Vamäxan Sarah

Började läsa den andra och ska nog fortsätta senare idag. Det enda jag tänker på är att det är mycket särskrivning och att ordet typ är med lite ofta, men så kanske det inte är längre, har somsagt bara läst början på den förra

Om vi säger så här, jag har försökt bättre mig på att skriva just det, att inte nämna varje ord för mycket. Dock var du bra att du sa det, så att jag kan tänka lite mer på det i nästa kapitel. ^^
På tal om det, kapitelt är på G, men det kommer troligen inte idag, utan först i morgon. ^^


Men det borde min dator sätta fel för. O:

Men det borde min dator sätta fel för. O:

Men fören är ju ett ord, fast liksom en form av för, och kolade... det vet jag inte. xP

Haha, okej. xD

NI ÄR UNDERBARA! ♥

Btw, nästa kapitel kommer inte på ett tag, ska till Mariehamn över helgen...


Kapitel.17
En vecka senare.

Jag suckade djupt när jag såg att Melvin kom in genom dörren till matsalen, och åter igen såg det precis ut som om han tittade på mig igen. Men såklart tittade han endast på Charlotte, han hade aldrig upp ögonen för någon annan. Och det som förundrade mig mest var väll hur både Melvin och Charlotte lyckades smita iväg från varje lektion utan att de varken behövde träffa rektorn, eller att de aldrig började gräla om det.
”Hej sötnos” sa Charlotte mjukt till Melvin och han slog sig ner brevvid henne, just nu satte jag mitt emot Charlotte – jag undvek alltid att sitta brevvid henne på middagarna och lunchrasterna – bara för att jag inte ville visa att jag var så himla avundsjuk.
”Hej, Charlie” sa Melvin, han hade tydligen från första början kallat henne Charlie, och det var också en anledning av varför inte jag kallade henne Charlie. ”Och Sarah” lade han till när han såg mig, han log men såklart vända han genast bort huvudet och kollade på Charlotte.
”Sarah, vet du vad vi har nu?” frågade Charlotte utan att förklara att hon menade lektion. För jag visste redan att hon menade det, just därför förklarade hon inte mer.
”Quidditch lärdomar” mumlade jag tyst och lämnade bordet, det hade fått mig att inse att jag själv inte hade någon kvast.
Medans jag gick igenom den stora matsalen – vars det fanns över hundra både små och större borde – såg jag ett svart huvud sticka upp i mängden. Och det var – som jag hade misstänkt – verkligen Cate. Jag som hade trott att jag inte skulle se dem igen, och jag vet inte ens om jag hoppats eller inte att jag skulle se dem igen. Och efter Cate kom Miley och Ashley, och de blinkade inte ens när de gick förbi mig ut genom dörren, de verkade ha glömt bort att jag existerade.
”Hej” sa jag högt. Ashley vände sig om, men suckade.
”Hej vad-du-nu-hette” sa hon irriterat, som om jag var en irriterande fluga.
”Sarah” sa jag, lite irriterat jag med. Hon vände sin irriterade blick mot mig igen.
”Du vet väll att bara för att jag lät dig sitta vid oss betyder inte att jag är vän med dig nu” morrade hon nästan fram, slängde med håret, och gick iväg med ett klackande ljud från hennes högklackade skor.
Jag känner ännu ett styng av avundsjuka komma förande. Hon hade – precis som Charlotte – allt hon ville ha, popularitet, vänner och skulle kunna få vilken kille som helst att falla för henne. Hon har säkert några beundrare redan.
Jag gick snabbt till vårt rum, för att hindra mig själv för att gör något väldigt dumt, som jag skulle ångra rejält. Jag kastade mig på sängen och log där, tills jag såg på klockan som hängde på väggen. Jag suckade och visste redan nu att jag skulle komma försent till vår andra lektion i Quidditch lärodomar. Professor Walsh kommer inte bli glad, hon hatade när man kom försent, om så bara en minut!
Jag skyndade att ta mina böcker – ja, i denna skola studerade vi hur man flög, och först efter vintern började vi flyga. Korridorerna var nästan tomma där jag sprang med mina böcker fram till hissarna – där det också var tomt, bortsett från en uggla som såg lite vilse ut.
Jag klämde in mig i närmaste hiss och tryckte snabbt på ”Walsh klassrum”. Det fanns inget klassrum för Quidditch, eftersom man hälften av året var ute.
Efter ett par minuter öppnades dörrarna och jag steg ut, och kom mitt in i klass rummet – som vanligt.
Alla blickar vändes genast mot mig.
”Och var har du varit då? Miss Amber?” frågade Walsh och snäste ogillande. ”Kan det ha något att göra med Melvin Clearwish?”. Jag tittade frustrerat på platsen som Melvin och Charlotte brukade sitta på, den ena stolen var tom, och i den andra satt Charlotte och flinade.
”Nej. Är han inte här?” frågade jag förvånat.
”Nej, men du har fortfarande inte någon egentlig ursäkt på varför du var frånvarande den hör lektionen” sa hon surt och blängde på mig.
”Nej, och de har jag inte heller. Jag somnade” mumlade jag argt och frustrerat.

Superawesome! ♥

Awsome

Bra

JätteBra!
Meeer!

BRAAAAA!