Starka viljor och olika känslor

Awesome

Way! Bra! Men jag skulle, personligen, hellre bli kallad vid förnamn en efternamn...

suveränt

Jättebra!!

Alltså jag är sjukt ledsen över att jag inte lagt ut något kapitel!!!

Men det är så sjukt mycket i skolan nu, musikprov idag, so-inlämning och någon hemkunskapsläxa.
Och imorgon har jag NO-prov och svenska inlämning på minst 2 sidor.

Men efter det har jag inga mer läxor!
Och då lovar jag att det kommer mer!!!!!!!


Kram på er och hoppas ni orkar vänta lite till!

Klart att vi orkar vänta!!
Ta den tid du behöver och stressa inte

Säger som tjejigadia sa^^
Ta den tid du behöver och stressa inte. Vi kan vänta^^

Stressa inte , vi väntar, ta din tid

Hejhej sötisar!!!

Här kommer ett nytt och fräsht kapitel! Tack för ert tålamod och njut av kapitlet!!!

Kapitel 15


Remus


”I natt smäller det!” sade Sirius när han damp ner bredvid vid frukosten. ”Ikväll är det fullmåne!”
”Jo tack, jag känner det!” sade Remus.
”Äntligen får vi komma ut och ha lite kul!” sade James och tog en tugga av sin omelett.
”Vad pratar ni om?” frågade Peter och satte sig ner vid bordet.
”Midnatt ikväll och du vet vad det innebär!” sade Sirius.
Peter brast ut i ett brett leende.
”Jag vet vad det innebär” sade han och roffade genast på med en massa mat på tallriken.
”Den vanliga tiden ikväll eller? Klockan nio?” frågade James innan han fick syn på Lily. Hans ögon spärrades upp och han rufsade genast till sig i håret.
”Hej Evans!” stammade han fram och rodnade till och med.
Lily verkade lägga märke till att han rodnade och hon log lite, men svarade inte. Istället hälsade hon på Remus och log större, innan hon satte sig ner längre ner vid bordet tillsammans med sina vänner.
Remus vände sig mot Sirius och såg att han satt och gapskrattade kvävt.
”Vad är det?” frågade Remus och log.
”James, han blir bara värre och värre. Innan har han aldrig rodnat när han snackat med henne.” flämtade han fram.” Men nu däremot!”
Remus skrattade lite.
”Håll käften!” fräste James och tittade surt på Sirius som fortfarande skrattade.

Remus hade örtlära. De hade ett grupparbete där man två och två skulle tillsammans skriva en uppsats om en valfri växt.
Remus skulle jobba tillsammans med Jude Crick, en utav Lilys vänner. De hade valt Incendius Gleek, men heter i folkmun sjungande eldplanta.
Jude var enkel att prata med och gjorde det därför lätt att jobba. Men ibland hamnade de off topic och fick tillsägelser av professor Sprout.
”Okej, så kännetecken för den sjungande eldplantan?” sade Jude efter deras sjunde tillsägelse från en nu mycket irriterad professor Sprout.
”Ja den sjunger, är en vanlig planta, bara det att den här ständigt brinner.” sade Remus och Jude skrattade.
”Förutom det uppenbara?” frågade hon och de grå ögonen glittrade av skratt.
”Okej, lågorna är lila eller blå, det beror på hur stor den är. Bladen är svarta och brinner bara upp när plantan dör.” lade Remus till och flinade.
”Glöm inte de vita, knappstora blommorna!” lade hon till.
”Just det! De glömde jag!”
”Jag märkte det.”
Hon log och de såg in i varandras ögon. Remus kunde inte undgå att tänka på att Jude var söt, eller både söt och snygg på något sätt. Hon hade en ganska kort och busig blond frisyr. Ljus, felfri hy och sammetsgrå ögon.
Jude vände plötsligt bort blicken och en svag rosa färg spred sig i hennes ansikte.
”Användningsområden?” fortsatte hon sedan som om inget hänt. För det hade det ju inte. Eller?

Efter lektionen i örtlära kunde inte Remus tänka på något annat än Jude. På allt som var bra med henne. Att hon var snäll, smart, rolig, söt… Listan kunde göras lång.
Men samtidigt kunde Remus inte släppa tankarna från Lara Lee, tjejen från trollkonsthistorian.
Han hade ett dilemma. Ett dilemma som han inte riktigt satt sig själv i, utan det hade bara skett.

”Ska vi dra eller?” frågade Sirius vid kvart i nio och han försökte låta nonchalant, men man hörde hur upphetsad han var.
”Visst” sade James och flinade, det märktes att han också var ivrig.
Remus var väll också upphetsad på ett sätt, att äntligen få komma ut lite och va med sina vänner. Men att förvandlas till varulv var verkligen inte skönt. Han borde väll vant sig tycker man, men det är inget man vänjer sig vid. Man vänjer sig inte när ens lemmar och ben sträcks ut på ett högst plågsamt sätt. Ens ansikte möbleras om som om någon invändigt slår en oavbrutet. Det växer ut hår överallt.
Man förvandlas till ett monster.
De började gå ner mot utgången och därifrån till det piskande pilträdet.
”Peter, gör din grej” sade Remus när de nådde fram till pilträdet. Peter nickade och i nästa sekund var han en råtta. Den lilla råttan trippade fram mot pilträdet och tryckte till på en knöl på stammen och trädet blev genast stilla.
”Kom nu drar vi” sade Remus och slank snabbt ner i hålet som fanns i stammen med sina vänner tätt efter sig.
Remus hann precis nå spökande stugan när han kände att förvandlingen startade.
Då var det dags igen, var hans sista tanke innan han uppslukades av förvandlingens smärta.

I LOVE IT!!! ♥