LotR privatroll mellan Tamburlaine och Dragon Fantasy

Tamara fick på sig den blå klänningen och tjänarinnan drog åt korsetten allt hon förmådde och sedan klackskorna på. För en kväll skulle hon stå ut, och visst var hon vacker. Men hur stod damerna ut dagarna i ända? Det var knappast bekvämt, nej inte alls. Hon fick till och med ett par örhängen som matchade resten av smyckerna och tackade sin lyckliga stjärna att Eowyn insisterat att hon skulle ta hål i öronen.
Då hon kom ut hörde hon Daeron skylla allt på sitt utseende tack vare sina kläder och hon skakade på huvudet, som att han ens själv trodde på det? "Det är fult att ljuga." ler hon och kommer fram till dem, "Det är inte bara klädernas förtjänst vet du." säger hon sedan men rodnar över sin företagsamhet och undrar förbluffat vad som tagit åt henne, såhär brukar hon aldrig bete sig.

Daeron vände sig om då han hörde Tamara komma tillbaka, och log okynnigt.
"Om ni säger så, milady." Hennes komplimang gjorde honom dock förvånad, och han bugade sig lekfullt. "Jag skulle kunna säga det samma." Tamara var verkligen förkrossande vacker. Ägarinnan betraktade dem beundrande och suckade teatraliskt.
De tog adjö av kvinnorna, och blev uppmanade att återvända när som helst. Daeron gick fram till Horus ute på gården, men stannade sedan och vände sig till Tamara. Han höll fram ringarna på handflatan.
"Jag tog de här från huset. I fall vi ska föreställa att vi är gifta..."

Tamara ler smått åt honom, menade han det han sa eller var det bara skådespel inför de i affären? Men hon var inte vacker det visste hon, kanske nu med kläderna som döljde allt, då ja, men inte annars. De gick ut och när Daeron vände sig om med ringarna i handen tvekade hon först. Hon såg på dem och på sätt och vis var hon rädd för dem. Att gifta sig betydde att underkasta och binda sig, två av de saker Tamara aldrig kände för att göra, nej aldrig. Men visst det var bara skådespel och de var inte gifta och det var Daeron och ingen annan. Efter någon minuts tvekan tar hon så ringen och sätter det på sitt finger, "Okej då, bra." ler hon lite nervöst mot honom och kastar sedan blicken mot Nyx, hur skulle hon kunna rida i en klänning som denna?

Daeron andades lättat ut då Tamara lade den nättare av ringarna på fingret. Han gjorde likadant och var sedan på väg till Horus, då han märkte blicken Tamara gav sin häst.
"Behöver du hjälp?" frågade han med ett leende och gick fram till henne. Han gav Nyx en klapp på halsen. Han kunde förstå att det skulle vara svårt att rida med klänningen, men som tur var var det kort väg till slottet. Det svåraste var att komma upp i sadeln.

"Nej, jag bara står och betraktar utsikten." flinar Tamara men nickar sedan allvarligt, "Jo, jag behöver hjälp." säger hon och grimaserar åt tanken, hon gillade inte att be om hjälp, att visa sig svag på ett sådant vis. Men hon insåg själv att hon inte skulle komma upp utan Daeron hjälp. Hon går fram till honom och Nyx. Hon tar i sadeln och sättet klackskon i stigbygeln. "Okej, hjälp till att skjuta upp mig nu," ler hon lätt och hoppas alla kjolar hamnar rätt när hon väl är uppe.

Daeron nickade, och lyckades obesvärat med uppgiften. Han höll i Nyx tyglar tills Tamara hade fått sina kjolar i ordning, och gick sedan över till Horus. Väl uppe i sadeln spände han fast sin mask och såg sedan med ett okynnigt leende mot Tamara.
"Balen väntar, min sköna."

