Ännu ett awesome Mugglis games

Jättebra!!

Tack för alla fina kommentarer. Ballong kommer jag kalla för Al bara så att ni vet

Här kommer kapitel 2

Stationen var full av folk, nästan helt omöjligt att ta sig fram där. Där var en massa tillresta huvudstadsbor som ville se Distrikt 12's tävlande. Jag gick helt inspärrad av fredsväktare. Man såg inget igenom dem. Det tog ett tag att komma fram till tåget trots att stationen var väldigt liten. Alla turister var i vägen.

När Tonks väl var på tåget så var det dags för en middag med Haymitch handledaren och den 12 systern Good som mest försökte få Haymitch att sluta supa.

Nu är jag på tåget, det finns ingen återvändo. Bara att göra sitt bästa som jag lovat min familj. Det får jag väl göra, jag måste komma därifrån. Jag måste komma tillbaks vad det än kräver. Vad Hungerspelen än kastar på mig så ska jag klara det. Jag är inte svag som jag ser ut.

Tonks gick med bestämde steg mot restaurangvagnen.

Tonks gick in och där satt alla de andra tre och väntade. Men där satt han, där satt Al. Att hon inte märkt att det var han tidigare. Det kunde bara inte varit han, det kunde det inte.

-AL!?
-Vad är det Tonks, visste du inte att jag var med. sa han och flinade.
-Nej det visste jag inte, aha så det var därför du inte kom till mig på stationen. Nu börjar jag förstå.
-Märkte du inte att jag stod bredvid dig i tio minuter?
-Nej har jag ju sagt. Men du kan inte vara med. Båda kan inte vara med.
-Nu är det så Tonks och acceptera det. Det har jag gjort.
-Sluta med ert prat nu får vi hugga i på maten. sa den tolfte systern Good.

Första rätten var en sommar grönsakssoppa med ärtor, sparris, purjolök och en massa annat som jag inte hade någon aning om vad det var. Men det var så gott, godare än något jag ätit i hela mitt liv förre det här.

-Mm, det här var riktigt gott. sa jag.
-Ja. sa Al och kastade maten i sig.
-Ni får vänja er vid fin mat. sa den tolfte systern Good.
-Av ren nyfikenhet, vad heter du i förnamn Good? frågade Al.
-Petra, mina föräldrar hade slut på fantasi vid nummer tolv...
-Okej, Petra. Jag tycker faktiskt det är ett fint namn. sa Al smickrande.
-Ingen som vill berätta något om årets Hungerspel, och kanske sluta smöra? frågade jag ilsket.
-Om Hungerspel? Skojar du. Vi får njuta av tiden nu. Tror du att du ska vinna. sa Al och flinade.
-Nej men jag vill göra mitt bästa och här ska man lära sig om hur jag ska göra. Haymitch har du några tips
-Du kan ju ta och överleva. sa han och tog en stor klunk sprit.
-SERIÖST!
-Vi kan alltid ta och titta på dagens slåttrar. Det kan faktiskt hjälpa. Det går om fem minuter på tv. sa Petra.
-Äntligen någon som är vettig. sa jag.
-Jag gav dig ett bra råd, överlev. Haymitch flinade direkt efter tillsammans med Al.
-Tack för det fantastiska tipset.

Det blev en pinsam tystnad i en sådär fem minuter medan alla åt av soppan. Precis före programmet bytes maten ut mot en stor stek med potatis och skysås.

-Nu börjar det. sa Petra och satte på tv:n.

Programmet började med Panems vapen på skärmen och Panems nationalsång.

Sedan kom distrikt 1 med två små flickor som såg oerhört spinkiga ut.

-Var är karriäristerna? undrade jag.
-Vi har inga frivilliga i år. Jag behövde inte säga det eftersom det inte kom några frivilliga i Distrikt 12. sa Petra.
-Vad bra, våra chanser blir större. sa jag.
-Var inte så optimistisk. Det är säkert några med ändå. sa Al.
-Hur stor chans är det? sa jag.

Då kom Distrikt 2. Al hade rätt. Där var en karriärist som såg extremt vältränad ut, och en annan flicka som nog inte skulle bli det största hotet.

-Vad var det jag sa Tonks.
-Du hade rätt, nöjd?
-Inte än...

Sen rullade distrikten förbi, jag noterade en blond extremt ledsen flicka. En syster som försökte hoppa in men inte kunde. Några starka karriärister, det var väl de flesta noterbara.

Sen slutade programmet som det började, med Panems vapen och nationalsång.

-Vi har ingen chans i år Tonks. sa Al.
-Har vi visst, vi får göra vårt bästa helt enkelt.
-Överoptimism.
-Nej då, bara vilja.
-Överoptimism.
-Kan du hålla käften!?
-Överoptimism.
-Vad har hänt med dig egentligen.
-Överoptimism.
-Nej överoptimistisk är du inte.
-Nej men du.
-Jag fattar!
-Haha, Överoptimism.
-Kan du inte bli som förr.
-Vi är i Hungerspelen?
-JAG VET!
-Ja, ta det lugnt.
-Men jag vill göra mitt bästa!
-Och det ska du vinna med?
-Jag ska iaf försöka till skillnad från dig.
-Jag ska göra mitt bästa men jag kommer inte tramsa!
-Ta och håll käften!

Sam på beställning för att få oss att sluta munhuggas kom efterrätten in. Det var en chokladbakelse med grädde och hallonsås.

-Den ser god ut. sa Petra.
-Mm. sa jag
-Haymitch kan du ge något annat tips, om hur vi ska göra på arenan.
-Överleva. sa han och drack mer sprit.

Jag som var förbannad, tog en kniv och kastade den så att den hamnade precis mellan Haymitch fingrar. Jag såg ut att vara en skicklig knivkastare, men det var jag inte. Jag hade aldrig kastat en kniv i hela mitt liv. Petra och Al stirrade på mig. De trodde inte att jag faktiskt hade kastat en kniv mot min handledare.

jättebra

Har du redan hunnit läsa?

nästan...
men nu har jag verklige läst klart det var jättebra

Okej, det kändes lite väl fort

Jättebra!!

ja, vet men du skriver så jäävvllaa awzome

Tack

varsågod