Hjältar och Gudar *PRS MELLAN Ginny!!!! OCH AlexZz*

((Pluggar till ett kemiprov. Ska kunna 12 olika kemiska förteckningar och vad ämnena gör och kan användas till .___. So sorry om inlägget blir weird.))


Deianeira pillade på sin pilbåge då hon hörde ljudet av nymfskrik. Två, tre dryader sprang precis förbi henne med vettskrämda ansiktsuttryck, för upptagna med att fly för att tala till Deianeira. En stor hjort sprang efter de också.
Deianeira kände sig uppmuntrad. Ett monster var precis vad som behövdes för att få hennes tankar på annat än spindlar. Och hon skulle få prova sin nya pilbåge i strid.
Deianeira gick mot hållet dryaderna och hjorten kommit ifrån, och undrade om odjuret redan hade skadat Alexis. Skuld brände inom henne. Borde hon ha stannat där? Vilken slags vän lämnade sin vän för ett monster bara för att hon var rädd för konstgjord spindeltråd? Hon skakade av sig tankarna. Alexis hade den där tråden, han skulle kunna förvara sig. Vid det här laget hade väl monstret blivit till blodig biff om den mött på honom.
Deianeira gömde sig bakom en stor sten och hörde hur monstrets steg kom närmre. Ett högt isande vrål fyllde skogsluften.
Deianeira hoppade fram, beredd att skjuta mot sin motståndare, men frös när hon såg monstret.

((It's fine. XD Måste ändå sova snart. >_> ))

Alexis förstår sig inte på kokongen men när han hör ett skri så ryser han. Mer av ett vrål för att vara ärlig. I vilket fall reser han sig upp och börjar springa mot ljudet. Även om han är rätt säker på att Deianeira klarar sig själv så vill han se till så att allt annat är bra också. Han kastar sig upp i ett av träden med hjälp av den klibbiga tråden och klättrar vidare därifrån. Tråden var mer hjälpsam än han trott.

Deianeira kunde inte tro sina ögon. Framför sig stod en enorm (minst fem meter lång), reptilfjällig drakon*. Dess fjäll skimrade i grönt till blått, dess tänder var lika stora som Deianeira själv (som tur var var de inte giftiga i alla fall), vassare än vassaste ...ja, det fanns inget drakontänder kunde mäta sig med. Dess ögon var gula med ett smalt sgtreck till pupill, paralyserande.
"Den är så vacker!" utbrast Deianeira, lite för högt. Drakonen vände sitt väldiga huvud mot henne. Det sades att drakoners ögon kunde paralysera en, inte till sten eller så, men närinpå. Men Deianeira kände sig bara överväldigad och märkligt glad.
"Jag har ALLTID velat kämpa mot en sån som du!" sa hon till drakonen. "Det här är en ära! De största hjältarna tränade mot din sort!"
Drakonen tippade sitt huvud lite åt sidan, som om den tänkte: "Varför springer du inte iväg i ren förskräckelse?"
Deianeira hade glömt att dra sin båge. Hon iakttog drakonen med professionellt intresse.
"Hm... Ogenomträngliga fjäll, huh? Men ögonen och munnen är bra att skjuta på, ni drakoner blir ju alltid mördade genom de. Ni borde ha något skydd där."



((* Släkt till drakar, men MYCKET större, har inga vingar och andas inte eld

Deianeira is crazy xD))

Alexis dyker upp i ett av träden i närheten för att bevittna det hela. Han brukar ofta ta avstånd från händelser istället för att göra något. Dessutom är det här nog rätt bra ändå, då får han veta lite mer om Deianeiras stil. Han har aldrig sett ett sådant monster som detta, men någonstans i hans inre säger "Drakon". Han mor hade berättat historier om monster när han var mindre. Trädet han är beläget i sträcker sig knappt upp mot monstrets huvud så han är ganska väl gömd från dess synfält iallafall och han håller sig relativt gömd för Deianeira. Fast egentligen, håller han sig riktigt väl gömd för båda parter.