Längs med vägen passerade de andra ryttare och vagnar, till och med några få som gick mot slottet. Alla var dock klädda i sina bästa, och hade masker över ansiktena eller i ändan av långa stickor, som de höll framför sina ögon.
Lyktor hade tänts längs med vägen, och då de red in på slottsgården, steg livréklädde stallpojkar fram för att ta hand om hästarna. Daeron log och räckte fram sin arm åt Tamara.
"Är du redo?"

Tamara tackade honom och log lite snett åt hans ord, menade han det eller var det ett skämt? ett skämt måste det vara, konstaterade hon för han kunde inte tycka det om henne, tänkte hon och satte på sig den blå masken över ögonon.

Tamara hoppade vigt ner från Nyx men kände benen vika under sig, jäkla skor, svor hon lågt till men ingen tycktes ha hört henne och hon är snabbt på fötter och ser Daeron. Hon tog hans arm och log mjukt, "Alltid" sa hon och de gick mot det upplysta slottet där en massa finklädda människor fanns.

[Always ;D]

Då de ställde sig i den korta kön utanför ytterdörren lät Daeron blicken glida över de andra gästerna. Alla var fint klädda, med dyrbara smycken runt halsen och vackra masker på ansikten. Daeron såg längre på en kvinna i blått och grönt, vars mask efterliknade en påfågel. Färgerna passade otroligt bra med hennes mörka hår och gyllenbruna hy. Men hon stod tillsammans med en äldre man, och vid hans sida hängde ett präktigt svärd.
"Er inbjudan", sade en livréklädd tjänare då det var deras tur, och Daeron sträckte fram kuverten och hoppades på det bästa. Tjänaren granskade pergamenten och sade deras namn sedan åt en yngre tjänare som gick iväg.
"Välkomna, baron Gray och lady Gray", sade tjänaren slutligen och log. Daeron tackade och lade inbjudningarna i fickan innan de fortsatte in i slutet av kön, som formats i entréhallen. Daeron kunde tackvare sin längd se över de andra. De köade in i en stor danssal, som lyste gyllene enda in i entréhallen. Vid dörröppningen stod en tjänare och ropade ut namnen på paren då de steg in i rummet, men det mesta av hans kungörelse dränktes i musik.

(Jag vet xD var bara tvungen xD)

Tamara såg sig om och log åt de som hon och Daeron paserade. Då Daerons blick föll på en ung vacker kvinna så stack det till inom henne. Men hon försökte skaka bort den känslan, vad trodde hon egentligen? Han var som han var och det gjorde väll henne inget...eller?
Sedan kom de in i den stora balsalen där dansen redan var i full gång, eller annars satt vissa för att vänta på att maten som skulle serveras, snart hoppades Tamara hon hade inte ätit sen igår morse efterson hon vägrat äta grytan och inte hade kännt för gröten i morse. Men hon log sedan en aningen stelt åt Daeron eftersom att hon visste att detta bara var spel från hans sida att låtsas gilla henne eftersom de skulle låtsas vara gifta, "Vi bör nog dansa." mumlar hon lågt då det var brukligt att mannen gjorde denna fråga.

Daeron log då han steg in i balsalen. Längst bårt fanns ett upphöjt podium med en tron. Framför dem bredde sig dansgolvet, och längs med väggarna fanns lediga bord och bord som dignade med mat och drycker. Tjänare gick runt med silverbrickor och bjöd på glas fyllda med bubblande champagne och mörkrött vin.
Då Tamara föreslog att de borde dansa granskade han paren ute på dansgolvet, och kände vagt igen dansen från morgonens övningar.
"En dans, sedan tar vi något att äta", svarade han och ledde ut Tamara på dansgolve tmed ett brett leende. Han hade alltid tyckt att om man låtsades att man visste vad man gjorde, trodde andra det också.
Daeron placerade sina händer så som Tamara hade visat att han skulle, och började leda henne i takt med musiken.
Han visste inte ännu hur de skulle få tag på ringen, om det ens fanns en ring i slottet, men var säker på att tillfället skulle uppenbara sig.