Svart EMO

Hej hej igen! Tack för alla jättefina kommentarer! Det uppmuntrar en verkligen!


Kapitel 23

Kimberlie
Vi sprang så snabbt vi kunde, och det verkade räcka. Vi hade ett långt försprång nu, för mannen var ganska långsam faktiskt.
Det kändes hemskt. Vi hade varit så nära, så nära öppen mark. Eller hade det vart en by där? Fan, jag hade inte ens fått se om det fanns ett samhälle där! Jag hade varit alldeles för upptagen med att försöka rädda Luke.
Jag började tänka på vad mannen sagt. Luke? Barnmördare? Aldrig.
Fast han hade ju blivit utkastad ur sin by. Men det var ju för att han stal pengar.
Ju mer jag tänkte på det, ju säkrare blev jag på att man inte blev utkastad från sitt hem för at ha stulit lite pengar…
Varför hade jag inte insett det förut? Jag antar att jag hade fullt upp.
Och så, en av de värsta sakerna. Mannen var Nicholas pappa.
Det var därför jag hade känt igen hans röst. Familjen Nott hade varit hemma hos mig ofta, innan jag började på Hogwarts. De hade bett mina föräldrar att bli dödsätare, och de hade sagt att de skulle tänka på saken. Men… det blev ju liksom aldrig av.
Ärligt talat borde jag inte ha blivit förvånad över att han visste om det. Det var ju ganska stort, trots allt. Men det kändes ändå privat. Jag tror jag tyckte så för att jag skämdes.
Det var ju ingen ”olycka”. Det var ju mitt fel.
Jag tvingade mig att sluta tänka på just det.
Jag knappade in på Nick. Han verkade blek – jag kunde inte klandra honom, efter vad som hade hänt. Det var trots allt hans egen pappa som ville döda honom.
-Må-mår du bra? Flämtade jag medan vi sprang.
Han nickade sammanbitet. Det såg väldigt falskt ut, men jag pressade honom inte.

Vi sprang i nästan två timmar (med små pauser), och när kvällen kom så vågade vi inte slå läger. Vi vandrade vidare, i mot skogen igen.
Luke verkade skakad, men gjorde sitt bästa för att muntra upp oss.
-Jaha, då var vi i skogen igen, sa Nick dystert.
-Ja, suckade jag.
-Äsch, upp med hakorna nu, sa Luke. Det var säkert ingen by där, ändå.
Fast ingen av oss var säker på det.

Dagen efter var vi nästan döda av utmattning, så vi var tvungna att slå läger. Motvilligt packade vi upp allt och lade oss för att sova. Det var det värsta vi kunde göra nu när vi var jagade, men vad hade vi för val? Tröttheten skulle ta kål på oss.
Vi alla tre somnade så fort vi lagt oss.

Jag vaknade sent på eftermiddagen. Jag låg i sovsäcken en stund och hörde mitt hjärta dunka. När jag var säker på att jag inte hörde steg eller något utanför tältet gick jag upp.
Vårt läger bestod idag av bara ett tält. Vi hade inte vågat (eller orkat, för den delen) packa upp resten, eftersom vi ville ge oss av snabbt nästa morgon. Jag skulle väcka Luke och Nick så vi kunde gå. Om en stund.
Det fanns lite blåbärsris, så jag plockade alla mogna blåbär och lade de i en fryspåse. Jag tänkte göra allt för att fixa något gott att äta medan vi vandrade. Jag vågade tända en liten eld, så jag kunde grilla kött. Som tur var hittade jag lite annat smått och gott, så när jag var klar hade jag samlat ihop ganska mycket ätbart för resten av resan.
-Kim!
Luke ropade på mig. Jag gick tillbaka med provianten.
-Åh, frukost! Sa Nicholas när han såg maten.
Det lät lite bisarrt, eftersom det var eftermiddag.
-Nej, det är till resten av vandringen, sa jag otåligt. Upp med er! Vi har bråttom!
Nicholas stönade. Luke sade inget.
Jag blev riktigt arg på Nick.
-Vill du bli mördad av din pappa eller?! Fräste jag åt honom.
Luke spärrade upp ögonen. Nicholas stirrade på mig, och jag kunde se hans ögon bli blanka.
-Visst, sa han. Om det är så du vill ha det.
Sedan gick han in i tältet.
Jag vet, det var riktigt elakt. Jag hade inte kunnat hejda mig.
-Det där var inte så schysst, Kim, sa Luke.
-Jag vet, suckade jag. Men om det får honom att skynda sig så…
10 minuter senare kom Nicholas ut. Jag hade aldrig sett honom sådär.
För mig hade Nick alltid varit något av en mes, men inget sådant syntes i hans utseende nu. Hans militärbyxor var prydligt instoppade i blanka, bruna kängor. Jackan var knäppt. Hans ryggsäck hängde över ena axeln. En keps i kamouflage-mönster dolde det vita håret. I de brun-svarta ögonen syntes en stålglimt, av både vrede och beslutsamhet.
Jag hoppades av hela mitt hjärta att vreden inte var menad mot mig.
-Wowwowwow! sa Luke. Värst vad du var cool!
Nicholas brydde sig inte. Han stampade otåligt med foten.
-Ska vi gå eller?!
Jag reste mig upp, tog på en samlad mask och satte ryggsäcken på ryggen.
-Visst.

