The Flower Games [SV]

Snart klar...

^YEEY!!

^
^Längtar

Fällan

Ronald Weasley blev glad när han hade fått en tub med salva i gåva, han hade smörjt in det inflammerade såret och smärtan hade genast dämpats.
När han hade legat där ett tag försökte han ta sig upp.
Efter mycket möda stod han upp, han stapplade fram till ett träd med stora blad.
Regnvatten hade samlats i bladen och han drack så mycket han vågade, han ville ju inte spy upp allt.
Till sin förtjusning hittade han en gren som passade bra som vandringsstav, nu kunde han gå in nästan normal takt. Fast det var inte så bekvämt.
Han tittade sig runt och hittade snart något som han visste var ätbart.
Han hade aldrig smakat det förut och plockade med förväntning ner en banan från den stora klasen som hängde ut från grenen.
Det smakade gott, sött och milt.
Han försökte ta det lugnt för att inte magen skulle bli helt överraskad efter ingen föda alls på, ja hur många dygn hade han varit här? Två, tre kanske.
Han ryckte lite på axlarna och plockade en till banan.


De tre återstående karriäristerna hade inte letat efter sina allierade, de hade hört kanonen och hade gissat sig till att det var två av dem som hade dött. Sedan på kvällen hade de fått det bekräftat, MadEye Moody hade dödat båda två eller i alla fall en av dem och nu var hon inte med dem längre.
Ekkiis hade velat leta efter henne men The Noble Lion och Solkatten hade lyckats övertala henne att låta det vara till morgonen, det var inte svårt att spåra dem på natten, vart de än gick.
”Ska vi gå nu då?” Undrade Ekkiis efter frukosten som besått av kokade ägg, bröd och ost.
Ingen svarade henne.
”Jag trodde att det var det karriäristerna gjorde. Att det var allt gick ut på.
Att söka upp andra speldeltagare och ta reda på dem tillsammans.”
Ingen sa fortfarande inget.
”Hallå! Om vi inte rör på oss snart dödar jag er båda två!” Solkatten petade Ekkiis i ryggen.
”Men vad fan!” Ekkiis vande sig om.
The Noble Lion pekade på det andra tältet, det som ingen sov i längre.
Något rörde sig där inne. Nej, någon rörde sig där inne.
Ekkiis drog fram den långa dolken som var det ända hon behövde när hon slogs, och började gå mot tältet med de andra två tätt bakom sig.
Ekkiis sköt snabbt sin dolk genom den tunna tält duken.
”Iiiiiiiiiihh!” Ett skri skar igenom den annars så tysta arenan och tält duken färgades röd av blod.
”Du skriker som en gris!” The Noble Lion skrattade och hjälpte Solkatten att dra ut speldeltagaren ur tältet.
”Soda! Vad fan gör du här?!” Solkatten lät förvånad, hon och Soda hade stått varandra ganska nära, eller kanske inte nära men de hade övat skytte tillsammans och Solkatten tyckte om Soda.
Även fast hon inte var så bra på armborst.
”Jag var hungrig.” Stönade Soda. ”Men nu värkar jag ha värre att bekymra mig för.”
Solkatten kunde inte hålla sig för skratt.
”Vad fan är det med dig?!” Ekkiis vände sig mot Solkatten.
Solkatten såg plötsligt argt på Ekkiis.
”Om vi nu ska göra så som du tycker att karriärister bör göra så borde vi utöka oss.
Det finns säkert andra som har slagit sig ihop.
Då är de i alla fall två personer, kanske tre.
Om vi ska kunna övermanna dem borde vi vara minst dubbelt så många som dem.”
Ekkiis fnös.
”Men vad ska vi med en skadad till?”
”Inte vet jag, men hon är väll bättre än ingen!”
The Noble Lion nickade.
”Solkatten har faktiskt rätt, och om Soda nu inte har något emot att stanna så är väll det bra.”
”Tack. Äntligen någon som frågar mig.” Soda tittade med tacksam blick på The Noble Lion.
”Jag stannar gärna, mer än gärna till och med.”
”Det säger du bara för att du är rädd att vi ska döda dig annars, och jag lovar, det kommer vi göra om du inte gör som vi säger.” Sa Ekkiis.
”Visst.” Soda reste sig upp med visst besvär, eftersom hon var tvungen att hålla ena handen hårt tryckt mot överarmen för att stoppa blodflödet.
”Här.” Solkatten hade redan hämtat ett tryckförband som hon nu räckte till Soda.
”Tack!”
Nu var karriäristerna fyra, men det de inte visste var att de hade blivit iakttagna och avlyssnade.


