prs yehet & kkaebsong

Ögonen följer Zihao i tystnad, noterar hur han stannar hos modern. Med kinden lutad mot handflatan stirrar Joshua ner i sin gröt, leker med den med hjälp av skeden. Kanske det blir bättre om han äter lite? Eller kommer han bara spy upp det? Alldeles borta från de andras konversation låter sextonåringen gröten smälta i munnen, bränna mot tungan med en sockersöt smak. Blicken glider ut genom fönstret där snön dalar ner, som små sockerbitar, som samlas till ett stort lass med strösocker. Äcklat, återgår Joshua till sin gröt, noterar hur Samuel och Noah planerar saker för jullovet, och hur modern sträcker ner en bit julskinka till Zihao som står vid henne. Kanske det är bra att de två kommer såpass bra överens, men Joshua känner sig fortfarande olustig och patetisk, precis som hela dagen.

Med julskinkan halvt hängandes ut genom munnen, tassade sjuttonåringen slutligen över till Joshua, som såg väldigt deppig ut vid en närmare titt. Zihao svalde skinkan helt och placerade framtassarna i sextonåringens knä, skulle absolut upp med nosen i den andres ansikte. De mörka ögonen betraktade pojkvännen framför honom, noterade ännu en gång att något absolut var fel. Försiktigt klättrade han upp med bakbenen, så att han med nöd och näppe satt rakt upp i knäet på gryffindoreleven. Framtassarna placerade han istället på de smala axlarna. Varför han var så angelägen att sitta i knät på Joshua, hade han ingen aning om faktiskt. Men nu satt han i alla fall där, med blicken stint fäst på den yngre. Jag tänker inte ge med mig, glöm det.

Ögonbrynen for tvärt upp i pannan på sextonåringen när Zihao hoppar upp i knäet på honom. Joshua börjar genast att klia över pälsen på den äldre, då det är det han tror sjuttonåringen vill.
"Du är mycket tyngre som varg, du förstår det va?" Frågar han med ett magert litet leende. Modern hade skrattat till, minst sagt, då hon tycker att agerandet är oerhört gulligt, även om det är vid matbordet. Försiktigt lämnar Joshua en liten puss på Zihaos nos

Det var nog sant, men för att vara helt ärlig sket han totalt i det. Med en menande blick, stötte han återigen nosen mot Joshuas ansikte. Pussar var ju alltid trevliga, men där och då ville han mest veta vad det var som var fel, varför sextonåringen kände sig så olustig. Tassarna som hängde över ryggen på den andre, dinglade fram och tillbaka. Allt Zihao kunde tänka på var ordet knähund. Nu satt han ju till och med i knät och betedde sig, ur alla andras synpunkt, urgulligt. Han var förvisso urgullig, men han oroade sig i verkligheten något alldeles förskräckligt över Joshua.

Armarna kramar om Zihaos mjuka päls och den lurviga nacken. Jo, han har fått klart för sig vad det är sjuttonåringen vill, men han kan inte prata om det här.
"Ska vi flytta bakandet till imorgon istället?" Frågar modern som granskar de två ungdomarna framför sig med ett leende. Urgulligt, minst sagt. "Det blir lite jobbigt för Zihao att vara med om vi gör det idag, nämligen." Med huvudet tätt intill Zihaos päls nickar Joshua lätt.
"Det kan vi väl göra." Påpekar sextonåringen som sitter och lyssnar på sin brors konversation med Noah, medan storebrodern granskar turturduvorna.

Halvt hängandes över Joshua, kvävde Zihao en liten suck. Han hade klampat in i familjen Lewis hus utan att ens kunna säga tack, och nu hade han fått Ms Lewis att skjuta upp bakandet. Sjuttonåringen var verkligen bara en massa problem, när allt kom omkring. Som tur var, var han väldigt söt och klappvänlig, vilket fick allting att kännas lite bättre. Däremot kunde han inte skjuta bort faktumet att han kände sig som en börda - en väldigt stor, pälsig börda som inte hade något vidare trevligt bordsskick. Även om han bra gärna haft lust att börja skrika och gråta över sin egen dumhet, så gjorde han inte det. Främst eftersom det inte var möjligt i set tillstånd han befann sig i.

Det verkar som att Zihao tagit i sig av orden, som att han är en börda. Visserligen tänker Joshua likadant hela tiden, om sig själv såklart, och det är inte något sjuttonåringen ska behöva gå igenom.
"Det blir bara roligare om du är med Zihao, ingenting att må dåligt över." Viskar sextonåringen till Zihao, noga med att de andra inte ska höra.

Fortfarande butter och nedstämd, fortsatte Zihao med sitt tjurande. Det var visst någonting att må dåligt över, då han förstört deras planer. Kanske de borde slänga ut honom för resten av kvällen? På så sätt kunde han inte förstöra för dem. Försiktigt fann tassarna sin väg upp till Joshuas axlar, efter en rejäl mängd med krångel. Han sköt sextonåringen ifrån sig så att de ännu en gång fick ögonkontakt, innan han klumpigt tog ett skutt ner på golvet. Utan att tänka på hyfs och trevlig beteende, ruskade han på sig för att därefter lägga sig nere vid Joshuas fötter.

Än en gång känner Joshua hur skuldkänslorna börjar skölja över honom, varför är han så hemskt dålig för? Säger aldrig något rätt, och gör aldrig något rätt
"Tack så jättemycket för maten mamma," börjar sextonåringen med ett svagt leende och ställer sig upp för att plocka undan disken. Påvägen lämnar han en liten puss på moderns kind för att sedan se mot Zihao, som trött ligger på golvet. "Komsi komsi, vi går upp."

Blicken följde Joshua samtidigt som han började plocka undan disken och sedan stannade till hos Ms Lewis. Motvilligt kom han upp på benen och släpade sig efter sextonåringen, med svansen hängandes efter sig. Egentligen tyckte han fortfarande att de borde slänga ut honom, där han inte kunde ställa till med en massa illdåd. En fnysning rymde honom, ofrivilligt. Jo tjena, hur skulle han, Zihao, kunna klara sig utomhus? Han var ju så feg att det knappt var möjligt, rädd för precis allt och alla.