(PM)Albus Potter

längtar tills dess!

Super bra.

JAG BEHÖVER NÅGONS HJÄLP! Nån måste hjälpa mig att fatta ett viktigt beslut angående vad som ska hända i denna FF. meddela mig om du vill hjälpa mig, men jag varnar för att då får du veta i förtid lite om vad som ska hända.
Om jag får någons hjälp så kan jag nästan lova att kapitlet kommer bli klart imorgon.
Tack för att ni läser och förlåt för att det dröjer ♥

Det gör inget ta din tid.

Good news: Jag är klar med kapitlet. Men jag behöver någons hjälp för att bli klar med nästa!

Lägg ut kapitlet som är klart

Skaa bli! OBS: Hinner inte rätta D: Väldigt kort vare också
Men här kommer det!

51 - Elexiret
Albus var ensam nu. James var medvetslös, och likaså var professor Roper, Ellie, Sco och Lypusen. Det hade Rookwood sett till. Albus slängde en blick bakåt och fick en liten skymt av Ellie och Sco som låg medvetslösa bredvid varandra. Det såg hemskt ut. Som om de vore döda.
Albus vände tillbaka blicken mot Rookwood. Han log ett hånfullt leende som var fyllt av skadeglädje, och Albus kände hur hatet och ilskan kokade upp mer och mer inom honom. Det kändes som om han kunde explodera vilken sekund som helst.
Plötsligt började Rookwood röra på sig. Utan att bry sig om Albus började han gå mot den rykande kitteln som stod i andra änden av rummet. Albus visste vad som väntade, men han vågade inte gå in på tanken.
Rookwood slog sig ner bredvid kitteln och rörde om lite i vätskan.
”Hm…Blod från mördarens son är klart…” mumlade han och slängde en blick på James orörliga kropp. Sedan vände han tillbaka blicken till kitteln. ”En del av den dödes kropp. Hm…Låt mig tänka. Vilken ska jag ta? Vilken del kommer mörkrets herre klara sig bäst utan när han kommer tillbaka?”
Rookwood drog fram en kniv ur innerfickan på sin klädnad och flyttade sig sedan närmare Voldemorts lik. Han tog upp en av de kritvita händerna och närmade sig sedan den med kniven. Albus slöt ögonen. En stund senare kunde han höra ett ganska lätt plask, och han försrtod att Voldemorts finger nu låg och puttrade i kitteln tillsammans med James blod.
”Då var det bara en ingridiens kvar…” sa Rookwood med ett hånleende medan han vände sig mot Albus. Sedan reste han sig upp och började gå mot den lilla Lypusen.
En ingridiens till, och sedan skulle Voldemort återupplivas. Albus kunde inte låta det hända, men han visste inte vad han skulle göra för att hindra det.
Utan att tänka drog han fram sin trollstav och riktade den med en darrande hand på Rookwood, som bara log ondskefullt. Albus hade aldrig lamslagit någon förut, men det var värt ett försök.
”Lamslå!” ropade han, men Rookwood hann före.
”Expelliarmus!” ropade han, och Albus trollstav flög ur handen på honom. Den landade långt bort i andra änden av rummet. Albus funderade på att gå och hämta den, men det var lönlöst. Han kunde nästan ingen magi i jämförelse med Rookwood. Det skulle aldrig gå att stoppa honom.
Rookwood gav till ett lågt skratt som svar på Albus ynkliga försök att lamslå honom, och det försvagade Albus självförtroende ytterligare.
Rookwood återigen uppmärksamheten åt Lypusen, och drog fram kniven igen. Albus knep ihop sina ögon än en gång. Det lät som om Lypusen i sista sekunden vaknade till, bara för att sedan somna in igen, för alltid. Det hördes ett kvidande ljud - och sedan tystnad. Albus plågades av bara ljudet, men han visste att Rookwood inte hade tillräckligt med hjärta för att känna sorg för ett dött djur.
När Albus slog upp ögonen såg han Lypusen som låg likadant som förut, fast med ett djupt skärsår i sidan. Den enda anledningen till att Albus inte var känslig för såret var att det inte var blodrött. Blodet var istället skimrande ljusblått.
Röken som steg från kitteln var först röd, men när Rookwood hällde i Lypusens blod blev den skimmrande ljusblå, precis som blodet.
Albus visste att han inte skulle kunna göra någonting nu. Det var försent.

Jättebra

Gud va bra.

Super bra!
Hur kan du skriva så bra?*avundsjuk*