När barnen gick i skolan och Voldemort hade vunnit.

- Nått bra såklart,konstigt vore väll annars.
Det är inte många som gillar Trevor förutom hanns gullungar som hjälper honom att sammla in syndabockar och offer, sa Xenia lätt och log.
Egentligen så avskydde hon de eleverna som för att rädda sitt eget skinn satte dit andra elever.

"Xenia det är mig vi pratar om! De skulle lika väl kunna vara något dåligt. Ryktet skulle lika väl kunna bli att jag tog över torteringen" sa Fai och log lite roat även om han inte kände sig så glad. "ja men de kommer inte få det lätt när ingen beskyddar dem utanför slottsmurarna" sa Fai och ryckte på axlarna

- Ja, jag vet men det var många där som såg vad som hände, sa hon och ryckte på axlarna.
- Ja, ja vi ser väll vad som händer inget att bekymra sig om nu, sa hon lätt och nickade.
- Nej, de kommer väll inte det kan man hoppas.
Undra hur de hade tänkt sig att klara sig själv, fastsom dödsätare klarar de jusig alltid, sa Xenia och suckade.
Hon undrade hur hennes framtid skulle bli, en framtid som hon själv inte bestämmde över.

"det är ingen garanti. Hur många ser at jag är vänlig varje dag men inte säger något" sa Fai leende och nickade "tiden får avgöra det" s han och skrattade sen "det är inte säkert. Voldemort vill inte ha folk som skvallrar om allt. Han vill ha folk som är lojala och inte berättar en massa strunt för honom" sa han och la huvudet på sned sen "du kommer klara dig bra, oroa di inte så mycket och din framtid är inte helt förlorad" sa han leende

- Lätt för dig att säga, din framtid får du bestämma över själv, fräste Xenia till.
- Jag går ochlägger mig, syns imorgon, sa hon och klampade upp till tjejernassovsal.
Hon ångrade redan att hon hade sagt sådär till Fai.
Det var ju inte hanns fel, och han hade nog med bekymmer för egen del.
Sen hade hon det bättre än de flesta, just på grund utav Fai och att hon kände de allihopa som bestämde.
Hon såg på skolgården nedanför och kännde vraden koka inom henne, hon hatade att vara så maktlös.
Hon sprängde fönstret i bitar, vilket fick henne att känna sig bättre.

Fai bara stirrade efter henne, hon brukade inte bli arg på honom. Han hade bara försökt hjälpa henne och hon kunde få bestämma mer än hon tror. Hans var inte bara ett barn utan han hade en hel del att säga till om. Fai kände sig ledsen, han hatade att bråka med Xenia. Eleverna såg på honom och när han reste si upp ryggade de tillbaka lite
"men ge er! Hade jag velat döda er hade ni varit döda" fräste han och lämnade tornet. Han behövde komma bort från allt ett tag och han gick till vid-behov-rummet och trollade fram sitt sovrum hemma ochgick in och satte sig

Xenia stod i det kalla vindraget som den sönderslagna fönstret hade fört med sig in.
Hon hörde steg i trappan och vände sig om men det var bara Mandy som snabbt gick ner tillbaka.
Tjejerna var rädda för henne när hon fick sina vredesutbrott och konstigt vore väll annars.
Hon gick över det krossade glaset och satte sig i fönstret och såg ut överskolgården, hon huttrade till av den råkalla nattkylan som svepte ini rummet.
Xenia var ledsen över att honsagt så till Fai,men ibland kännde hon sig så maktlös bara.

Fai la sig på golvet på björnskinnsmattan. Jezebel hatade den men Fai hade försvarat sig med att han inte dödat björnen utan hittat den på vinden. Han tände elden och såg sig runt i rummet. Han visste att hans rum var finare än de förstas men det berodde bara på att han kunde få vad han ville. När han var liten hade han tyckt det var kul att få dödsätarna att hämta vad som helst, men det var innan han förstod att de hämtade det från andra personer. Fai hade trott att alla hade det lika dant, vilken idiot han hade varit. Han reste sig upp och gick fram till sängen och kröp ner och somnade

Xenia hadelugnat ner sig och hon hörde svaga steg upp för trappan.
Snabbt lagade hon fönstret, kröp ner i sin egen säng och drog för förhängerna.
Hon ville inte prata med de andra tjejerna just nu, hon la sig på sidan och slöt ögonen, tillsist somnade hon lungt.

Fai vaknade på morgonen och såg på klockans visare som stod på sex. Han var precis som sina föräldrar extremt morgonpigg. Han reste sig upp ur sängen och gick in i badrummet och tog en dusch och tog sen på sig ett par svarta byxor och en vit shorta. Han fixade håret och lämnade sen rummet och gick ner och satte sig vid bordet. Matsalen var nästan tom, inte för att han hade något i mot det