En timme senare så var vi på väg. Vi hade bestämt hur vi skulle gå. Istället för att gå in mot skogens hjärta igen, mot syd, så gick vi åt väst. Vi tänkte sedan gå mot norr, så vi kom ut ur skogen, fast inte på samma ställe som vi mötte Nicks pappa på.
Nick gick före, och jag och Luke gick efter. Ingen ifrågasatte något Nicholas gjorde. Han var faktiskt lite skrämmande.
Samtidigt som vi gick försökte jag göra kompassbesvärjelsen, utan att Luke skulle se det. Jag hamnade långt bakom honom, och när jag var säker på att han inte skulle vända sig om försökte jag.
Jag försökte och försökte, och en timme senare bemästrade jag den. Enligt min trollstav så gick vi rätt.
Plötsligt vände sig Luke om, och tittade på mig.
-Kommer du eller?!
Han verkade inte märka att jag höll i en pinne (trollstaven, alltså).
-Jaa, svarade jag och gick snabbare. Jag stoppade trollstaven i fickan och började fundera.
När vi hade träffat Nicholas pappa så hade vi använt ord som ”mugglare” och ”smutsskalle” i samtalet. Luke verkade inte ha märkt det. Han kanske trodde det var några konstiga glåpord eller något.
Det var nästan ett mirakel att Luke inte hade brytt sig. Tecken på att vi var magiskt folk hade funnits där hela tiden, men han var helt som vanligt. Han kanske funderade på det, men inte sa det högt. Kanske funderade Luke på det just nu.
Jag kom ikapp honom.
-Vad gjorde du med den där kvisten? Frågade Luke.
Han hade alltså sett trollstaven.
-Inget, sa jag och försökte spela oberörd. Jag hittade den på marken, och tyckte den var fin.
Han nickade.
-En gång, så hittade jag en pinne, och på den…
Jag lyssnade inte på vad Luke sa. Jag tänkte på vad Nott (inte Nick, utan hans pappa) sagt om Luke. Kunde Luke faktiskt vara en mördare? Jag vågade inte fråga direkt. Jag sa istället (när han pratat klart om sin pinne) :
-Öh… Luke… Visst var det läskigt när den där mannen i huvan mötte oss vid skogens slut?
Jag vet, världens dummaste fråga.
Lukes hand for upp till såret på hans hals.
-Ja… Men är det sant? Frågade han.
-Vadå?
-Att ni har rymt från… Hogart?
Jag förstod med en gång att han menade Hogwarts.
-Ja, sa jag. Det är en skola för… speciella barn.
-Som typ ADHD-barn eller så? Frågade han.
Jag visste inte vad jag skulle svara.
-Typ, sa jag.
Han ställde inte fler frågor på en stund. Men efter ett tag sa han:
-Vad är mugglare?
Jag blev kall inombords.
-Öh… Den här skolan, den är ju för speciella personer. Och de som inte är så, de som inte kan gå på den skolan, de kallas för mugglare, försökte jag förklara.
Luke nöjde sig med svaret.
-Och renblodig?
-Det är… det är…
Jag hade ingen aning om vad jag skulle säga.
-Det är typ… när man är renblodig, då är hela ens familj sådär…speciella. Då har ingen i hela släkten gift sig med en vanlig person.
-Så då finns de inga mugglare i familjen?
-Precis, instämde jag. Just så.
Luke rynkade pannan.
-Nicks pappa kallade dig för ”smutsskalle”.
Jag svarade inte.
-Är det typ ett fult ord för mugglare eller nåt?
Jag litade inte på min röst, så jag nickade.
Även om jag egentligen tyckte det var löjligt med renblodiga och mugglarfödda och sånt, så blev jag inte direkt glad när någon kallade mig smutsskalle. Det väckte minnen, från när jag bodde hemma, till liv.
Luke försökte minnas någonting.
-Ravenclaw…?
-En… en grupp på Hogwarts.
Det var ju i och för sig sant.
-Vad var det för olycka mannen snackade om? Frågade Luke plötsligt.
Det kändes som om jag frös till is, inombords. Jag kunde knappt fatta hur jag kunde fortsätta gå.
-Hör på Luke, sa jag förtvivlat, jag vill inte vara elak eller så, men jag vill verkligen inte prata om det här.
Innan han hann säga något, ropade Nicholas.
-Ska vi börja gå norrut nu, eller?!


