In Wonderland (PRS)

(*Nästa citera rakt av för att jag själv inte har ett såpass coolt svar som i filmen.*)

Alexa går fram till honom och sätter sig på huk för att hamna i samma höjd innan hon svarar, precis som att det var helt naturligt och solklart:
"Jag är rädd för det, Tarrant, du är heltokig." Faktiskt hade hon en gång frågat sin bror samma sak, denne hade svarat nästan samma sak som hon svarar nu. "Men vet du vad? Alla de bästa personerna är det." Det sista är mer än viskning, som om det var hemligt.

(But it's really beutiful)

Hattmakaren såg ännu mer förtvivlad ut innan Alexa sa det sista. Var han galen? Vad hade hänt med honom? Han var inte normal...
Men alla känslor blev sedan som förbytta. Han log svagt. "Yack" viskade han tillbaka. Vilken underbart snäll person hon var...

(Yes. 83)

Alexa ler lite. Vad ska hon säga egentligen? Varsågod? Gud, hon är inte riktigt bra på att ta emot tacksamhet. Vännerna i världen hon lever i är liksom ytliga och en smula för snorkiga egentligen. Alexa ska ha "tur" eftersom hon får vara med dem, så... ja.
"Inget att tacka för." Säger hon vänligt och Mallyumkin står lite längre bort med en surmulen min.
Hur kunde Alexa lugna ned honom men inte Mally?

Hattmakaren reste sig och borstade bort lite damm från sin hatt. Han log större nu och han var som utbytt nu.
"Jo det är det, du är lika snäll och god som vita drottningen". Och för en sådan som honom var det något riktigt bra.
Mally avbröt de med sur ton. "Ska vi ta och städa upp eller?".

Alexa reser sig och borstar av lite damm med varmt hjärta. Det var fint sagt. Med tanke på att hon själv finner den vita drottningen som typ, godheten personifierad eller något. Eller så överdriver hon. På vägen upp plockar hon upp lite av det krossade porslinet. Varav en bit hon självklart måste skära sig på eftersom hon är hon.
"Aj!" Utropar hon genast och tappar kopp-biten som varit det hon skurit sig på och försöker suga i sig blodet som rinner över handflatan.

Hattmakaren böjde sig ner och plockade upp glasbitar och tog av sig sin hatt. Han la in glaset där så länge. Då såg han att Alexa gjort illa sig.
"Hur gick det?" frågade han snabbt och tog tag i hennes hand för att granska såret under blodet. Inte så farligt djupt. Han drog fram en tygbit ur fickan och lindade den runt henens hand.

"Det gick bra." Säger hon med röda kinder över sin egen idiotiska tafatthet och benägenhet att falla, skära sig... allt det där som hon redan uppvisat att hon klarar av. "Tack för hjälpen..." Tackar hon sedan med ett väldigt tacksamt leende.

Mally fnyste bara åt de och vände ryggen mot de medan hon muttrade något ohörbart.
"Det gör inget" log Hattmakaren stort och knöt en rosett runt hennes hand på den sista lilla tygsnutten. Hon hade ju hjälpt honom en massa.
"Och det är inget att vara generad över, jag har ju rätt så många sår jag själv" skrattade han sedan. Han hade ju till och med kvar bandaget.

Alexa har ingen som helst aning om att svara på det. Istället så fingrar hon lite på rosetten. Fast sedan kommer hon väl på något sorts svar åtminstone.
"Men, de såren kommer väl mest från ditt jobb? Eller?" Frågar Alexa en smula envist eftersom som hon tycker om att liksom ha sista ordet, typ.

"De mesta på händerna och så är från mitt yrke ja" sa Hattmakaren. Men han fortsatte efter det "Men många har jag fått ifrån den röda drottningens knäkt stayne också...". Det syntes inte nu, men han hade några rejäla ärr på ryggen. Det hade han fått då Stayne misslyckats med att döda honom med hans familj.