Förbjuden kärlek

"Du gör som du vill,...miss." sa hon och la till det sista för att hon upptäckte vakterna och gjorde en bugning åt Isis försvinande gestalt, bara för att det skulle sig så. Sedan går hon tillbaka till Isis rum för att ställa det ordning, byta lakan och lägga fram brudklänningen. Så allt skulle vara fint till sänggåendet även om det nu förhoppningsvis hon och Lancelot som skulle ligga där.

Isis log emot Egeria men sa inget utan gick ut i trädgården. Hon kom fram till graven och gick in. Graven var tom precis som den alltid var. Isis sjunk ner på knä framför statyn och knäppte händerna. Hon fann det bäst att berätta tyst i sitt huvud var hon ville säga Simon, man visste aldrig vem som stod och lurpassade i skuggorna. Hon berättade om Fai, om deras plan och att de skulle flytta.
"I morgon ger vi oss av, jag kommer sakna dig men du finns alltid i mitt hjärta" sa hon och reste sig upp och lämnade graven bakom sig. Hon kände tårarna längs kinderna men hindrade dem inte.

Egeria var klar, Isis hade ännu inte kommit tillbaka, men det hade en frukostbricka gjort som nu stod och väntade på henne på bordet. Hon öppnade fönstret och satte sig i fönsterkarmen och lät solen smeka hennes kinder, hon slöt ögonen och njöt faktiskt. Det var sällan hon gjorde det då hon alltid ville vara till lags och uppföra sig korrekt. Men nu var ingen här och hon kände att hon kunde unna sig att bara ta det lugnt lite.

Isis gick genom korridoren när en av vakterna tog tag i henne.
"Skall jag hjälpa prinsessan av med resten av kläderna?" frågade han och log ett hemskt leende.
"Om du vill ha kvar dina händer skulle jag avråda dig från det" sa Isis och drog soldatens kniv. Han tittade på henne men verkade inte direkt rädd för henne.
"Jag skulle låta damen vara om jag var du" sa Fai som kommit gående förbi dem. "Hon tillhör min herre"
"Varför skall prinsen ha allt det roliga?" sa soldaten och Isis tittade på honom innan hon högg kniven i hans mage. Hon tittade på sitt blodiga nattlinne och suckade.
"Så var det här också förstört" sa hon och Fai såg på henne med en oroad blick. "Jag önskar att det här var en sida av mig du slapp se. Jag önskar att jag hade kunnat vara söt hela tiden" sa hon och Fai sa inget utan bara nickade. "Bäst att du går innan du blir anklagad för något" sa hon och återgick till sitt rum.

Egeria rycker till då hon hör skrammlet i korridoren och hoppar ner från fönsterkarmen, bara det inte hänt Isis något. Hon visste att hon skulle följa med Isis vart steg hon tog, men hon visste att Isis ville vara själv med Simon och det respekterade hon mer än sina plikter just då. Men om det hänt henne något, det skulle hon aldrig kunna förlåta sig själv.
Egeria slår upp dörren får se den döde vakten längre bort i korridoren och den blodbestänkta Isis komma gående mot henne. "Vad hände?" sa Egeria med skräckblandad oro i rösten och kom fram till henne.

Isis log emot Egeria och gick in på rummet.
"Han försökte antasta mig" sa hon och stängde dörren efter dem. "Jag är ledsen men du behöver nog göra om min frisyr för jag behöver bada" sa Isis sorgset och tittade på sina blodiga händer och suckade.
"Det var länge sedan de var blodiga, och Fai var tvungen att se den här sidan av mig" sa hon sorgset och begravde ansiktet i sina händer. "Jag önskar att han hade trott att jag var den söta flicka alla andra tror jag är"

"Det gör inget." log Egeria tröstande och redde ut Isis hår, glad att inte något värre hänt hennes vän. Sedan gick hon in för att tappa upp badet och när hon kom ut igen la hon tröstande armarna om sin vän. "Söta flickor finns det gott om, men bara en Isis." sa Egeria och log, "Och bättre med någon som kan försvara sig själv än någon som svimmar så fört de ser blod." I hemlighet var Egeria avundsjuk på Isis, att kunna bruka vapen och försvara sig själv var något hon ville kunna. Hon fick inte ens bära kniv, vilket var förståligt eftersom hon arbetade med Isis. Men då hon vart liten, i leken på gården med de andra barnen, då hade de lekt krig med pinnar och brottats och slåss så det stod härliga till, men så kul de hade och så stolt Egeria var när hon hade slagit ner mjölnarens son.

Isis log svagt.
"Det finns bara en Isis det är sant, men det finns bara en Egeria också" sa hon leende och suckade sedan. "Jag vet inte om det är bättre Egeria, att döda människor är något som borde beröra en men jag blir aldrig berörd, bara helt kall" sa hon och suckade. Simon hade blivit förvånad första gången hon dödade någon, hon hade inte ens reagerat, bara sköljt av sig och sedan gått till middagen. Hon gick in i badet och klev ner. Hon tittade på vattnet som färgades rött och sa inget.

"När man har varit tillräckligt uti krig så berörs man inte, vem vet kanske det är samma sak." sa Egeria tröstande, men hon visste att det inte var samma sak eftersom att Isis hade alltid reagerat så. Då Isis gick i badet tog Egeria reda på den blodiga nattlinnet och väntade sedan på att få göra ordning Isis.

"mm kanske" svarade Isis frånvarande. Hon såg hela tiden Fais blick framför henne, hon undrade om han var rädd för henne nu? Nu när han sett hennes riktiga jag. Hon klev tillslut upp ur badet och ut till Egeria.