Sirius Blacks dotter

kommer det mer snart?

Kapitel 15 del 2

Jag har aldrig befunnit mig i en besynnerligare grupp än den gången.
Krumben gick i spetsen nerför trappan; Lupin, Ron och Pettigrew, fastbundna vid varandra, följde närmast efter. Sedan kom professor Snape kusligt svävande och därefter Sirius, jag, Hermione och Harry, en liten bit efter.
Det var svårt att komma tillbaka genom tunneln. Lupin, Ron och Pettigrew fick vända sig på sidan för att klara det. Det såg mödosamt ut.
Jag och Sirius gick tysta bredvid varandra. Det enda ljudet som hördes var ”tomp, tomp” när Snapes huvud slog emot taket.
”Flyttar du hem till oss nu?” frågade jag plötsligt innan jag kunde hejda mig. Sirius vände sig mot mig och log brett.
”Så fort vi överlämnat Peter till dementorerna och mitt namn är rentvått.” Jag började le jag också medan jag långsamt kämpade mig vidare genom tunneln. En annorlunda glädje började fylla mig.
Jag fick lust att bara hoppa högt (men gjorde inte det eftersom jag var rädd för att gången skulle rasa in då).
”Jag kan inte vänta tills jag får se mammas min.” flinade jag. Sirius skrattade till men tystnade snart.
”Är… är Krake kvar hemma?” frågade han oroligt. Jag rynkade pannan. ”Ja, tyvärr. Av någon anledning så har mamma inte gett honom kläder.” Han suckade djupt.
”Boggarten i vardagsrummet? Är den också kvar?”
”Japp.”
”Anade det.”
Ingen av oss sade något mer förrän vi kom fram till slutet av tunneln.
Krumben rusade upp först; han hade tydligen pressat tassen mot knölen på trädstammen, eftersom Lupin, Ron och Pettigrew kravlade upp genom den lilla utgången utan att jag kunde höra minsta ljud från några vildsinta grenar.
På något sätt lyckades Sirius få upp Snape genom hålet och trädde sedan ut för att låta mig, Harry och Hermione passera.
Natten var mörk och ljum. Man kunde känna att sommaren låg överallt i luften nu, för luften dallrade av kvav värme och från den förbjudna skogen kom ljuvliga dofter av lindblommor och nektar.
Utan ett ord började vi gå. Gräset var fuktigt av dagg. Hermione rusade ikapp mig, tog min hand igen och tryckte den hårt.
”Jag är så ledsen för allt jag har gjort”, mumlade hon. Jag log.
”Du gjorde inget.” Hon blinkade förvånat till. ”Va?”
”Jag sa: Du gjorde inget. Du bara var tyst. Du sa aldrig att jag hade hjälpt min pappa att komma in i slottet. Du slog mig aldrig.” förklarade jag. Hon suckade djupt.
”Nej, jag gjorde inget. Och det är det som är problemet. Jag skulle ha försvarat dig. Jag skulle inte bara stått och tittat på.”
Jag tryckte hennes hand. ”Det är okej.”
Vi rundade en liten krök och kom fram till sjön. På andra sidan kunde man se slottets ljus. Sirius suckade.
”Vackert, eller hur? Jag kommer ihåg första gången jag fick komma hit.” sade han och blickade ut över den spegelblanka sjön med ett annorlunda uttryck i ansiktet. Jag ställde mig bredvid honom, andades in dofterna av sommar och betraktade vattnet.
”Pappa?” frågade jag. Han vände sig mot mig. ”Mm?”
”Kan inte Harry flytta in hos oss? Jag menar, du är ju hans gudfar.”
Han blinkade förvånat till och lät mitt förslag sjunka in. Sedan klyvdes hans läppar i ett leende. ”Jag ska prata med honom.”
Jag log och gick bort till Hermione igen medan pappa gick bort för att prata med Harry.

