"Ett litet vansinne" Dumbledore/Grindelwald (ogillar du pairings med två killar ber jag dig att undvika detta)

Åh, vad underbart!

Albus suckade. "Nej, inte så mr Creswald... Du gör den bara arg" sade han och syftade på den nu riktigt uppretade råttan som unge herr Creswald skulle förvandla, men som bar väste irriterat när han viftade vilt med staven.

"Bättre" sade Albus när ynglingen lugnat ner sig något, men lät redan blicken vandra förstrött mot fönstret. Så många år hade gått. Så många att det kändes som ett helt liv. För det kunde man nästan säga att det hade, för så lite hade den nuvarande Albus gemensamt med den han varit som artonåring. Det var nu år 1937, 38 år hade gått sedan han senast träffade Grindelwald. Men han höll sig fortfarande uppdaterad. Vart Grindelwald än for fram i världen så var det som att han lämnade små ledtrådar åt Albus, interna saker som bara han skulle förstå betydelsen av. Ett exemplar av barden Bagges berättelser som legat uppslagen på en högt uppsatt ministeriemans bröst, som blivit mördad. En mugglarsympatisör.

Albus slog ner blicken. Eller den gången då Daily Prophet hade haft ett uppslag med en bild på ett antal inferier som påträffats, och Albus känt igen dem som Arianas plågoandar. Mugglare som mördats och blivit förvandlade till inferier. Visst hade de blivit äldre, de var inte längre pojkar, men Albus skulle aldrig glömma deras ansikten. Och det var Gellerts förtjänst (eller skuld) att de numera inte var i livet.

"Vi slutar för idag" sade Albus och slog igen en bok så att det dammade om det, varvid hans elever förvånat men glatt fångade varandras blickar, för att de fick sluta tidigare än vanligt.

Albus rättade till sin färgrika klädnad. Han hade hållit sitt löfte, att aldrig bära svart igen. Han hade inte gjort det sedan Arianas begravning. Albus ruskade på huvudet och drog fingrarna genom det imponerande, rödbruna skägget. Värst vad han var försjunken i det förflutna idag. Nåja. Albus rundade ett hörn på väg till rektor Dippets kontor och råkade ta den olyckliga vägen genom ett spöke, men den plötsliga kallduschen fick hans huvud att klarna något.

"Sockertopp" sade Albus och stendjuret som vaktade dörren till rektorns kontor avslöjade ingången. Albus tog den roterande spiraltrappan upp, och knackade bestämt så att den gamle mannen skulle höra, men respektfullt.

"Kom in" ljöd en spröd röst.

Albus steg på och hälsade Armando Dippet med ett leende och en nickning.

"Sätt dig, för all del" sade rektor Dippet, och Albus slog sig ner på en stol mittemot Dippets. Armando sög tankfullt på sin pipa, även han verkade lite disträ.

"Jo, jag tänkte skicka iväg dig på ett litet specialuppdrag" sade han efter en stunds eftertanke. "Vi har en inskriven elev, som ska börja här på skolan nästa år. Men han är en av de personer som är en aning mindre... Upplysta om sin situation. Han bor på ett barnhem i London, och vi har fått tydliga indikationer på magisk aktivitet i området. Aktivitet som verkar lite ohälsosam"

Armando fångade Albus blåklintsblå blick, som var klar men inte avslöjade något särskilt.
"Du vill att jag ska åka dit och klargöra saker och ting för honom?" sade Albus.
Armando kostade på sig ett leende. Man behövde säga så lite till Albus, han förstod så snabbt. Han var briljant den mannen. Fick alldeles för lite betalt egentligen.


Gellert läppjade på sitt vin, ett riktigt dyrt sådant. Han beundrade utsikten, de tyska alpernas vackra landskap, med berg och vatten. Det var inte helt olikt utsikten ifrån Hogwarts, så som Albus beskrivit det. Inte helt olikt utsikten ifrån Durmstrang heller för den delen, bortsett från att det var mindre kargt.

