Vampire lady (privat)

Hon drack mer och mer och slutade efter ett tag.
"Jag vill inte dricka slut på er."

"Ursäkta mig miss men vet ni vart London ligger?" Mannen kom på en häst med en lyckta på sidan och såg oroad ut och kendra såg ner.

Ett snabbt hopp och Karl var uppe på hästen, den skriade men snabbt var Adriana där och lugnade den, hon älskade hästar de var så vackra och hon ströck den sagta över mulen.
Karl satte tänderna snabbt i mannen innan han ens han skrika och gav honom till Kendra, "Drick" sa han.

Hon såg på mannen och sjönk ner på marken med honom och började att dricka och hon såg upp på hästen och drack allt mer och tyngre och släpte sen taget och ramlade ner i gräset och slöt ögonen.

"Hästen låter du vara." säger Adriana och la armen överbeskyddande om hästens manke, de hade fått som en kontakt pch ingen skulle få sätta tänderna i honom sålänge hon fanns där inärheten att skydda honom.

"Vi måste ändå lämna hästen. Den kan inte följa med till Ryssland. Du ska få en häst om du vill." Wiilliham log.

Kendra satte sig upp och förde bort mannen och reste sig.
"Men ryssland tar minst 2 månader att ta sig till."

Adriana nickade med tårar i ögonen, "Visst men låt det gå snabbt så han inte känner något." sa hon och gick ifrån dem fär att slippa se. Hon sätter sig på en sten långt ifrån dem och håller för öronen så hon varken ser eller hör. Hon gillade hästar, det var svårt för henne.

"Men älskade vän!" Han sprang fram till henne. "Det var inte så jag menade!" han strök henne över håret.
"Det jag menar är att du inte kan ta med honom till Ryssland. Vad ska döda med hästar till kommer de tycka." Han log.
"Seså jag kommer släppa honom fri okej?"

"Trodde ni ville ha hans blod." sa hon med tårarna sakta rinnande längst kinderna. Hon nickade och log sedan, "Men han kommer inte klara sig om han släpps fri. Kan vi inte ge honom till torparfamiljen där?" säger hon och pekar åt ett litet torp i skogsbrynet, "De skulle säkert ta hand om honom och nytta har de för honom med i lantbruket." sa hon och torkade bort tårarna med klänningsärmen.

"Självklart. men vi lämnar hästen där. De sover." Han gick med hästen och kom snart tillbaka.
"Så mår du bättre Kendra?"

Hon nickade och såg på Karl. "Tack.."

Adriana var nu gladare, Kendra mådde bättre och de hade räddat hästen, plus att de troligen hjälpt en fattig torparfamilj med, hon var riktigt glad och log glatt.

"Ingen orsak." sa Karl, "Jag vill att du ska må bra, förstår du inte det." säger han mjukt och strycker henne långsamt över håret.