Hoppas ni tyckte det var ett bra kapitel… Det hände inte så mycket, men det fanns lite saker här som är viktiga för berättelsen senare

SPÄNNANDE OCH SÅ BRA!

Här är ett kapitel till Jag känner mig som en skrivmaskin: jag skriver kapitel på kapitel, och när jag inte skriver tänker jag ut nya kapitel x”3 Fast jag älskar ju det, så jag har inget att klaga på
Ni är såååå snälla som skriver så schyssta kommentarer! Men förutom det välkomnar jag kritik och påpekningar Bara de är framförda på et trevligt sätt, helst

Kapitel 24

Nicholas

-Ska börja gå norrut, eller?! Ropade jag otåligt.
Kimberlie mötte min blick i någon sekund, men något kändes fel. Hon vände bort blicken. Det brukade alltid vara jag som gjorde det och rodnade, men nu var den hon som slog ner blicken, som om hon blev generad.
Och varför hade jag inte blivit generad? Varför veknade jag inte när de där lysande gröna ögonen tittade på mig? Som vanligt?
Men det var någonting annat. Någonting i Kims blick. Någonting jag inte kunde sätta fingret på. Ungefär som rädsla.
Rädsla?!
Okej, nu började jag bli galen – som om Kimberlie kunde bli rädd för mig. Tanken var skrattretande.
-Vi kommer, ropade Luke till mig.
-Inte noterat, sa jag kallt. Varför står ni bara där då? Kan ni inte gå eller? Snabba er på då, slöfockar!
Jag blev till och med förvånad själv. Sen när brukade jag säga emot någon, eller kalla den för ”slöfock”? Det var ett lamt ord, men så som jag hade sagt det läte det hårt och vasst.
Men vem bryr sig? sa en liten röst i mitt huvud. Vem bryr sig om de blir sårade, efter vad de har gjort mot mig?!
Vad hade de gjort mot mig? Varför sa den lilla rösten att de hade gjort mig något?
Jag visste vad de gjort. Jag ljög bara för mig själv. Jag försökte gömma det djupt inne i mig, för mig själv, men nu hade det kommit upp till ytan ändå.
Jag kände mig övergiven.
Sedan Luke anslutit sig till oss hade han och Kim blivit som bästa vänner. Och lämnat mig utanför.
Och det sträckte sig längre bort än så. Luke verkade nästan… kär i Kimberlie.
Precis som mig.
Och det var som om Luke visste det. Han gjorde exakt rätt saker för att irritera mig. Hur många gånger hade han inte lagt armen om Kimberlie och lekfullt rufsat till hennes hår? Hur många gånger hade han inte satt sig bredvid henne? Hur många gånger hade han inte kramat henne och tackat för maten?
Han gjorde allt det jag ville göra, men inte vågade.
Men det värsta var inte vad han gjorde, utan Kimberlies reaktion på det. Hon rodnade och fnissade och tackade. Gjorde jag något som ens var vänskapligt var hon stel och brydde sig nästan inte.
Med andra ord, när Luke gjorde något schysst mot henne (eller mer än schysst) så betedde hon sig som en tjej.
Jag vet, hon var ju alltid en tjej, men hon hade aldrig bettet sig som en. Kim hade alltid varit tjejen som inte brydde sig om kärlek och söta husdjur, utan tjejen som älskade böcker, hatade skolan och ville alltid vara ensam.
Eftersom jag kände mig övergiven, hade jag dragit av ”Nicholas-den-blyga-mesen” och blev till den hårde, kalle översittare jag var nu. Den här översittaren var min ensamma personlighet. Den som ingen var vän med, eller den som var övergiven. Ensamvargen.