När Harry kom tillbaka var hans ansikte fyllt av lycka.
”Så?” frågade jag. Han började le. ”Jag kan inte fatta att jag äntligen ska få lämna Dursleys.” Jag log och vi fortsatte att gå, tysta.
Plötsligt harklade Harry sig.
”Jag är ledsen. För allt jag gjorde.” sade han. Jag log.
”Det är okej.”
”Är det inte.”
”Jo!”
”Nej!”
”Jo!”
”Nej!”
”JO!” vrålade jag så att det ekade över hela skolområdet. Ron fnös.
”En envis häxa är en sårbar häxa”, sade han och jag kände igen ordspråket mamma brukade använda ibland.
”Om Harry ska flytta in hos oss så får han vänja sig.” sade jag med näsan en bit upp i vädret. Pappa började skratta och jag fick äntligen mod att ställa en fråga som jag frågat mig hela tiden vi satt i Den spökande stugan.
”Du pappa?” frågade jag och han nickade.
”Vad är mamma för animagus (SANNINGENS ÖGONBLICK!)?
Hon berättade aldrig att hon var en.” Pappa började le. Leendet fick honom att se tio år yngre ut, som mannen på fotot i min medaljong.
”En varg. En vit varg (Alice: http://bruksschafern2010.files.wordpress.com/2009/12/vitvarg.jpg ) .” sade han och tittade drömmande bort över skogen.
Jag log. Det var alltså därför mamma kallades vitpäls.
Jag gick bort till Harry och Hermione igen. De gapskrattade åt något.
Jag rynkade pannan. ”Vad skrattar ni åt?” Harry tittade på mig med tårade ögon efter allt skrattande. ”Jag bara undrar vad Dursleys kommer att säga när jag frågar om jag kan få bo hos massmördaren de såg på nyheterna i mugglar – tv.” sade han och kämpade för att inte börja skratta igen. Jag började fnissa och upptäckte hur länge sedan det var jag hade skrattat på riktigt.

Plötsligt delade molnen på sig och en stor kritvit måne blev synlig.
Sirius stelnade till och höll ut en hand så att jag, Hermione och Harry inte kunde gå längre.
”Vad…” började jag, men tystade mig själv genast när jag fick en skymt av Lupins siluett. Han stod som förstenad och tittade upp på månen med skräck i blicken. Sedan började hans kropp att darra och skaka.
”Åh nej!” flämtade Hermione och slog handen för munnen. ”Han tog inte sitt elixir ikväll! Han är farlig!”
”Spring”, viskade Sirius. ”Nu!”
Hermione drog med mig upp mot slottet, men halvvägs på gräsmattan stannade jag och vände mig om med en mental suck. Harry stod fortfarande kvar bakom Sirius med ett tvekande uttryck i ansiktet.
”Harry!” tjöt jag. ”Vad gör du? Spring!”
Men Harry rörde sig inte ur fläcken. Istället tog han ett språng framåt, men Sirius hejdade honom.
”Lämna det åt mig! SPRING!”
Det hördes ett skräckinjagande morrande.
”Åh, gode Merlin”, viskade Hermione.
Lupin hade förändrats. Hans kropp hade blivit längre, skuldrorna var krökta och hans händer var förvridna till kloförsedda tassar.
Krumben fräste och sköt rygg och drog sig baklänges…
När den skräckinjagande varulven högg i luften med sina enorma käkar så förvandlade Sirius sig. Den enorma, björnliknande hunden tog ett långt språng framåt. Varulven slet sig fri från kedjorna, grep hunden om halsen och drog iväg den från Ron. Jag flämtade till.
De båda vilddjuren kämpade, klöste och rev medan Harry stod som förlamad vid synen av dem. Plötsligt såg jag hur Pettigrews hand började treva efter Lupins trollstav…
Jag slet min hand ur Hermiones grepp och började rusa fram mot Pettigrew.
”Silver! Kom tillbaka!” kved Hermione, men jag stannade inte förrän jag hade nått fram till honom.
”Rör dig inte!” väste jag, men det var för sent. Han hade redan lyft upp trollstaven. En knall hördes, en ljusblixt lyste upp natten och Ron låg orörlig på marken.
”Stopp!” skrek jag, men han ignorerade mig och riktade trollstaven mot Krumben. Ännu en knall hördes, Krumben flög upp i luften och landade på marken med en smäll. Bakom mig skrek Hermione.
”Expelliarmus!” skrek Harry och pekade med sin egen trollstav på Pettigrew. Lupins trollstav flög högt, högt upp i luften och smälte ihop med natten. ”Stanna där du är!” ropade Harry och störtade fram.
Det var för sent. Pettigrew hade redan förvandlat sig till en råtta. Jag såg hans kala svans slinka genom gräset och efter en stund kunde jag höra ljudet av små tassar i grus.
”Sirius, han är borta! Pettigrew förvandlade sig!” skrek Harry och jag vände uppmärksamheten mot den svarta hunden.
Sirius blödde, han hade flera djupa rivsår över ryggen och nosen.
Vid Harrys ord lyckades han ta sig upp igen och bara ögonblick efter försvann ljudet av hans tunga trampdynor i fjärran…
Harry och Hermione rusade direkt fram till Ron, men jag stod kvar och vacklade på gräset; min arm hade börjat blöda igen, och blodförlusten gjorde mig yr.
”Vad gjorde han med honom?” hörde jag Hermione viska åt Ron.
”Jag vet inte.” Hans röst var svag och darrade lätt, som om han inte kände igen dem.
”Det är bäst att vi försöker få upp dem till slottet och berättar för någon där. Kom…” sade Harry. Jag vacklade bort till dem och tog tag i Hermiones hand som om det vore en livlina.
Men då hörde vi ett gläfsande, gnällande ljud; en hund som jämrade sig av smärta…
Jag flämtade till och kastade en blick på Harry, som stirrade ut i mörkret, letande efter den välbekanta hundens siluett.
”Sirius”, sade vi båda i en mun. Harry började rusa iväg och jag stapplade efter honom så gott jag kunde. Hermione följde efter i hälarna på oss.

