag kan inte bärga mig till att få se resultatet, mästarinna.”
”Det är bra.” Hon lät försiktigt sina smala fingrar stryka längs konturerna av hans finlemmade ansikte. ”Om vi gör det här bra, så är vi ett steg närmare.”
”Ett steg närmare. Uppfattat!” Simon gjorde en häftig vändning och rusade ut ur grottan så snabbt att ett gammalt tygskynke som blivit övergett i ett hörn fladdrade till i fartvinden.

Omg!!!! Okej, nu gör jag så att jag skriver läs Ginny00s ff, its dark times, once again... I min forums singnatur.

Det kolsvarta håret, som tack och lov var något mindre ostyrigt än Harrys. De långa ögonfransarna, pannan som växlade mellan ansträngd och slät. Näsa, mun, hopknutna små nävar med pyttesmå naglar. - Naw ♥

De två sista styckena alltså... haha ♥

Som du förhoppningsvis förstår så var kapitlet otroligt uppskattat, jag tycker om allt - från början till slut - även fast det sista var absolut bäst

Du skriver verkligen superduperbra!

..tycker två stycken, ja Men tack så mycket ska ni ha!

förstår inte hur du får ihop allting, helt otroligt haha! underbart , verkligen! kram ♥

Kolla på gilla knappen, Ginny00. Det är fyra som gillat den! Inte tre! Eller två! Försök skriva typ 10 rader om dan, eller ännu mer, eller mindre. När det blivit 70 rader typ, och så skicka det! Jag vet, det är inte så lätt för dig att skriva 10 rader, men gör ett försök! Du vet att ingen kommer skriva nåt elakt. men vi blir mer sura på dig när du inte skriver alls, än när du skriver lite sämre än vanligt. För som det är nu, kan det inte bli bättre. Du lyckas skriva som J.K Rowling! Hon kan nog få en hård konkurrent om sisådär 9 år, när din första bok kommer ut....

Alltså tack ♥ Men jag skriver hellre kvalitet än kvantitet.

Tack så mycket båda två

Så bra kapitel

Känner igen mig i det här så mycket:
Ginny fann alltid Naomi som vackrast när hon sov. Det var absolut inte så att hon var mindre vacker under andra tider på dygnet, men det är något alldeles särskilt i att se sitt barn sova. Ett sovande barn är så bräckligt och felfritt, så rent och oförstört, så oskyldigt.

Min småsyskon är alltid vackra, men när de sover är det en helt annan sak. Brukar ligga bredvid de och stirra på de i timmar känns det som ♥

Vill bara påpeka att jag inte alls blir sur på henne om det så tar månader för henne att få klart ett kapitel... ._. Jag föredrar ett bra kapitel som tar lång tid än ett kort och dåligt kapitel som kommer direkt ^.^

du tog min ord