^^Okej, allt det där tänkte jag på i typ 2-3 sekunder. Kimberlie och Luke stod kvar där de var.
-Men kom då, för fan! Skrek jag.
Kimberlie spärrade upp ögonen. De var fulla av förvåning och ett stänk av vrede.
Jag fattade att hon inte tyckte om att bli tillkallad på det sättet. Men mitt nya jag var inte den som brydde sig om sånt. Det var den som ville få allt gjort, även om andra började hata den under tiden.
Kim öppnade munnen för att ropa något, men Luke mumlade någonting (jag hörde inte, eftersom vi var långt ifrån varandra).
Luke tog tag i hennes hand.
Även på så långt håll såg jag det klart och tydligt. Hans beröring sände en elektrisk stöt inom mig. Alla mina muskler spändes, och ögonen smalnade.
Luke märkte det. Jag såg skuggan av ett triumferande leende när han såg min reaktion.
Kimberlie blev blossande röd i ansiktet, det syntes så tydligt att även jag såg det.
De sprang till mig.
Jag hade glömt vad allt handlade om, tills Luke sa:
-Vi kan börja gå västerut nu.
Jag, som lärt mig orientera av min farbror vid tidigt ålder, vände mig direkt åt rätt håll och marscherade fram. Kimberlie och Luke gick bakom mig. Jag hade kände en nästan oemotståndlig lust att vända mig om och se om de fortfarande höll hand, men jag höll den lusten tillbaka.
Jag fick inte visa fler svagheter för Luke. Aldrig.

Hoppas ni gillade mitt kapitel! Jag vet, det kanske blev lite långtråkigt, men, men… Jag skrev lite slarvigt, för jag har en bok som väntar på mig i väskan som bara ÄGER Det är inte Harry Potter, och den är såklart inte ens i närheten så bra som HP, men jag rekommenderar: Läs gärna serien Fallen Ängel (serien har inget speciellt namn, utan första boken heter så) av Becca Fitzpatrick.
Bara ett tips Ha en bra dag

S
SU
SUP
SUPE
SUPER
SUPERM
SUPERME
SUPERMEG
SUPERMEGA
SUPERMEGAB
SUPERMEGABR
SUPERMEGABRA
SUPERMEGABRA!
SUPERMEGABRA
SUPERMEGABR
SUPERMEGAB
SUPERMEGA
SUPERMEG
SUPERME
SUPERM
SUPER
SUPE
SUP
SU
S

och jag menar det

så jävla supermega bra

jag vet att du e arg på mig, men du skriver jättebra!!

stackars Nick D;

As bra!

Hej hej! Kul att ni tyckte om mitt förra kapitel! Här kommer ett som jag hoppas ni tycker är bättre, t.o.m.! >.< Fast det är lite kort, tyvärr...

Kapitel 25 (wow, jag är imponerad av mig själv som orkat skriva vidare på berättelsen, jag är i vanliga dålig på att skriva klart saker xD om det inte vore för er, skulle jag nog aldrig ha kommit så långt! tack! ♥♥♥ )

Nicholas (igen, hoppas ni inte tröttnat på honom än )

Vi hade gått norrut i ett par dagar nu, och nu stod träden åter glesare. Istället för att vara fulla av mod och glädje, kände vi oss rädda och försiktiga. Jag kände mig avundsjuk också, såklart.
Luke och Kim undvek mig mer och mer. Ärligt talat tyckte jag det var skönt, att bli lämnad själv med sitt överfulla huvud. Men jag var också orolig. Ju mer jag lät Luke vara ensam med Kimberlie, desto större var chansen att de skulle bli ihop och glömma mig till slut. Fast jag kunde inte göra något åt att de undvek mig, jag kunde inte bli av med den nya skrämmande attityden. Och jag ville inte.
Jag var arg hela tiden. Och då menar jag det. Hela tiden.
Varje gång jag öppnade munnen kom något kallt och vasst ut; även om jag bara skulle säga god natt blev det till: ”sov, annars kommer ni bara vara slöa idioter imorgon, som ni alltid är”. Och varje gång jag tog upp handen ryckte Kimberlie och Luke till, som om de trodde jag skulle slå de. Luke, visst, han skulle nog behöva en eller två örfilar. Kimberlie, ALDRIG att jag skulle slå henne. ALDRIG.
Och, nej, jag ville inte att det här skulle försvinna. Äntligen var jag inte en tönt, och jag ansträngde mig inte ens! Även om vi var ensamma i skogen, 3 barn på gränsen till tonåringar, och ingen annan var här så kändes det här så bra. Min kropp var spänd och redo; vad som helst kunde hända nu, det hade min egen pappa bevisat.
En tanke slog mig. Var min ilska kanske inte bara pga. att jag var avundsjuk på Luke? Kanske för att jag också var arg på min pappa?
För jag ville bevisa att han hade fel om mig? För jag inte var en skitunge?
Det var möjligt, men jag sköt tanken åt sidan. Det jag behövde koncentrera mig först och främst på nu var att hitta någonstans jag och mina kamrater kunde bosätta sig.
Jo, jag hade blivit som ledaren i vår lilla trio. Det var i alla fall jag som tog täten när vi vandrade, jag som sa åt de vilka sysslor de skulle sköta och liknande. Och de vågade inte protestera, så…
Hellu hellu, säg hej till ledare Nicholas Hård-och-Läskig!
Inte bara att min ilska väckt min elaka och hårda sida, dessutom hade mina slumrande ledaregenskaper vaknat upp också. Jag var faktiskt en ganska bra ledare, märkte jag vid senare år.

