Hungerspelen (privat rollspel)Emiiii

Jag springer så fort jag kan mot en ryggsäck som jag har är helt fokuserad på. Samtidigt försöker jag att söka med blicken efter min lagkamrat jag ser att hon står upp, rak som en käpp coh stirrar tomt på Damon. Sedan springer hon bara iväg, bort mot skogen. Jag förstår att det är där hon planerar att vi ska mötas. Jag vänder blicken mor ryggsäcken igen och känner mig lätad när jag hinner fram till den utan att bli dödad. Men precis när jag är på väg att springa iväg med den så går det inte. Jag vänder mig om och ser att en flicka står och håller i andra handtaget. Jag är nästan på min väg att bara springa bort, men rygg´säcken är för värdefull för det. Jag drar lite i den och viskar.
-Den är min! Jag tog den först! Jag vet att jag låter som ett småbarn när jag säger det men jag vet att jag inte skulle kunna döda henne. Sen så ser att bakom henne går det en lång kille med ett stort svärd i handen. Han höjer långsamt svärdet mot flickan och jag får panik. Flickan har inte sett honom och koncentrerar sig bara på ryggsäcken. Jag ser mig panikslaget omkring efter något vapen och där, precis inom räckhåll. En liten kniv. det är inte mycket men det får duga. Jag ropar åt flickan att ducka och när hon bara tittar förvirrat på mig så höjer jag handen med kniven i och det funkar. hon hukar sig ner för att undvika kniven så då tar jag min chans och kastar. Kniven träffar mitt må. Tjejen är väldigt chockad så jag bara rycker så hårt jag kan i ryggsäcken och springenr iväg med den till skogen.

Jag är fullständigt chockad efter sammandrabbningen med pojken, den döde.
Men jag har återhämtat mig.
Hemma i distrikt 11 lekte vi tagare. Ofta blev jag inte tagen. JAg höll mig undan. Och jag tänker gömma mig nu med och överleva det här.
Inte för att jag tror att så många kommer sponsra mig efter mina misslyckade förslag till uppmärksamhet. Men det här kan jag klara en då, för min familj (( extremt härmat...)).
JAg klättrar ned från trädet och går på min dagliga jagt efter vatten.
Inget vatten, ingen stans finns vatten.
Jag memmorerar vart trädet ligger oc h börjar avdra mot, vart jag nu vandrar. När vatten fortfarande inte är funnet strosar jag tillbaka, jag har plockat vinbär, men vatten behöver jag ändå.
Att fukta munnen med så otroligt lite vatten per dag är outhärdligt, men jag har det rätt bra. JAg har överlevt den första dagen.
Jag har ett spjut, en plasthink, ett liggunderlag, en filt, mandlar, näsdukar och framför allt en tom vattenflaska. Borde jag slå ihop mig med någon. JAg är för rädd för att fortsätta överväga detta alternativ.

Jag ser Shirotjejen försvinna mot skogen, och snabbt stänger jag av tankarna.
Det verkar som om allt år åt skogen min första dag på arenan. Medan jag springer allt vad jag kan mot skogen rycker jag åt mig närmaste sak utan att titta på vad det är och utan att stanna upp.
Snart sluter sig träden omkring mig.

((Härligt, alla är i skogen!))
JAgf sätter mig åter uppe i mitt träd och låter dagen gå. Då ser jag en röd hårkalufs ((Hehe...))VAnd¨ra under miutt träd. Varför äe alla i
skogen?
Jag håller andan, och det är inte för första gången någon ser mig och flickan från 6:an stirrar upp i mitt asnikte.
Nej, hon ser förbi mig. Förbi mig! JAg svämmar nästan över av lättnad. Hon såg förbi mig.
((Skall logga ut nu))

Jag ser Shiro komma rusande mot mig, Hon såg nästan helt förstörd ut.
-Har de hänt något? Sa jag.
-Jag dödade någon, svarade hon
-Kul, sa jag och gick längre in i skogen med henne.

((Du måste vänta lite, för jag har inte ens sovit än...))
Medan jag springer genom de skyddande träden tillåter jag mig att tänka. Genast ljuder "SHIRO RÄDDADE MIG" som ett skrik i mitt huvud.
Jag är inte helt tillfreds med det, trots att jag lever, för skuld är farligare än något annat på arenan.
Så jag väljer att skjuta upp det från och med nu. Istället gör jag upp en plan, medan jag går genom dem okända träden.
Jag kan inte klättra i träd, så att fokusera på det är helt bortkastat. Faktum är att förutom trädet och berget vet jag inte alls hur arenan ser ut.
Men jag listar snart ut att det i berget måste finnas några grottor, och att min största chans antagligen är att hitta en av dem.

Jag och Ariana står på en höjd och håller utkik efter andra spelare. Jag hade försökt att klättra upp i ett träd och hålla utkik men lövkronorna på alla träd var stora och täta så man hade nästan bättre sikt över arenan på marken. När vi inte ser någon inom synhåll sätter vi oss helt enkelt ner på marken och går igenom de sakerna som vi fick med oss från blodbadet vid ymnighetshornet. Ariana fick med sig ((du får själv skriva vad du fick med dig)). I ryggsäcken som är det enda jag har finns det en liten men vass kniv, en liten vattensäck man kan bära vatten i, sådana där häftiga glasögon som man kan se bra i mörker med ((jag vet, extremt härmat)) , en liten påse med torkat kött och en sovsäck ((än en gång extremt härmat men har ingen fantasi just nu)). Ryggsäcken är rena rama guldgruvan enligt mig och jag är ändå glad för att jag inte gav upp vid ymnighetshornet. Mat brukar ofta vara ett problem inne på arenan. När vi har packat ihop allt och jag har kamouflerat ryggsäcken går vi vidare genom skogen, sökande efter ett ställe vi kan sova på.

Jag hade fått med mig en pill båge och en kniv ((pallar int skriva mer))

Heeeeeejjjj!!!!!!!!!!

((Ett knivbälte enligt Emmi...))

Shiro

Asså har ingen fantasi men... Det får helt enkelt bli en kort text:

Jag njuter faktiskt av vandringen genom skogen. Ariana är en väldigt rolig tjej och jag gillar henne riktigt mycket. Asså inte så att jag gillar henne på det sättet så att jag vill bjuda henne på en romantisk middag... Iallafall så går vi en bra bit tills vi hittar..

ok, fixar inte det här får skriva när jag har lite mer fantasi.'

Sukima

Så nu hoppas jag helt enkelt på att hitta en grotta. Vilket vore en perfekt plan om jag visste vad berget var. Om jag visste var något överhuvudtaget var. Jag vet i alla fall var träden är.
Trots att jag tycker att jag går snabbt faller mörkret som en svart filt över arenan. Innan jag ens hinner titta i min ryggsäck. Det blir inte så mörkt att jag inte ser något, meen tillräckligt för att jag ska snubbla på roten som min fot krokar in sig i.
Med ett ganska osmakligt "Ugh!" faller jag till marken, och landar precis framför... ett hål i marken!
Det närmaste jag hittills kommit en riktig grotta i den här skogen, jag kryper ner i den trånga hålan, i alla fall inte helt blottad på marken.
Jag vaggas sakta till sömns av ett mjukt surrande i bakgrunden, och trots att små malplacerade barr sticker mig i ryggen så somnar jag, fortare än jag trott var möjligt, jag hinner inte ens höra nationalsången ljuda innan jag sover stilla i hålan.