Gläfsandet verkade komma från ett ställe nära sjön. Vi rusade i riktning mot den; jag stödd på Hermione och Harry en bra bit före oss. Plötsligt kände jag en välbekant kyla… Rysningar som kröp nerför ryggraden…
När jag kom inom synhåll för sjön såg jag att ett tunt istäcke hade sänkt sig över den…
Gläfsandet avbröts tvärt, som om någon klippt av det. När vi kom fram till stranden så såg vi varför – Sirius hade förvandlats till man igen och låg hopkrupen i gräset.
”Neeej”, viskade han. ”Åååå… Neeej…”
Och då fick jag syn på dem. Över sjön kom dementorer svävande. Det var många, minst hundra. De kom glidande, alla på väg mot oss.
Jag kunde inte andas. Den välbekanta kölden trängde upp i min hjärna och fördunklade min syn.
Fler och fler dök upp ur den becksvarta natten, med mantlarna fladdrande. Deras andetag var rosslande och ekade genom natten som en dunkel och otäck skräckfilmseffekt.
”Hermione, Silver. Tänk på något som gör er lyckliga!” skrek Harry och höjde sin trollstav. Jag trevade med handen i klädnadsfickan, men hittade bara en sliten pergamentbit.
”Jag har ingen trollstav!” ropade jag desperat och såg mig om för att se om Lupins trollstav kanske hade landat i närheten. Harry svor tyst.
”Expecto patronum! Expecto patronum!” började han.
Sirius rös till, rullade runt och blev liggande orörlig på marken, blek som en pergamentrulle.
”Hjälp mig, Hermione! Expecto patronum! EXPECTO PATRONUM!” vrålade Harry. Ett svagt silverdis flög ut ur hans trollstav och bleknade snabbt bort.
”Expecto…” viskade Hermione. Trollstavshanden darrade.
”expecto… expecto…” Men hon klarade det inte. Dementorerna var nu bara några meter ifrån oss och bildade en ogenomtränglig mur av kyla.
”EXPECTO PATRONUM!” vrålade Harry igen, men inget hände.
Hermiones hand föll ur min och hon föll ihop på marken, avsvimmad.
Världen började snurra och mitt synfält flimrade. Jag kunde inte tänka, inte höra, inte se, inte känna…
Knäna vek sig och jag föll ihop bredvid Hermione.
”Förlåt, Harry…” viskade jag och andades in doften av blött gräs.
”Jag klarar det inte… jag är så ledsen… så ledsen…”
Harry kastade en snabb blick på mig, men återgick sedan till att försöka frammana en patronus.
”… så ledsen…” mumlade jag.
En dementors rosslande andetag hördes nära mig.
”… så… ledsen…”
Sedan sjönk jag ner i Mörkret.

