Jag åt äppelpaj idag (Prs, Jessica Tonks)

Mona vaknade tillslut upp med ett ryck. Med tårar i ögonen kröp hon intill Niel och begravde ansiktet mot hans bröstkorg. "Kungen...Han tog med mig till slottet igen" viskade hon.

"Det händer inte, kommer aldrig hända." tröstade Niel och kysste Mona ömt, drog henne hårdare mot sig. "Inget kommer hända jag lovar!"

Mona snyftade tyst. "Men tänk om det händer? Han skulle aldrig släppa mig igen då". Hon mindes sitt liv innan Niel. "Jag älskar dig så mycket".

"Det händer inte!" mumlar han bestämt och kysser Mona igen och vaggar henne sakta. "Jag älskar dig också, vad som än händer."

Mona lugnade ner sig tillslut och besvarade kyssen. "Jag är så rädd att det här ska ta slut...För kungen kan faktiskt komma..".

"Om han kommer dödar jag honom." muttrar Niel och lutar pannan mot Monas.

"Och om barnet föds" sa Mona tyst och blundade. "Så kommer han säkert döda det...". Hon la en hand om sin mage som för att skydda den och kysste honom lätt.

"Om du nu är med barn...vi hade en piga som inte kunde föda barn..." mumlade Niel fundersamt.

Mona såg nedslagen ut. "Kanske det, det skulle inte förvåna mig om det var så...". Efter alla år på slottet skulle det inte vara förvånande. Hon la sig med ryggen mot hans famn och blundade. "Men bara tiden kan visa det".

"Ja.." mumlade Niel och gäspade trött. "Men jag tror att vi kommer få en flicka och en pojke som vi ska lära läsa..." log han och råkade riva Monas kind lätt med sin skäggstubb.