Lily Potters första år [SV]

den äger!!!!!!!!!!!!!!!

asså mer!

krya på dig pepsi!

Mer!!!

meeer , *bevakar* defenitivt as bra

♥

Kapitel 13

Lily förstod ingenting. Ena stunden hade det verkat som om Alexander velat lära känna henne och nu så undvek han henne helt. Han pratade inte med henne och han tittade knappt ens på henne. Han lämnade till och med rummet så fort hon kom in.
Lilys förvåning utbyttes snart av ilska och irritation.
Varför betedde han sig så här? Hon krävde en förklaring!
På söndagskvällen så stoppade hon honom innan han hann smita upp till sin sovsal, då hon kom in i Sällskapsrummet. Hon högg tag i hans hand och drog med honom in i ett hörn.
Några andra årselever tittade nyfiket på dem, men det struntade Lily i. Hon hade sina ögon fästa på Alexanders.
Han såg både förvånad och nervös ut.
"Jag vill ha en förklaring." sade Lily bestämt.
"På vadå?" Alexander undvek hennes blick.
"På ditt beteende! Ena stunden pratar du med mig och den andra så gör du det inte. Då undviker du mig helt!" Lily hörde irritationen och beslutsamheten i sin egen röst och tog ett djupt andetag.
Hon ville inte bli arg, hon ville bara ha svar.
Alexander såg väldigt obekväm ut och hans blick flackade med jämna mellanrum bort mot porträtt hålet och trappan upp till pojkarnas sovsal, som om han när som helst tänkte springa.
Lily släppte inte hans ögon med blicken och han var tillslut tvungen att titta på henne. När hon såg hans vackra ögon så dämpades irritationen och Lily tittade bedjande på honom istället.
"Snälla, jag vill bara ha svar."
Det här kändes väldigt dumt. Varför betedde hon sig så här? Var hon rädd? Kanske.....Lily visste inte själv.
"Jag kan inte förklara....jag...jag tycker om dig Lily."
Det kändes som om han precis hade kysst henne. Lily blev förvånad, väldigt förvånad, eller....blev hon det? Kände hon likadant?
Lily rodnade.
Ja...det gjorde hon nog.
"Men..." Alexander suckade. "Det är inte bra om vi umgås, det är fa...inte bra."
Alexander sträckte försiktigt upp en hand och strök en hårslinga bakom hennes öra (Lily kände hur hon rös) och gick upp mot sin sovsal.
Lily stoppade honom inte. Hon funderade på vad han tänkt säga. Han hade sagt "…det är fa...". Vad hade han tänkt säga? Att det var farligt? Varför var det farligt?
Lily skakade uppgivet på huvudet samtidigt som hon log för sig själv. Hon tänkte på hans ord ("..jag tycker om dig..." och dem klamrade hon sig fast vid då hon gick uppför trappan till hennes egen sovsal.


Förlåt om ni fick vänta ett tag på det här (ganska korta) kapitlet :-) Hoppas att ni tycker om den!

jättebra kapitel + så kort var de inte

Meer! Det är bra!! Men ha gärna långa kapitelar!!

meer

superdupermega bra