Lisen563 satte fart bort från karriäristerna så fort de hade enats, hon hade hoppats på ett blodbad.
Hon hade hoppats att hon skulle kunna få tag på lite mat, men hon hade inte fått någon chans.
När hon kom fram till en liten sjö stannade hon.
Hon funderade på att dricka upp vattnet hon hade och sedan fylla på men en silverfallskärm avbröt hennes tankar på vatten.
Mat! Tänkte hon och slet upp tygbyltet.
JA! Hon kunde knappt låta bli att skrika rakt ut.
Hon undersökte maten som hennes handledare skickat henne.
Tre äpplen, två kokta ägg, en bröd limpa med solrosfrön på och bäst av allt, en helstekt kyckling.
Och så hade hon ju tygbiten som allt varit inslaget i också!
Hon började genast äta, men snart blev hon mer vaksam.
Hon var nära karriäristerna, även fast de kanske bråkade så kunde de enkelt hitta henna.
Hon borde inte är så mycket, inte så mycket att det förhindrade henne att fly eller kämpa i alla fall.
Hon plockade ihop sin mat och knöt ihop tygbiten i en liten knut så att ingen mat skulle ramla ut, sedan la hon allt i sin axelremsväska, den var ytters irriterande att springa med, och började knalla iväg bort från hornet.


LauraTree hade lämnat sin buske tidigt på morgonen för att försöka snärja någon matbit i en snara. När hon med stor möda placerat ut tre snaror funderade hon på vad hon skulle göra härnäst.
Hon bestämde sig för att fixa ett vapen, hon hittade en vass sten vid bäckens strand och med den fixade hon till en kraftig gren så att den blev lik en vandringsstav.
Sedan gjorde hon en klyka i den mins kraftiga änden så att hon kunde fästa stenen som en spjutspets.
”Hmm, ja det får väll duga så.” Sa hon till det provisoriska spjutet mer än till sig själv.
Nu hade hon något att döda med, nu fattades bara någon eller något att döda.
Hon gick till baka för att kolla sina snaror och hittade en av de gul och lilafärgade fåglarna i en av dem.
Fågeln kraxade fram något som liknade en förolämpning och vände sig bort från LauraTree.
Hon blev förvånad. Hon hade bara hört hur fåglarna sjöng, ja vissa dansade också, men hon hade inte hört någon av den kraxa.
”Äsch.” Hon ryckte på axlarna och höjde spjutet.


Lupinfan torkade sig om munnen med baksidan av handen och fortsatte sedan att äta.
Det var gott, han hade aldrig smakat fisk förut.
Han var säker på att den kanske var godare tillagad än rå men det här fick duga, han hade ändå en massa annat gott till.
Fikon, en mango och persikor.
Han hade lyckats skala tre grenar från ett sådant där ”hängträd” med hängande grenar.
Av de smala barkslingorna hade han flätat ett någorlunda fungerande nät som han hade att fast under två stenar på varsin sida om bäcken.
Som tur var räckte nätet hela vägen och han hade fått en fisk redan för några timmar sedan.
När han hade fått sex fiskar hade han plockat ihop dem och lagt på nätet som han sedan hade använt som en säck.
Sedan hade han hittat frukten, han hade känt igen den på håll.
Men det var ju inte så konstigt, han kom ju från Syrenen.


”Titta!” ronnyponny tittade upp och fick se PotterHunger hålla i en fallskärm.
”Å, vad är det för något?” Frågade hon nyfiket.
”Varm choklad tror jag. Jo det är mugg varm choklad med grädde och mini marsmellows.”
Hon luktade på den.
”Å vad jag har saknat den lukten.” Hon räckte ronnyponny muggen.
ronnyponny tog emot den och luktade på den hon med, han sa inget men hennes ansiktsuttryck sa tillräckligt endå.
”Drick lite.” PotterHunger log mot sin vän.
”Nej det kan jag inte. Det var ju du som fick den!” ronnyponny gav tillbaka muggen men PotterHunger ville inte ta emot den.
”Om du inte vill ha den kan du hälla ut den i vattenfallet. Jag vill inte sitta och glufsa i mig medan du ska äta de där sura hemska gurkorna.”
”Okej, men bara för att jag inte vill bråka med dig.” ronnyponny tog en klunk.
”Ååå du måste smaka.”
”Okej, men vi dricker upp det tillsammans, annars ger vi den till vattenfallsmonstret.”
ronnyponny skrattade åt PotterHunger skämt och gav henne koppen som hon nu tog emot.
”Fanns det något meddelande?” Undrade ronnyponny.
”Jag vet inte, inte som jag såg i alla fall.” Svarade PotterHunger.
Men när de väl druckit upp allt såg de meddelandet, i bottnen på koppen stod: Hoppas det smakar // En död vän 3088.


