Skriva av sig-tråden

Känns så jävla bra när man sitter och väntar på ett samtal från polisen för att man göra allt för sin pojkvän och han kommer med kommentaren "jag hinner inte ses idag, jag ska med min kusin till stan på Kung fu."när han sagt att det inte finns tid att åka någonstans måndag, tisdag och onsdag för att han ska lägga golv. Lyckat förhållande, eller någonting...

Accalia: Jag vet känslan ) tyvärr

Detta var en bra idé ;D

Allt är så rörigt just nu i mitt huvud. Jag vill bara skrika åt dom där.. hm.. får man säga idioterna?
Allt börjar med att han (vi kallar honom 1) och jag umgås, och delar på saker. Som bra kompisar, vilket vi är. Sedan börjar den ena av dem (kallar honom 2) säga att vi är tillsammans. Då blev vi, jag och 1, irriterade på 2 eftersom han gick runt och sa det till alla.
Jag trodde också att 1 gillade mig, det verkade så. Men sedan fick jag ju reda på att 1 inte alls var det, att han inte ens spelar i samma lag. Men ni vet vad jag menar, jag vet inte hur jag ska säga det bara.
Och då alltså sa han (1) det till mig, och jag blev ganska förvånad först, jag hade inte trott det först.
Och det värsta är att när de, 1 & 2 satt bredvid varandra, för någon månad sedan, så sa min kompis; ni passar väldigt bra tillsammans.' på skoj, och 1 la armen runt 2 och sa: visst gör vi?"
Jag visste inte att 1 gillade 2 då, så jag höll med.
Men sedan fick jag reda på det och nu känner jag mig som en usel människa. Jag vet inte varför ens D:
Jag vill inte att alla ska få reda på det heller, (såvida han själv inte säger det) eftersom jag vet hur vissa personer jag & han känner kan vara... rädda & dömande.

Jag vet att jag borde låta honom vara ifred och sånt, jag menar han är ju inte den enda?
Och ärligt, ibland verkar han lite rädd, och jag vill liksom prata med honom men jag vågar inte.. D;

Det är kaos i mitt huvud.
Igår var jag på fest, och mitt ex hamnade tydligen på samma.
Vi gjorde slut för en månad sen ungefär, och var tillsammans i nästan ett halvår.
Jag pratade med han innan jag åkte iväg på den där festen, och berättade för han att jag inte har gått vidare och att jag fortfarande älskar honom, och om jag säger något annat ljuger jag..
Vi snackade as länge och det kändes bra.
Sen kom han in på den där festen, jag satt under fläkten och rökte och drack en öl.
Han kom fram och kramade mig, sen försvann han.
Sen en timme senare skulle jag på toa, jag gick ut i hallen och såg han stå och hångla med en av mina polare.
Jag sprang ut på balkongen och drog upp en cigg, jag fick inte luft.. Hela mitt hjärta fuckade upp.
Jag fick knappt luft.
Det var då jag insåg hur mycket jag älskade honom.
Två polare kom ut och lugnade ner mig, sen gick vi in igen och jag tänkte inte mycket mer på det..
Sen en timme senare kanske viskades det runt om att några hade sex på övervåningen, och jo det var mitt ex och min polare.
Jag bröt ihop så totalt, jag sprang ut från huset. Sprang ända hem, gråtandes och skrikandes, och jag bor kanske 5 mil ifrån där jag var.
Då jag kom hem hade jag fått sms av honom där han skrev ' Väx upp Angelica, vi är inte tillsammans längre, försök ta det här lite moget. '
Jag bröt ihop igen.
Jag mår fortfarande skit.
Jag klarar inte ens av att gå ut, eftersom jag vet att jag kommer se dom.

Jag vet, men du fick mig att förstå det ännu bättre...

Känns som om vissa dagar är bättre än andra. Men hah, det visste vi ju alla redan. Hur kan det då komma sig att det helt plötsligt dyker upp ett större antal av dessa dagarna? Jag brukar vara glad. Jag brukar le glatt och skämta och bara gå på som vanligt. Men djupt där inne finns en skugga, som följer mig varje steg jag tar, varje liten minut. Människor ser inte, för tyst som en mus jag är. Ingen någon märker. Är det för att jag är så tyst? Eller kanske för att ingen egentligen bryr sig. Även om det kanske vore det första, är det alltid det andra som känslan inuti gnager på.
Som om de gamla bara slängt en i soptunnan. Och de nya inte riktigt vill kännas vid. Så är det med vännerna. Som man nog kan tycka borde bry sig mer.
Nej nu ska jag bli konkret.
jag hatar att känna allt som jag gör då och då. Ensam och övergiven. Jag träffar aldrig några kompisar efter skolan. Brukar aldrig umgås med enskilda individer, utan då blir det i en stor grupp. Det är liksom som om ingen vill träffa just mig. Man hör hur den har gjort det och den andra det där. Men aldrig är det man själv. Så har det varigt allt för länge. jag trodde att det skulle förändras när jag flyttade, men nejdå det är precis likadant. Jag hatar att höra, "jag hatar dig" "jag vill slå dig" "håll dig borta" "du är dum" även som det vore så på skoj. Jag tycker inte det är roligt. Det är skit.
Jag hatar att inte kunna sova så mycket som jag behöver alltid, att jag inte kan somna på kvällen och sedan måste upp tidigt. Jag tycker inte om att tappa aptiten för viss sorts mat. Och jag hatar alla darrningar. Jag hatar att darra på händerna. Att känna en klump i halsen och magen så ofta. Det är som om all den psykiska skiten går över till fysiskt. Jag hatar att behöva hitta min tröst i mina gosedjur. Det är för fasen inte så det ska vara. Och visst. Just nu funkar det väl. Men hur länge till. Snälla människa där ute. Bara hör mig.

^ Känner igen mig grymt mycket, vill hjälpa dig, men är den sortens människa som är dålig att hjälpa genom att skriva ner...
Var stark! ♥

Åh, det där har jag lite svårt att svara på.. Hur då hatar du dig själv? Är det hur du beter dig? Hur du ser ut? För att förr eller senare så måste du acceptera dig själv. Men om du nu hatar dig själv så mycket kan du ju ändra på det du inte gillar? För det du gillar och så som du vill vara är ju den riktiga du, så jag vet inte. Hoppas detta hjälpte lite iallafall!

vrf väntar du på samtal från polisen?:0
vet tyo oxå hur de känns XO