I Mörkret drömde jag. Vita änglar omringade mig och svävade runt omkring mig med sorgsna ansikten. En ängel (som såg precis ut som mamma) svävade fram till mig och såg på mig med tårar i sina mörka ögon. Jag försökte nå henne, men jag kunde inte hitta mina armar.
En annan ängel med pappas ansikte svävade också fram till mig och ställde sig bredvid mamma – ängeln. De svävade bredvid varandra, hand i hand, med sorgsna uttryck och bedjande blickar.
Jag visste inte varför deras blickar var så bedjande.
Jag ville fråga om jag var död, men mina läppar ville inte lyda mig.

Plötsligt försvann änglarna och Mörkret blev tomt och tyst. Jag irrade omkring, sökande efter något som kunde hålla mig sällskap, men allt jag kunde se var den mörka stigen framför mig.
Mörkret omslöt mig, jag kunde inte känna något, och sedan…

En röst väckte mig. En röst drog upp mig från det mörka.
Jag ville säga nej. Jag ville stanna kvar, ville hitta mamma – ängeln och pappa – ängeln, men rösten var obarmhärtig och lyssnade inte.
Rösten trängde in i mitt sinne, och med att jag återvände från Mörkret så återvände också smärtan. Smärtan plågade mig.
Smärtan viskade till mig. Jag försökte höra vad den viskade, men det gick inte. Rösten lyckades övervinna över Smärtan och jag vaknade på riktigt.

”Åh! Fröken White! Äntligen är du vaken!” utropade en kvinna.
Jag öppnade mina tunga ögonlock och möttes av sjukhusflygeln.
Min arm var inlindad i bandage och gjorde mindre ont än igår.
Okej, med mindre ont menar jag att det inte kändes som om den skulle ramla av. Kvinnan, madam Pomfrey, trippade fram till mig och gav mig en dryck för min arm. Drycken smakade väldigt illa, men tog bort smärtan på nästan direkten.
”Chockerande historia… Verkligen… Under att ingen av dem dog… Har aldrig hört något liknande under alla mina år som trolldomsminister… det var ju tur att ni var där, för tusan Snape…”
Jag vände mig om mot rösten och såg trolldomsminister Fudge stå och prata med Snape (till min glädje hade han fortfarande ett sår i pannan).
”Tack ministern”, sade Snape stolt.
”Ett fult sår ni har där, Snape… Blacks verk antar jag?”
”Det var faktiskt Potter, Granger och Weasley som orsakade det, ministern…”
”NEJ!” Jag tittade på de tre sängarna bredvid mig. Ron och Hermione hade sagt det i munnen på varandra. Harry verkade vara avsvimmad.
”Black hade förhäxat dem, det såg jag på direkten…” Jag försökte säga emot, men jag upptäckte att min mun var förtejpad med
”Fröken Dolores snabbläkande kirurgtejp”, enligt förpackningen som stod på nattduksbordet.
”… En Confundusbesvärjelse, av deras uppförande att döma. De verkade tro att han var oskyldig, och kan därför inte bära ansvaret för sina handlingar. Å andra sidan skulle deras inblandning kunnat hjälpa honom att fly… De trodde väl att de skulle kunna fånga Black på egen hand, antar jag. De har sluppit undan med en hel del tidigare, och jag är rädd för att det har gett dem alltför höga tankar om sig själva. Harry Potter har förstås alltid fått fria tyglar från rektorn…”
”Nåja, Snape… Harry Potter är ju någonting särskilt.”
”Men ändå… är det verkligen bra för honom att få en sån särskild behandling? Personligen försöker jag behandla honom som vilken elev som helst…” Jag fnös under tejpen. ”… och varje annan elev skulle bli relegerad för något sånt här. Det skulle vara det minsta straffet man kunde vänta sig. Jag har också hört att han och fröken White besökte Hogsmeade utan tillåtelse…”
Jag slöt ögonen igen, för jag orkade inte höra på mer. Snart sjönk jag in i sömnen igen.

