Sjunde året på Hogwarts

Jag såg på Molly
"jag hjälper dig i köket" sa jag och Draco såg på mig "tänk inte ens tanken om du ska hjälpa till kommer Molly behöva ett nytt kök! Hjälp de andra där ute"
Draco nickade lite surt men gick sen ut
"mycket är han bra på men inte laga mat" sa jag roat och Molly nickade och vi började laga mat och Molly gav mig en blick
"va är något fel?" frågade jag förvirrat
"nej jag bara undrar hur du kan ha de föräldrarna du har och ändå vara så ödmjuk?" sa han och rörde om i pannan
"för att jag alltid fått välja själv. Och alla har en ond och en god sida. Man väljer bara vilken man visar, men tro inte att jag är någon ängel, Molly" sa jag roat och hon nickade och vi gick ut till de andra med maten och satte oss och började äta

Vi satte oss ner vid bordet och Arhur kom hem och satte sig vid oss.
Han såg stressad och trött ut och vi såg oroligt på honom.
- Jobbet, sa han trött.
Det är inte särskilt trevligt längre.
Och sen ser man hela familjen med belöning på att hitta dem på första sidan, sa han trött.
- Det är inget att oroa sig för vi kommer inte att hamna där igen, vi är fortfarande jagade men inte i tidningen, sa jag och såg på honom.
- Vad?, hur gick det till?, sa han förvånat.
- Cara och Lucius, sa Fred med ett flin och berättade hela historien.

Jag tittade på Arthur och förstod att han inte gillade sitt jobb längre och log lite sorgset och lyssnade sedan på när de andra berättade vad som hänt
"Lucius?, Lucius Malfoy?" sa han tvivelaktigt och de nickade
"Ja där ser man hur fel man kan ha. jag trodde aldrig jag skulle ha en anledning att tacka honom." sa han lite förvånat och vände sig sedan mot Draco "Skulle du kunna tacka din far?"
Draco såg lite förvånat över att han blev tilltalad men nickade sedan och log svagt
"Och du Cara, hur ska jag kunna tacka dig?" sa han och jag himlade med ögonen
"Ni behöver inte tacka mig. jag gör inte det här för att vara hjältinna och bli tackad, jag gör det för att jag bryr mig. och ni behöver inte tacka, jag har ju alltid varit välkommen hit och det här är mitt sätt att säga tack" sa jag och log mot dem
"Men..." började Arthur
"Nej jag vill inte ha några tack! okej, jag klarar mig ändå." sa jag bestämt och de nickade lite och jag kände mig gladare. jag visste inte riktigt om jag var rätt person att tacka, eftersom jag samtidigt hjälpte den andra sidan. jag åt lite mat och riktade blicken på ängen långt borta och hörde hur de pratade men jag uppfattade inga ord

Efter samtalet om Lucius försvann Cara i egna tankar och resten av oss pratade om allt möjligt.
Vi åt klart och Molly vände sig till Draco.
- Jag förstår att din familj kanske inte kan eller vågar för sin egen säkerhet. Men om de vill så är de välkomna på middag i morgonkväll.
Du kan väll skriva och fråga? Eller iaf tacka Lucius, sa Molly lätt och började duka av.

Draco såg lite förvånat på Molly
"öh, jag kan fråga" sa han lite tveksamt och puttade sedan på mig
"va?" sa jag och de andra skrattade lite
"tror du att min familj om de vill kan komma hit och äta middag utan att din far dödar dem?" frågade han lite oroligt
"oroa dig inte, för att skada din familj så behöver han först gå över min döda kropp och det är inte det lättaste. Så fråga du" sa jag och gav honom ett leende och han försvann och jag antog att han skrev brevet. Jag sökte åter blicken mot ängen. Tänk att familjen Weasley bjöd in Malfoys på middag. Jag log åt hur saker och ting kan ändras. Draco kom tillbaka och höll i ett brev
"de sa faktiskt ja" sa han en amning förvånad och jag förstod honom. Draco väntade på familjen Weasleys reaktion

- Bra, sa Molly glatt och gick in i köket med disken.
- Det är på tiden att vi lägger ner stridsxan mellan våra familjer, sa Arthur och log.
George vände sig till mig och viskade.
- Hur hänger man folk upp och ner?, sa han och nickade mot Fred.
Jag viskade tillbaka och ett, tu, tre så hänged Fred upp och ner och vi skrattade.

jag nickade vänligt mot dem och önskade att jag kunde bjuda in mina föräldrar och visa dem hur vänliga de kunde vara båda två, men det var en omöjlighet. jag suckade lite och Draco vände sig mot mig men jag skakade på huvudet och jag skrattade lite när Fred hängde upp och ner
"Hej, det där är ju inte rättvist" skrattade han och jag tog fram min stav och snart hängde George bredvid sin bror
"Nu är det rättvist" skrattade jag
"Ja, men hur kommer vi ner då?" frågade George roat
"Det skulle du ha tänkt på att fråga innan du gav dig in i leken" skrattade jag och de såg på varandra och log
"Ja då får vi väll hänga här" sa Fred och log
"Ska vi låta dem hänga kvar eller ska v vara vänliga?" frågade jag Laura med ett roat ansiktsuttryck

- Låt dem hänga kvar, sa Charlie och Bill i kör.
Och efter ett tag hängde även de upp och ner.
- Hallå, sa Bill och försökte komma ner.
Molly kom ut ur köket och såg sina söner hänga upp och ner.
Och hon gapskrattade så att tårarna rann och vi andra skrattade åt henne.
Sen viftade jag med staven och allihopa föll ner i en ända stor hög.

jag skrattade åt syskonen och log, Laura kommer få det bra här. de var en sån härlig familj och jag var avundsjuk på dem, jag önskade att jag hade haft några syskone, men det hade varit ett mirakel. Familjen Weasleys söner låg i en hög och jag skrattade åt dem och de reste sig upp och George drog fram sin stav och snart hängde jag upp och ner och jag himlade med ögonen och tog ner mig själv
"Det är ju fusk!" sa George
"Det är väll inte mitt fel att jag kan mot förtrollningen" sa jag roat och han knappt reagera innan Draco tog min stav och George hängde mig upp och ner igen och jag himlade med ögonen
"Ja då får jag väll hänga här tills någon tar ner mig" sa jag lugnt och slöt ögonen. jag var van att hänga upp och ner, Severus hade gjort det varje gång jag svarat fel på en fråga och jag hade fått hänga upp och enr tills jag kom på svaret, det var som ett skämt mellan oss och jag tyckte det var roligt. det var många år sedan jag faktsitk hade hängt upp och ner. men jag tänkte inte klaga utan bara vänta tålmodigt på att de skulle tröttna

När Cara hängde upp och ner vände sig George till mig.
- Tänk inte ens tanken, sa jag och reste mig kvikt upp från stolen och sprang undan.
George kastede förtrållnngen efter mej men jag avväpnade honom men träffade avden av Draco.
Och sen hängde jag upp och ner.
- Hallå där, jag trodde vi var på samma sida, sa jag och såg på Draco men han bara flinade.
- Ni glömde staven, sa jag med ett flin, tog ner mig själv och gjorde även så att Cara ramlade ner.