Åren efter (privat)

Mirtha hamnade ute på slätten. Hon ignorerade Legolas som red upp vid hennes sida. Hon ville inte prata med honom, hon ville inte ha hans sällskap. Hon ville vara själv. Hon kände att hon behövde hitta ringarna, hon visste inte varför. Hon sporrade Dragor för att komma fram fortare

Da satte alla upp på sina hästar och satte av efter de andra två, "Vad var det med Mirtha?" frågade Hel men Aragorn bara ryckte på axlarna han visste inte varför och snart hade de hunnit ikapp de andra som red i sporrsträck.

Legolas red framför Mirtha och Dragor stannade i panik.
"Nu får du lägga av" sa Legolas argt och Mirtha satte sig rakt upp och stirrade kallt på honom.
"Var det en order?" frågade hon trotsigt och han tittade förvånat på henne.
"Nej så klart det inte var" sa han och hon log ett tomt leende.
"Nej men då så, låt mig passera" sa hon och han skakade på huvudet och hon spände sin båge.
"Det här kan bara sluta på två sätt" sa hon och Legolas såg förvånat på henne, men han flyttade inte på sig. Hon spände bågen och sköt honom i axeln och han flämtade till. "Nästa sitter i hjärtat" sa hon och han flyttade på sig.
"Du är inte den Mirtha jag känner" sa han sorgset och hon ryckte på axlarna. Hon skänklade på Dragor, hon var tvungen at thitta ringarna vad det än skulle kosta

"Mirtha" fick Hel förfärat ur sig, något var fel, något var ordentligt fel med henne. Hon tar upp Morier vid henne och hoppar över på hennes häst. "Nu är det du som lyssnar." säger hon och försöker få henne ner från hästen och få ögonkontakt med henne. Någon hade gjort något med Mirtha och det hade hon tänkt hjälpa till att få undan.

Mirtha svängde Dragor åt sidan och försökte få bort Hel. Hon var tvungen att ha ringarna och Hel tänkte stoppa henne. Plötsligt sprang ett rådjur framför Dragor som stegrade. Mirtha var inte beredd och hon föll av hästen. Hon slog i huvudet och kände blodet rinna innan allt blev svart

"Så blev hon lugn." sa Hel obarmhärtigt och gjorde allt för att tränga undan den illska hon kände mot Mirtha, hon ville inte att hon skulle skadas. Hel hoppade av hästen och Legolas som dragit ur pilen ur axeln kommer oroligt fram till Mirtha och faller på knä vid henne.

Mirtha såg sina föräldrar framför henne, de skrattade.
"Låt mig vara" skrek hon. Mörkret omslöt henne. Men hon kunde fortfarande höra hennes föräldrar skratta. Vad ville de henne?
"Du blir inte av med oss hur du än gör" sa hennes föräldrar "Vi är en del av dig, det kan du inte komma ifrån"

Det Mirtha skrek hördes ut och Legolas backade bak, Hel kände att det var något som inte stämde och knuffade undan honom så hon kom nära Mirtha. "Lägg om hennes sår, och ordna för ett läger." sa hon till dem och märkte inte ens att hon kommenderade dem. Hel la sin hand på Mirthas panna och riktade all sin blåa kraft mot de andra som var där, de måste bort. Hel hade dock inte blivit tränad i magi och hon visste egentligen inte hur hon skulle göra.

Mirtha kände en annorlunda kraft i sig. Den kändes obehaglig, hon ville ha bort den, hon ville ha bort dem alla.
"Nej" skrek hon.
"Sluta kämpa och följ med oss" sa hennes föräldrar.
"Låt mig vara, ni har redan övergivit mig" skrek hon. Hon visste inte vad hon skulle göra, skulle hon följa med henens föräldrar eller den okända kraften. hon litade inte på någon av dem

"Mirtha, kom igen. Jag vill inte göra dig illa, det har jag aldrig velat. Om du inte märkt det så har jag alltid hindrat mig." mumlar Hel till Mirtha och lät sin kraft flöda, flöda mot de andra. "Lämna henne ifred, låt henne följa sina egna vägar." sa hon bestämt.