PRS(Dragon Fantasy)

Ina nickade, "Kan tänka mig det, men det går nog över. Du har skadat något han älskar......" sa hon därför hade hon inte berättat vad Stefan gjort mot henne.

Ian flinade till och drog henne försiktigt med till sängen och satte sig. Han rös till vid hennes beröring med de svala läpparna.

Stefan såg ner än. Han ångrade sig och önskade han kunde få det ogjort. "Jag förstår...Men jag tror Selina förlät mig...". Han var glad för det i alla fall.

Selina följde med honom och satte sig tätt intill. Hon kysste honom igen och skulle just säga något då steg hördes. Hon såg upp och mötte blicken på mannen. Nu i nya kläder och med tvättat ansikte, dock syntes en hel del blåmärken och sår efter Ians slag.

Mannen såg på dem såg förvirrad och rädd ut, ångern stod att läsa i varje drag.
"Förrrrlåt dörren var öppen." stammade han fram och såg ner på sina fötter.
"Jag vet att det jag gjort inte kan vara ogjort. Jag vill inte att frun ska förlåta mig. Jag ber bara om förlåt det är det enda jag kan göra." sa han och föll ner på knä framför Selina.
"Jag ber dig bara att inte yppa för min mor mitt brott. Jag kan göra vad du vill, vara din livvakt för resten av livet. Men snälla....." bad han men rösten dog bort.

Selina bara stirrade på honom. Det syntes att hon var rädd för honom. Men hans ångest och osäkerhet gjorde henne lite mindre rädd. Kanske han verkligen ångrade sig? Men än vaksam såg hon ner på honom. "Jag...Jag tror inte jag kan förlåta dig än...Det kommer ta tid" mumlade hon tillslut. Någon gång kanske hon kunde förlåta honom. "Men...Jag ska inte säga något till din mor..Och du får göra vad du vill för att få min förlåtelse".

Han var inte mer än ett barn, en yngling. Något yngre än Selina var han men han var storvuxen och axelbred.
"Frun, jag ber inte om förlåtense, det förtjänar jag inte." mumlade han fram med sänkt blick.
"Det enda jag ber är att min mors sista dagar ska vara fridfulla, utan oro eller ledsnad för mitt brott." sa han, såg upp och hans ögon glänste som av tårar.
De var ett reande folk, vagnarna var kalla och dragiga, de var fattiga, hade ingen mat eller pengar. De ägde inte ens sig själva, då vem som helst fick jaga dem, döda dem och de fick inte bo någonstans.
"Tack, tack snälla frun." sa han bugande över att hon inte skulle säga något till modern.
Han bad även Ian om ursäkt för hans ord och överfallet av hans kumpaner på både hans fru och syster.

Selina var tyst en stund. "Om du vill så kan du ta din mor hit, hon kan få bo på slottet, få ordentligt med mat och omvårdnad...Detsamma gäller andra som är sjuka och behöver hjälp". Hon kunde inte bara låta de svälta och dö ute i skogen. Hennes hjärta var för vekt för det. "Ni behöver inte bry er om pengar..Jag kräver inget".

Mannen stirrade på henne med en blick som sa att han trodde hon drev med henne.
"Frun.....det är allt för vänligt, men du vet inte vad du säger. Vet du vilka vi är? Vi är Sonduri folket." sa han uppriktigt, han ville såklart detta för sitt folks skull men inte att kvinnan framför henne tog på sig något hon inte visste vad det var. Ett jagat och bannlyst folk.

Selina såg nu mer bestämd ut och hon reste sig upp. "Jag vet vad jag säger, och sålänge ni inte gör något mer ont får ni stanna här. Det är min bror som bestämmer här, och jag är säker på att han tycker lika som mig". Hon log sedan mjukt. "Ni kan få jobba om ni vill, för att betala tillbaka".

"Tack frun." jag ska hämta dig, och alla som kan arbeta gör det. Vi vill göra rätt för oss, få ett drägligt liv. Han bugade åter innan han försvann ut, ut i skogen för att hämta de som var kvar där, de som återstod.

Selina såg mannen då han försvann och vände sig sedan mot Ian. "Gjorde jag rätt?" undrade hon tyst och lutade sig mot honom. Hon hade bara gjort det hon själv tyckt var bra.