"Jag hoppas att det smakar" sade en kortvuxen man som tog några steg ut på balkongen och nickade åt vinglaset som Gellert balanserade nonchalant på balkongräcket.

"Det var helt till min belåtenhet" sade Gellert på fulländad tyska och log med ett fortfarande bländvitt leende, väl medveten om att führern själv aldrig drack.

Europas mest omtalade man strök försiktigt sin lilla mustasch och betraktade Gellert. Gellert hade givetvis blivit äldre, trots att han var en mycket mäktig trollkarl (även om führern inte var medveten om detta) så kunde han inte förhindra ålderns framfart. Men den hade varit skonsam. Glansen i håret var kanske lite mattare och färgen gråsprängd, men ögonen glödde som aldrig förr. Han hade lagt sig till med ett skägg, som inte dolde hans ansikte utan framhävde hans utsökta käklinje. På det hela taget såg han fortfarande mycket bra ut, trots att han räknades som en äldre man. Och ögonen var önskvärt blå, som det passade sig i nazityskland.

"Du ska veta att jag uppskattar dina råd, Gellert" sade tysklands mäktigaste man. Han var inte säker på huruvida Gellert var rent arisk, men han såg åtminstone ut så. Kanske att han hade något östeuropeiskt över sig, men det viktigaste var hur man framstod.

Gellert nickade. Han föraktade führern för att han aldrig kunde bli mer än han var, en ömkansvärd mugglare. Men de hade liknande visioner, och han kom väl till pass. Genom att linda honom runt sitt finger, skulle Gellert inte bara ha en armé med inferier, trollkarlar och häxor, utan även en armé med mugglare som kunde offras utan pardon, samt deras (det måste erkännas) effektiva vapen.

Gellert skulle snart åka bil tillbaka mot stan, för att sedan transferera sig därifrån, till sitt hemland där han oftast spenderade sin tid i övrigt. De högt uppsatta nazisterna visste inte vart han höll hus under denna tid, kanske att han besökte något horhus och uppehöll sig där. Och det fick de gärna tro, även om Gellert fnös vid blotta tanken. Det passade hans ändamål, tänkte han och smekte fläderstaven som låg tryggt i hans rockficka, innan de båda männen gick tillbaka in i huset, mot de glada skratten och musiken.

[Hej gullungar! Nu kommer det att bli en hel del som ni känner igen ifrån sjätte Harry Potter-boken, och så lite andra världskriget på det. Vad sägs om det?]

Wow, underbart bra! Älskar hur du får in delen med Hitler och allt

Wow. Bara... Wow! Läste just igenom allt och det är väldigt, originellt, välskrivet och fängslande.

Så som för många andra, är det här också min första Dumblewald fic. Har alltid gillat Grindelwald, speciellt när han hade en så sexy actor i filmerna (; och gillar honom i din fic också, humörsvängar alltså! ♥

Allt som allt, splendid work!

Tack så mycket! Det betyder mycket för mig att ni lämnar era åsikter och er uppmuntran.

Ny läsare, och jag älskar den. Helt fantastiskt skriven!

NI är fantastiska! Okej, nu kommer det att bli lite upprepningar från böckerna, men sett ur andra perspektiv! Hoppas att det är okej.

Albus korsade kullerstensgatan och fick plötsligt väja för en hästdragen mjölkkärra. Hästen frustade, nervös på grund av trängseln, men Albus bara log godmodigt åt den. Hästen blev förvånande nog genast lugnare.

Albus gick hastigt vidare och strök försiktigt över det lena sammetstyget i sin lila kavaj. Det var han tvungen att medge för sig själv, mugglarkläder behövde verkligen inte vara så illa! Den här utstyrseln var hans särskilt förtjust i, och han hade tagit på sig den dagen till ära. Dags att ta sig an gökungen.