EMELESEL såg MadEye Moody innan MadEye Moody såg henne.
Det var tur för MadEye Moody hade både ett långt svärd och en kniv.
EMELESEL handlade snabbt där uppe i sitt träd.
Hon skar loss en lian så att den gick att svinga utan att något tog emot, hon fäste sedan sin metall-kåsa i änden och väntade.
När MadEye Moody passerade svingade sig EMELESEL i lianen och kåsan som hängde under henne träffade MadEye Moody mitt i tinningen.
Mitt i prick tänkte hon när MadEye Moody föll omkull.
EMELESEL kastade iväg de vapen hon såg, det kunde ju finnas fler karriärister i närheten så det kändes bäst att inte brottas omkring med långa svärd och knivar.
Sedan kastade hon sig över sitt offer som just hade förstått att hon vandrat in i ett bakhåll.
MadEye Moody försökte först springa iväg, varför skulle EMELESEL vara själv? Bäst att dra medan hon var upptagen med något annat.
Men mitt i språnget fick EMELESEL tag i MadEye Moody ena väska och MadEye Moody hann inte kasta den av sig.
EMELESEL drog nu i hennes hår och tvingade ner henne på knä.
MadEye Moody vred sig ur det starka greppet och grinade illa när stora tovor av hennes hår lossnade, men det var ingen ursäkt.
Spring för livet tänkte hon, men hon han inte långt denna gång heller.
EMELESEL kastade sig över henne och de koliderade båda i ett stenblock.
EMELESEL kved då hon hade landat unders på något konstigt sett, hon gned sina revben och hoppades att hon inte brutit några.
*Klatch!* MadEye Moody slog till sin övergripare på halsen.
EMELESEL kved igen men tog sedan tag i MadEye Moodys halsband.
MadEye Moody bet EMELESEL i handen och EMELESEL ryggade genast till baka.
Nu var det MadEye Moodys tur att attackera.
Hon slog så hårt hon kunde mot EMELESELs mage mon hon lyckades flytta på sig i tid, hon tog tag i MadEye Moodys arm och kastade henne över ryggen, hon kunde faktiskt lite tricks även om hon gjort bort sig totalt i träningscentret.
MadEye Moody träffade stenen men nu utan att ha EMELESELs kropp emellan.
Hon tog spjärn med fötterna och slog till EMELESEL på vristen, EMELESEL skrek till och dängde MadEye Moodys huvud mot stenen.
En gång, två gånger, kanonen avlossade ett skott, tre gånger för säkerhets skull.
Sedan slängde hon ifrån sig liket, tog upp packningen och de vapen hon såg och sprang därifrån, så snabbt hon kunde.


När saganda böjde sig ner för att dricka hörde hon hur någon sa något bakom henne.
”Drick inte! Du kommer att dö!”
saganda vände sig om och såg Lisen563 komma gående mot sig.
”Va?” Hon blev chockad, både av att se en annan spelare som inte verkade vilja döda henne och som dessutom talade till henne i normal samtalston.
”Jag sa drick inte, av vattnet ur bäcken. Eller det ur floden eller något alls förutom det från hornet eller regnvattnet.”
”Jag hörde vad du sa.” Svarade saganda, jag blev bara så förvånad.
”Jag förstår, vill du ha lite annat vatten?” Lisen563 sträckte prövande fram sin vattenflaska.
”Varför kan jag inte dricka det här?” saganda gjorde en gest mot bäcken.
”Den är förgiftad. Jag vet inte av vad men allt som lyser på natten är farligt, och vattnet från vattendragen lyser, och starkt också.”
”Å tack.” saganda tog emot vattnet, drack lite och gav sedan tillbaka flaskan.
”Jag ska nog gå nu.”
”Varför då? Vi skulle kunna bilda team.” Lisen563 log mot saganda
”Nej, jag vill inte döda någon. Det har redan hänt och jag ångrar det, men som tur är kommer jag nog snart dö själv så.”
”Okej, jag förstår.” Lisen563 började också gå därifrån.
Efter någon minut hörde saganda ett skrik.
Hon visste vem det tillhörde, det fanns ingen annan som hade varit i närheten av henne och hon kände dessutom igen rösten.
Hon sprang mot skriket och fann Lisen536 ligga vid bäcken, ena benet var en blödande stump.
Lisen563 såg på saganda med skräck i blicken.
”Spring, spring medan du kan.” Det var bara en viskning men saganda hörde.
Hon såg det stora gapet som slöt sig kring Lisen563s andra ben och hon sprang därifrån, allt vad hon hade.

--------------------------------------------------------------------------------------
Förlåt att det dröjde så, men här kommer i alla fall ett någorlunda långt kapitel till er!

jättebra!!

Superbraaaaaaa skrivet!♥

Tack så jättemycket för chokladmjölken!

OMG FÖRLÅT EMILIE!!

Omg skitbra!

Awesome!