Nästa gång jag vaknade kände jag en dunkande smärta i min arm.
Jag slog upp ögonen. Snape och Fudge var inte kvar i rummet, men jag kunde höra deras röster i korridoren utanför. Jag gissade att jag hade sovit i kanske fem minuter, Hermione låg vaken i sin säng och betraktade mig med blekt ansikte. Harry verkade också precis vaknat, för han satt upp i sin säng och åt på en bit choklad.
Månljuset sken in över min säng och fick mina trassliga blonda lockar att se ut som en lysande änglagloria. Jag försökte vrida lite på mig, men blev hejdad av att min arm genast började värka.
Jag gav till ett litet pip av smärta. Genast var madam Pomfrey framme vid min säng med en bägare, till brädden fylld med smärtstillande trolldryck.
”Så du har äntligen vaknat nu?” frågade hon hurtigt och slet bort tejpen från min mun innan hon tvingade mig att svälja drycken. Den brände som eld i min strupe och jag började hosta. Hon log och gav mig en chokladbit som jag tacksamt slukade.
”Hur är det med Ron?” frågade jag. Madam Pomfrey såg bister ut.
”Han överlever. Och vad er tre beträffar skulle jag vara tacksam om ni stannade här tills jag är säker på att ni… Potter, vad tror du egentligen att du sysslar med?”
Harry hade tagit på sig glasögonen, satt sig upp och trevade nu efter sin trollstav. ”Rektorn. Jag måste få träffa rektorn…” sade han.
”Lugna ner dig, Potter.” sade madam Pomfrey och tvingade Harry att lägga sig ner igen. ”Allt är som det ska. Black är fångad där uppe. Dementorerna ska ge sin kyss när som helst, nu…”
”Va?” tjöt jag och hoppade upp ur sängen på darrande ben.
En snabb blick åt höger och jag såg att Harry och Hermione hade gjort samma sak. Mitt rop verkade ha hörts ut i korridoren, för Snape och Fudge kom inspringande.
”Fröken White? Harry? Ni borde ligga i era sängar…” sade Fudge nervöst. Jag drog en hand genom mitt hår i ren desperation.
”Det är Black, inte White, mr Fudge. Sirius Black råkar vara min pappa!” tjöt jag och rusade fram mot utgången. Snape tog ett järngrepp i min arm och tvingade mig tillbaka.
”Snälla…” bad jag. Jag måste få prata med honom. Med Black, menar jag.”
Snape kastade en frågande blick på Fudge, som nickade.
”Hon får väl det, då. Om det är okej för dig, Poppy?”
Madam Pomfrey snörpte på munnen, men nickade.
”Var försiktig med armen så att du inte…” började hon, men jag hade redan rusat iväg, uppför trapporna.

Väl framme vid den gallerförsedda dörren blev jag stoppad av några dementorer, som jag otåligt försökte få undan.
”Jag måste in!” flämtade jag, men de lyssnade (såklart) inte.
”JAG MÅSTE IN!” skrek jag desperat och kastade mig fram mot dörrhandtaget. Dementorerna väste och försökte skjuta undan mig från dörren.
”Nej, men hej, fröken Black.” sade plötsligt en lugn röst bakom mig.
Jag vände mig om och fick syn på professor Dumbledore som stod och kikade på mig över sina halvmånformade glasögon.
”Professorn”, flåsade jag samtidigt som jag kämpade mot dementorerna. ”Jag måste in. De här knäppa sakerna fattar inte det.”
Han log. ”Jag förstår precis. Expecto patronum.” En fågel fenix bröt fram ur spetsen på Dumbledores trollstav och bildade en sköld runt dementorerna så att jag kunde gå in.
”Tack, professorn. Kan du… Eh… öppna dörren? Min trollstav är i gryffindors sovsal.” förklarade jag. Han skrockade.
”Jag tänkte faktiskt gå in till mr Black jag också. Självklart kan jag öppna.” sade han och viftade lite med sin trollstav. ”Alohomora”
Dörren flög upp och jag rusade in. Sirius satt hopkurad på golvet och stirrade ut på månen, som om han sög in de få ögonblick han hade kvar. Jag stannade mitt på golvet och snyftade till vid åsynen av min stackars pappa. Vid ljudet av min snyftning så vände han sig tvärt om.
”Silver… jag…” började han, men jag hade redan kastat mig runt hans hals, storgråtande. Han strök mig över håret och jag snyftade in i hans slitna mantel.
”Det är inte rättvist”, grät jag. ”Det är inte rättvist att du måste… få en dementorskyss… inte precis när jag fått träffa dig!”
”Jag vet” viskade han. ”Jag vet” Jag bröt ihop i en ny våg med snyftningar. Han lyfte min haka så att jag var tvungen att titta på honom.
”Jag vet att det är grymt. Men glöm inte att, vad som än händer, jag älskar dig. Glöm inte det.” sade han. Jag gjorde ett försök att nicka, men började istället hulka igen. ”Jag älskar dig också”, lyckades jag få fram innan jag begravde mitt ansikte i hans mantel igen.
En stund satt vi bara där innan vi hörde en harkling från dörröppningen. ”Det smärtar mig djupt att behöva säga det här, men jag tror att du måste gå tillbaka till sjukhusflygeln nu.” Professor Dumbledore betraktade mig med ett sorgset uttryck i sina blå ögon.
Jag reste mig upp och nickade. ”Jag älskar dig, pappa.” var det sista jag sade innan jag blev utföst ur rummet av en dementor.

