Army, War and hard friendship. (Rollspel)

((Uki^^))

Jacob slog upp ögonen och reste på sig. Han kallsvettades och han huttrade. Han var tvungen att röra på sig lite. Långsamt drog han på sig ett par urblekta jeans och en svart tröja innan han öppnade dörren och långsamt strosade runt i korridorerna. Han visste att han skulle få skäll om han stötte på någon som rektorn, någon vakt eller någon från militären men han gjorde det iallafall. Plötsligt stötte han på ett välbekant ansikte. Olivia.

Olivia rättar till sin huvudduk och vänder sig om för att se just den hon tänkt på.
"Jacob! Hur mås det?" Frågar hon med ett leende och ser avslappnad ut i sina säckiga jeans, vanliga svarta linne och röda huvudduk. "Jag tänkte faktiskt på dig alldeles nyss."

Jacob skrattade.
"Ja, det är väl bra!", sa han och log mot Olivia som log tillbaka mot honom. "Jag tänkte på dig med"

"Gjorde du?" Olivia skrattar tyst och tycker det kan betyda mycket. De flesta verkar ju glo skräckslaget på henne sedan hon kanske mördade sin far.

Det blev en spänd tystnad och Jacob ansträngde sig för att inte möta Olivias blick.
"Så, vad tänker du göra om du överlever kriget då?", mumlade Jacob bara för att bryta tystnaden.

"Jag kommer inte överleva kriget." Svarar Olivia med ett smärtsamt leende. "Jag är för svag psykiskt för att överleva det." Säger hon med samma leende.
"Och du? Vad ska du göra?" Frågar Olivia glatt.

Jacob harklade sig.
"Kanske åka tillbaka till min mamma och... försöka göra henne normal igen", mumlade han lågt. "Och så kanske jag ska gifta mig, få barn och, du vet, försöka leva ett normalt liv", sa Jacob och ryckte på axlarna. "Fast... jag skulle nog aldrig överleva kriget"

"Det är en fin dröm." Säger Olivia leende. "Och du kommer säkerligen överleva. Kol och Aleyna också." Säger Olivia uppmuntrande. Egentligen är hon svag både psykiskt och fysiskt. Hennes kropp ska säkert ge upp om sisådär 2-3 år. Ett krig skulle bara påskynda processen. Synd att hon aldrig får gifta sig eller få barn. Ingen vill väl ha en instabil mutant till fru?

"Du med", sa Jacob och såg rakt in i ögonen på henne. "Lova det."

"Det är en sak jag inte kan lova." Svarar Olivia. "Min kropp ger upp om sisådär 2-3 år. Den hänger inte med." Förklarar Olivia. "Ett krig kommer inte göra det hela bättre." Fortsätter hon och får en stöt av skuld när hon inser att hon kan dö inom loppet av månader.