"Heliga Hephaestus, titta på dina KLOR!" utbrast Deianeira imponerat. "Wow. Inte undra på att man säljer drakonklor illegalt. Eh, inget illa menat. Materialet är hårdare än diamant!" Deianeira gick nu närmare drakonen, som fortfarande stirrade på henne i ren förvirring.
"Och de här fjällen! Är det ljuset som får färgen att övergå från grönt till blått? Det är riktigt vackert. Wow."
Drakonen vrålade igen och stirrade på Deianeira med extra skrämmande blick, men hon brydde sig inte.
"Du skrämmer inte mig." skrattade hon. "Du kan väl döda mig när du vill, men vad spelar det för roll? I Underjorden kommer jag kunna skryta om att ha sett dig." Sedan suckade hon. "Jaja, jag måste väl döda dig. Stå still, snälla."
Innan drakonen hann reagera sköt Deianeira en serie pilar rakt in i dess mun. Drakonen vrålade av överraskning och smärta, och förvandlades sedan till gult pulver som alla andra monster.
Deianeira suckade. Hon hade inte velat döda det vackra djuret, men annars skulle det väl ha röjt ner hela skogen. Sedan skulle väl någon annan hjälte ta åt sig äran av att dödat den, tänkte Deianeira bittert.
Hon svängde pilbågen över axeln och kisade mot himlen. Solen stod högt upp nu, värmde Deianeira. Hon undrade var Alexis var, men vågade inte ropa. Då kanske fler dryader skulle bli skrämda eller något.

Alexis har bytt träd, intressant nog, och hänger upp och ned bakom Deianeira när han komplimenterar henne för vad hon gjort.
"Snyggt." Säger han flinande och svingar sig upp i trädet igen. Han undrar egentligen vad som hände med kokongen. Han vill egentligen inte gå och se efter heller.

(Sorry för kort inlägg. owo)

Deianeiras reflexer var snabba. Hon vände sig snabbt om, men hann inte uppfatta mer än en snabb suddig rörelse. Hon tittade upp mot ett träd och såg Alexis sitta där.
"Har du suttit där hela tiden?!" Men hon lät inte arg. "Såg du drakonen?! Den var så vacker! Nej, det var inte en strategi att förvirra den med imponerat prat, jag menade vad jag sa." sa Deianeira och himlade med ögonen, för hon trodde Alexis skulle tänka det. Hon skulle inte lura ett så vackert djur.
"Kom ner, trådmannen, så vi kan gå vidare. var är den där hjorten, förresten? Bara för att jag är en hjältinna betyder det inte att jag inte behöver äta." fnyste hon.

"Hade det inte varit lättare att bara mörda den och gå vidare?" Svarar Alexis med ett höjt ögonbryn och tycker det hela var rätt onödigt. Sedan började han tänka på hjorten, ja, han undrade faktiskt vad som hänt med den. På skämt, tänkte han: "Ja, kom fram, kom fram kokong-hjort."
Aldrig i sitt liv hade han faktiskt trott på att den skulle dyka upp bara för att han ville det. Kokongen med hjorten i materialiserar sig bredvid honom - alltså mitt i tomma luften - och faller ned på marken med en hård, stenhård duns.
"Där." Säger han när kokongen brustit och avslöjar ett utstickande djurben i helt fel vinkel. "Vad är det här för psykat vapen?" Mumlar han tyst och betraktar armbandet innan han hoppar ned.

"Såg du den inte?!" frågade Deianeira som började bli irriterad. "Den var fantastisk. Dess fjäll är nästan lika hårt som Himmelskt Brons, gudarnas vapen, och klorna är hårdare än diamant! Det där är inte ett monster. Drakoner är fantastiska. Om man bara kunde tämja de..."
En hög duns får Deianeira att dra sin pilbåge med omänskligt snabba reflexer. Men sedan ser hon att det var en kokong, med ett hjortben utstickande ur den. Hon ville spy, kokongen hade inte varit där innan, och hon började få hemska tankar om att Arachne skulle göra en sådan kokong runt henne...
Deianeira bleknade men satte på ett "brave-face".
"Där är den. Jag antar att du ville ha den sådär inpackad?"

"Jag såg, jag såg. Det hade bara sparat tid." Säger Alexis avvärjande och går fram till kokongen. Han ser på benet och försöker ignorera dess vinkel innan han plockar upp en av sina dolkar och börjar skära upp den smått slemmiga ytan.
Konstiga, oförutsägbara, konstiga vapen. Tänker han och kastar en blick på armbandet som om den plötsligt skulle skicka ut en gifttråd åt vilket håll som helst.