Jag rusade tillbaka till sjukhusflygeln. Jag grät hela tiden.
När jag kom in igen fick jag konstiga blickar ifrån alla, antagligen på grund av mina snyftningar och hulkningar. Madam Pomfrey skyndade sig fram till mig. ”Hur är det, vännen? Han skadade dig väl inte?”
Jag slet mig ilsket ur hennes grepp. ”Nej!” tjöt jag. ”Det är väl konstigt att jag gråter när min oskyldiga pappa ska få en dementorskyss, eller hur?” Jag slängde mig i sängen där jag började storgråta igen. Snape suckade och kastade en menande blick på Fudge. ”Jag sade ju att han hade fått dem att tro det!”
Jag begravde ansiktet i kudden. Jag ville inte lyssna mer.

Dörren till sjukhusflygeln öppnades och professor Dumbledore kom instormande.
”I himlens namn!” utbrast madam Pomfrey hysteriskt. ”Är det här en sjukstuga eller inte? Rektorn, jag insisterar…”
”Jag ber om ursäkt, Poppy, men jag måste tala med miss Black, mr Potter och miss Granger. Jag har just haft ett samtal med Sirius Black…” Jag snyftade till igen.
”Jag antar att han har berättat samma rövarversion för dig som han förhäxat Potter att tro på?” fräste Snape. Dumbledore betraktade honom över sina glasögon. ”Någonting om att en råtta och att Pettigrew skulle vara i livet...” sade Snape.
”Ja, det var precis vad Blacks historia handlade om”, sade Dumbledore. ”Om ni nu ursäktar, jag skulle vilja tala med Harry, Silver och Hermione i enrum. Cornelius, Severus, Poppy, skulle ni vilja vara så snälla att…”
”Rektorn!” spottade madam Pomfrey fram igen. ”De måste vila! Jag menar, titta bara på Evangelins arm…”
”Hon heter Silver, Poppy. Silver Black. Det här kan inte vänta.” sade Dumbledore strängt. ”Jag måste insistera.”
Madam Pomfrey snörpte på munnen och tågade iväg till sitt kontor.
Fudge kastade en blick på sitt stora guldur som hängde ur hans västficka. ”Dementorerna måste vara otåliga. Jag går och möter dem. Albus, vi träffas där uppe.” sade han och gick ur rummet, men Snape rörde sig inte ur fläcken.
”Severus, jag måste tala med de här barnen i enrum.” upprepade Dumbledore. Snape vände motvilligt på klacken och marscherade ut ur rummet.
Harry och Hermione började genast prata i munnen på varandra.
”… Han talar sanning, vi såg Pettigrew och…”
”… han är en råtta…”
”… han skar av sig pekfingret själv och…”
Men Dumbledore höll upp en hand för att hejda dem.
”Så, så. Nu vill jag att ni lyssnar på mig utan att avbryta mig, för vi har ont om tid. Mycket ont om tid.” sade han lågmält. ”Det finns inga bevis som kan understödja Blacks historia, med undantag av era ord – och ett par trettonåriga häxor och en trettonårig trollkarls ord kommer inte att övertyga nån, särskilt inte när Silver här råkar vara hans dotter till råga på allt. En hel gata med ögonvittnen svär på att de såg Sirius mörda Pettigrew. Jag vittnade själv inför honom.”
”Professor Lupin kan själv tala om för er…” sade Harry frustrerat.
”Professor Lupin befinner sig just nu djupt inne i den förbjudna skogen, ur stånd att tala med någon just nu.” sade Dumbledore lugnt.
”Han kan inte berätta något som helst för nån. När han kommer tillbaka till sin mänskliga form så kommer Sirius redan att ha mött ett öde värre än döden” Jag snyftade torrt. ”Dessutom har vi faktumet att han och Sirius är gamla vänner…”