Barnhemmet var som så ofta på sådana ställen en mycket dyster plats, med stenlagd gård och höga järngrindar, som gav känslan av att vara inburad. Detta tänkte Albus då han knackade på dörren. Han presenterade sig själv och sitt ärende för tjänsteflickan som öppnade, som i sin tur genast ropade på barnhemstföreståndarinnan, mrs Cole.

Albus tog några steg över det schackrutiga golvet när en uppenbart jäktad kvinna närmade sig.
"...och ta med joden upp till Martha, Billy Stubbs har petat sönder sina sårskorpor och Eric Whalleys koppor dryper över hela lakanen, vattkoppor till råga på allt annat" sade hon, varvid Albus log medlidsamt. Stackars mugglare. Så lätt han kunde ha löst dessa problem, ibland var det beklagligt att trollkunniga inte kunde hjälpa mugglarna.

Undrar just vad Gellert hade tänkt om det, sympatier för mugglares del! Fast så mycket förstod ju även Albus, att sekretesslagen var något mycket viktigt. Mrs Cole såg mäkta förvånad ut när hon fick syn på Albus, som beslutade sig för att få det hela överstökat fort. Han presenterade sg än en gång och Mrs Cole ledde honom in på ett nedgånget kontor.

Det tog en bra stund, och Albus pustade lättat ut när föreståndarinnan äntligen lät honom träffa pojken. Det hade krävts en confundusbesvärjelse och en hel del gin för att locka ur den skarpsynta mrs Cole någonting överhuvud taget, men Albus kände att han nu hade läget ganska klart för sig. Det var uppenbart att denne Tom Riddle redan i unga år utvecklat ett ohälsosamt förhållande till magi, det var de traumatiserade mugglarbarnen och så den hängda kaninen... Albus skruvade olustigt på sig. Det påminde honom obehagligt mycket om Ariana, i hennes dåliga stunder. Det var så underligt. I 38 år hade han knappt ägnat henne eller Gellert en tanke, för att han valt att inte göra det, och nu vällde plötsligt allt tillbaka.

Nej, nu var det faktiskt inte dem det handlade om. Albus steg in i Tom Riddles rum och hörde mrs Cole stänga den gistna dörren bakom dem, som knarrade och gnisslade. Under tystnad registrerade Albus den elva år gamla pojkens utseende, smärt, mörkhårig och med mycket, nästintill ohälsosamt blek men slät hy.

"God dag Tom, hur står det till?" sade Albus och räckte dram handen, men han såg att pojken var misstänksam och tvekade innan han besvarade handskakningen. Tom sade fortfarande ingenting, så Albus slog sig ner på en stol bredvid sängen Tom satt på.

"Jag är professor Dumbledore" sade Albus.
"Professor... Är det som doktor? Varför är ni här? Var det hon som tog hit er för att undersöka mig" hasplade Tom ur sig, och Albus satte sig lite rakare, plötsligt skärpt av pojkens vaksamhet och bitska tunga.

"Nej nej" svarade Albus och försökte mjuka upp Tom med ett leende, men det fick inte önskad effekt.

"Jag tror er inte. Hon vill ha mig undersökt, eller hur? Tala sanning nu!" sade Tom och Albus hajade till än en gång. Ingen hade befallit honom att göra något på det sättet sedan hans bekantskap med Gellert. Men Albus höll masken och fortsatte att le, medveten om hur viktigt det var att inte låta sig rubbas.

Det var med en underlig tyngd i magen som Albus lämnade barnhemmet. Tom kunde uppenbarligen vara mycket artig om han ville, men tendenserna till kleptomani, hans nästan skrämmande självständighet och den totala bristen på medlidande gjorde Albus beklämd. Han hoppades att allt dessa ovanor var någon man skulle lyckas vänja honom av med på Hogwarts, men det var något mer. I det ögonblick som Tom insett att han var trollkarl - då var glöden och uttrycket i hans ansikte så likt Gellerts att de kunde ha varit släkt.

Åh gud va bra! TOM O.O

OMG vad bra! Fantastiskt bra skrivet

Båda kapitlen var jätte bra förutom att du kallar honom Dolder