prs yehet & kkaebsong

Blicken glider mellan sin bror till pojkvännen som vaksamt ligger på golvet. Det är klart att Zihao inte kan förlåta Samuel vid första åsyn, den sjuttonåriga gryffindoreleven hade trots allt låtsas vara honom. Och i princip förstört deras relation, iallafall varit väldigt, väldigt nära vid det.
"Kanske vi kan prata om det senare?" frågar Joshua sin bror som nickar blekt. Samuel kanske hade förväntat sig alldeles för mycket, men han vill bara glömma bort det som hänt, även om han är ytterst orolig över att Zihao kanske sårar lilebrodern igen. Som att sextonåringen kunnat läsa av den andres ansiktsuttryck, öppnar han munnen. "Jag kan ta hand om mig själv, du behöver inte oroa dig hela tiden. Oro kan få en att göra massvis med korkade saker."
"Jag ska från och med nu ha det där som livsmoto, ska du veta." Samuel ler svagt innan han klappar Joshua lätt på axeln, lämnar de två turturduvorna ifred en stund innan maten. Detta tillåter Joshua att gå tillbaka till Zihao, och sätta sig ner bredvid honom.

Ännu en suck undslapp Zihao när han gjorde ett ytterst klumpigt försök till att klättra upp i Joshuas knä. För det var där han helst ville vara. Bara där och ingen annanstans. Sakta men säkert började svansen vagga fram och tillbaka igen, vilket den bara gjorde när sjuttonåringen kände sig bekväm. Diskret sneglade han mot den yngre, ögonen lätt frågande. Hade bröderna blivit sams nu, eller hade han helt missförsått samtalet de just haft sinsemellan? Det skulle inte förvåna honom, då hans valnötshjärna var ovanligt trög och korkad under de nätterna när fullmånen hånade honom däruppe på natthimlen. Han kunde inte hjälpa det, till hans stora försvar. Försiktigt stötte han huvudet mot sextonåringens bröstkorg några gånger. Klia mig, korkskalle.

Joshua tittar i tystnad på lurvbollen som försöker lägga sig tillrätta över knäet. Ett leende stryker sig försiktigt över läpparna när Zihao börjar stötta huvudet mot hans bröstkorg, i väntan på att bli kliad. Dock gömmer sextonåringen sitt ansikte hos den äldres päls, känner hur hjärtat dunkar hårt medan hjärnan blir alldeles fylld med tankar och funderingar. Kanske det är osäkerheten över Zihao och deras förhållande, eller hans bror. Ögonbrynen rynkar lätt på sig, än en gång vill han släppa ut tunga tårar. Men det tillåter han inte, inte en chans. Försiktigt börjar Joshua att klia slytherineleven, öron, nacke, rygg, ansikte. Bara den äldre är bekväm.

Varför kändes det som om någonting återigen inte stod rätt till med den andre? Känslan letade sig snabbt genom sjuttonåringens kropp, trots att den andres fingrar strök lugnande över den täta pälsen. Zihao satte sig halvt om halvt upp så att han kom i ögonhöjd med Joshua. Hallå, vad är det som är fel?Har jag gjort någonting? Orden retade gallfeber på slytherineleven som inte kunde få ut ett endaste ord, och ännu mindre en hel mening. Istället började han gnälla högljutt och putta på sextonåringens ansikte med nosen. Det såg säkert urfånigt ut, men han orkade inte bry sig. Vad spelade det för roll om Samuel eller Noah såg egentligen?

Kanske han är alldeles för läsbar, då Zihao med ens börjar knuffa lätt på honom, i undran om vad som är fel. Ett litet leende sprider sig över läpparna, även om Joshua inte alls är särskilt glad eller lugn. Sjuttonåringens beteende är bara helt enkelt bedårande. De har ju haft den där konversationen innan, som pojkvännen och Andrew, men det har bara inte gått in i huvudet på Joshua. Snarare tvärt om. Allt som hänt efter de haft samtalet har bara fått tankarna att bli ännu värre, och ännu fler.
"Är du hungrig?" frågar Joshua, även om han mycket väl vet vad det är Zihao vill och undrar. Slytherineleven ska inte bekymra sig över det, tankarna kommer säkert vara borta till morgondagen i vilket fall som helst.