”MEN!”
”Lyssna på mig Harry! Det är för sent, förstår du? Ni måste inse att Severus version av händelserna är mer övertygande än eran!”
Jag reste mig tvärt upp ur sängen. ”DET ÄR INTE FÖR SENT! DET ÄR INTE FÖR SENT!” vrålade jag. Dumbledore la en hand på min axel. ”Jag beklagar, men…”
”Snälla”, bad jag. Dumbledore suckade djupt och vilade sitt ansikte i sina händer. I det ögonblicket såg han ungefär tusen år gammal ut.
”Sirius har inte uppfört sig som en oskyldig man. Angreppet på Den tjocka damen… Intråget i Gryffindortornet med en kniv… Utan Pettigrew har vi inte en chans att få Sirius dom upphävd.”
”Men ni tror ju på oss.”
”Ja det gör jag.” svarade Dumbledore tålmodigt. ”Men jag har inte makt att få andra att inse sanningen eller att sätta mig över trolldomsministerns beslut.”
Det kändes som om marken hade rasat under mina fötter.
”Vad vi behöver, miss Granger, är mer tid.” sade Dumbledore och fäste sin ljusblå blick på Hermione.
”Men…” började Hermione, och sedan blev hennes ögon alldeles runda. ”Åh!”
”Hör nu noga på”, sade Dumbledore lågmält, men tydligt. ”Sirius är inlåst på professor Flitwicks kontor. Om allt går väl så kommer ni att kunna rädda mer än ett oskyldigt liv inatt. Ni får inte bli sedda, miss Granger, du känner till lagen. Ni… får… inte… bli… sedda…”
Jag hade inte den blekaste aning om vad som pågicj.
”Jag låser in er. Klockan är nu fem minuter i tolv på natten. Tre vändningar borde klara av saken, miss Granger. Lycka till.”
Dörren slöts bakom Dumbledore och Hermione drog fram en lång och tunn guldkedja, i vars ände ett timglas satt fast.
”Harry, kom hit! Silver, du kan inte följa med. Din arm… Men, skynda dig Harry!” sade Hermione otåligt. Jag stod kvar frågande mitt på golvet.
Hermione kastade kedjan så att den låg runt både hennes och Harrys hals. Hon vände på timglaset tre gånger. ”Önska oss lycka till, Silver.” viskade hon. Och sedan var de borta.
Jag kröp frustrerad ihop på min säng.
Vad höll de på med?

Plågsamma timmar gick. Jag höll på att somna flera gånger, men jag slog till mig själv så att jag inte skulle göra det.
Plötsligt hörde jag ett gnäggande. Jag rusade fram till fönstret och tittade ut, vilket ledde till att jag nästan svimmade.
Sirius flög förbi slottet, över skogen på Vingfåle! Men Vingfåle var ju död, eller hur?
”Om allt går väl så kommer ni att kunna rädda mer än ett oskyldigt liv inatt.” Dumbledores ord ekade i min hjärna. Och plötsligt förstod jag alltihopa.
Jag tittade länge efter Sirius och Vingfåle. Så gled ett moln över månen, och de var borta…

Sådär ja!
Ändrade planer igen, men imorgon kommer sista kapitlet på den här boken, och första på nästa ♥
Långt, eller hur? Hoppas att det räcker ett tag!
Älskar er!
♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Sååå BRAAA!!! Längtar!!!!

Så himmla braaaaaaaaaaaaaaa!!!

Just det. Glömde säga det förut men... DET HÄR ÄR DEN BÄSTA FF:N JAG LÄST!!!!!! DEN GÅR INTE ATT BESKRIVA MED ORD!

Awesome kapitel!

SUPER!♥

Jag ville bara säga att jag kanske uppdaterar idag, eftersom jag blev sjuk igen och inte vet om jag orkar.
❤

Okej ♥

Har stäckläst hela och den är SÅ JÄVLA BRAAA!!! Snälla skriv mer, jag måste få reda på slutet!♥

*bevakar*