Den morgonen vaknade jag tidigt, likt alla andra morgnar. Solen höll på att gå upp, och skogen hade ett fint sken över sig. Jag kunde urskilja kullar vid horisonten. Hela skogen surrade av liv, och allt var så fridfullt att man nästan trodde det var en saga.
Det var just det jag älskade med den här tiden på morgonen. Vanligtvis var ingen annan förutom jag vaken (ur trion), förutom alla djur. Kaninerna stack ut sina huvud ur hålorna, fågelungarna pep efter mat, rådjuren gick runt på sina smala ben. Det var den enda stunden på hela dagen då jag vågade slappna av och ta det lugnt. Jag var aldrig lugn annars. Naturens fridfulla morgonrutiner dämpade min bubblande ilska.
Efter ungefär 15 minuter av tyst betraktande av en rådjursmamma och hennes unge, reste jag mig upp och sträckte på mina stela kroppsdelar. Jag tänkte ta en promenad för att rensa huvudet och njuta ännu mer av den förtrollande morgonen.
Jag tog med min trollstav för säkerhets skull. Vi hade bestämt för länge sedan, jag och Kim, innan Luke kom till oss, att om någon tappade bort sig eller blev skadad, skulle den (om det var möjligt) sända upp gnistor i luften – jag litade på att Kimberlie skulle fatta att jag behövde hjälp om jag sköt upp gnistor nu, även om det var längesedan vi kommit överens om det.
Jag betraktade min trollstav med dyster min. Den såg nästan oanvänd ut. På något sätt gjorde det mig lite ledsen. Det var som det var en symbol för hur lite jag använt, och hur lite jag kunde om magi. Än så länge.
Jag lade den i byxfickan. Sedan började jag gå.
Det var som om luften i skogen var förtrollad. När man andades in den så kände man hur man fylldes av energi. Jag hade känt så förr; varje gång jag och min farfar gått på skogsvandringar på morgnarna. Det kändes så avlägset nu.
Jag följde en stig, som var upptrampad av rådjur. Ärligt talat så visste jag inte vad jag gjorde. Jag bara gick på stigen och tänkte på gamla minnen.
Plötsligt hörde jag musik. En lugn låt som jag vagt kände igen från när jag bodde hemma på radion, då mamma hade sagt att hon hatade den sortens musik.
Jag följde musiken, förväntansfull, men väldigt lugn samtidigt.
Fem minuter senare stod jag och gapade.
Jag stod på en kulle, precis vid skogens slut. Och långt därnere låg en by.
Musiken kom från mitten av torget. Jag kunde urskilja människor som gick runt och handlade. Jag visste inte vad som gjorde mig så säker, men jag visste att det var ett trollkarlssamhälle. Det kändes i luften.
Sedan plötsligt, kom jag tillbaka till verkligheten. Jag drog fram min trollstav, höll den högt ovanför mitt huvud och sköt ut röda gnistor.



Så, det var det >.< Jag ville bara nämna en sak: när jag skrev stycket om att han hörde musik, så lyssnade jag på musik, och det var väldigt bra sådan Sök på Take care of you Glee (Glee är ett program om en "kör", och de sjunger en massa i programmet, och den här låten är det en av de som sjunger. älskar den ♥ )

S
SU
SUP
SUPE
SUPER
SUPERM
SUPERME
SUPERMEG
SUPERMEGA
SUPERMEGAB
SUPERMEGABR
SUPERMEGABRA
SUPERMEGABRA!
SUPERMEGABRA
SUPERMEGABR
SUPERMEGAB
SUPERMEGA
SUPERMEG
SUPERME
SUERM
SUPER
SUPE
SUP
SU
S