Zihao fnös till och de mörka ögonen smalnade en aning. Den andre visste mycket väl vad han menade. Men nu när maten kommit upp på tal, kunde han inte neka det faktum att magen skrek efter just det - mat. Eller, mat och mat, snarare en bit med rått kött. Visst, det lät väldigt äckligt till och med i hans egna öron, men smaklökarna betedde sig helt enkelt lite annorlunda när man gick på fyra ben och hade sylvassa tänder. Det var tyvärr så det var, ingen mening att kämpa emot. Han hade helt ärligt kunnat stoppa i sig en bit rått kött i vanliga fall också, inga problem. Aningen motvilligt, lämnade han ännu en gång Joshuas knä, varefter han började putta sextonåringen i ryggen för att få denne att röra sig mot köket.

Med ett magert leende ställer Joshua sig upp, än en gång spelar tankarna spratt på honom. Det är så lätt att vika undan, och även om han borde bara tacksam för detta faktum, funkar det inte med tanke på hur huvudet beter sig. Kanske Zihao inte vill prata om det, kanske han vet vad det är och vill fly från detta faktum. Visserligen är det bara spekulationer, och spekulationer brukar Joshua, eller någon i Lewis familjen för den delen, gå på. Hjärnan funkar dock inte som vanligt, och gör därför detta oerhört jobbigt och frustrerande. För det tär bara på Joshuas hjärta ännu mer.
"Mamma, när ska vi äta?" frågar han med en hand vilandes på Zihaos huvud, pillar förstrött med den lena pälsen.
"Gröten är alldeles strax klar, vill du duka fram?" Utan att modern behöver tjata något mer börjar sextonåringen att duka fram, även om Samuel får använda sig av magi i hemmet verkar han strunta i det för närvarandet. Vill ta in mugglarvärlden som är så mycket mer avkopplande än den världen på Hogwarts.. plus är han lite extra upptagen med Harus lekande. Modern som mycket kvickt lägger märke till deras nya gästs hunger tar några bitar av det råa köttet, som hon noterat att han gillar, och lägger det framför Zihao på en tallrik. Gröt kanske inte är det mest optimala för en varulv.

Trots att det var väl menat, att låta honom slippa gröten som inte alls lockade sjuttonåringen, kändes det lite som om han verkligen blivit en knähund. Då Joshua var i full fart med att duka fram, sköt Zihao in tallriken under bordet. Benen var lätt böjda, eftersom han egentligen var aningen för stor för att få plats under möbeln. Nu när Samuel och Noah vistades i samma byggnad kände han sig, kort och gott, inte bekväm nog att äta mitt ute på köksgolvet - därav anledningen till att han nu befann sig under köksbordet där sikten var skymd. Till en början tvekande, började han tugga i sig det råa köttet. Det smälte som smör i munnen på slytherineleven, som helt plötsligt inte fann maten det minsta frånstötande. Om han började tänka igenom det riktigt noga, kändes det dock genast alldeles bisarrt och äckligt. Tänk inte på det, idiot, var han tvungen att intala sig själv flera gånger, om och om igen.

Det förvånar inte Joshua att den äldre gömmer sig under bordet.. dock sårar det hans dumma huvud, att Zihao känner sig obekväm. Ögonen stirrar ner i gröten hans mor lagt upp, känner hur magen krampar. Om slytherineleven varit hos Andrew, hade han inte känt sig lika obekväm, som ett problem.
"Ät nu, innan det blir kallt." hör sextonåringen i fjärran, känner hur tårarna hotar med att tränga sig förbi murarna. Varför tog han med Zihao om sjuttonåringen bara kommer må dåligt av det? "Joshua." upprepar modern aningen strängare, bestämd att se sin son äta kvällsmat. Även om han blivit friskare, finns sjukdomen fortfarande där. Sjukdom.. gud vad Joshua avskyr det ordet. Men han bestämmer sig för att nicka som svar, och för en sked med gröt och kanel i munnen. Samuel, Noah och modern fullt uppe i en konversation.

Efter att ha slickat rent tallriken, tog Zihao den försiktigt mellan tänderna och bar den mot en av köksbänkarna. Även om han klankat ner på sin längd innan, så var han åtminstone glad att den fanns där då. Utan några som helst problem fick han upp den på ytan, sköt in den lite längre med hjälp av en klobeklädd tass. Sådär ja, nu kände han sig både nöjd med sin lilla insats och mätt på samma gång. Väldigt praktiskt gjort av honom. Nyfiket började han därefter stryka omkring runt bordet, stannade vid varje respektive person för att kika ner i deras skålar som var fyllda med gröt. Det var nog en bra sak att sjuttonåringen inte alls gillade gröt, annars hade han kanske fått för sig att äta upp innehållet i skålarna. Ett slag stod han sedan och tryckte vid Ms Lewis, som han verkligen fattat tycke för. Han kunde defintivt se likheterna mellan henne och Joshua, vilket faschinerade Zihao väldigt mycket.