prs yehet & kkaebsong

När de väl funnit sig till rätta börjar Joshua försiktigt att göra små flätor i den äldres lockar.
"Har du något emot om jag flätar lite?" Frågar sextonåringen som för en gångs skull kan andas långsammare, och inte har panik över sina tankar. Han drar in Zihaos doft, påminner sig själv att den äldre faktiskt är med honom och inte någon annanstans. "Du vet att jag älskar dig hysteriskt mycket va?"

Joshuas ord fick Zihao att bli sådär lagom varm inombords. De gjorde honom så pass glad att han var tvungen att ge ifrån sig ett pipande läte, samtidigt som svansen ännu en gång satte igång att veva fram och tillbaka. Han sneglade lite på den andre med de där stora tefats ögonen, försökte att förmedla att han till hundra procent kände likadant inför sextonåringen. Det borde han ju dock redan veta, men det betydde inte att det var fel att ”säga” det igen. Jag älskar dig mer, var allt han ville yttra.

Med ett svagt leende över läpparna lämnar Joshua en kyss mellan den äldres ögon, de stora ögonen säger allt. Men sextonåringen behöver verkligen höra de orden, nu när tankarna fått honom att tro att Zihao skulle vara bättre med Andrew.
"Förlåt för Hur jag bettet mig idag.." Viskar gryffindoreleven och gömmer ansiktet intill Zihaos med ett djupt andetag. Innerst inne vet han att sjuttonåringen älskar honom, men det är svårt att tro på med dessa tankar.

Nej, nu var Joshua ute och cyklade helt och hållet enligt sjuttonåringen. Varför bad den andre om ursäkt? Alla kan ju må dåligt då och då. Zihao skakade på huvudet och började gnida nosen över sextonåringens ansikte i någon slags underlig protest. Det var svårt att veta hur han skulle bete sig nu när inga ord kom fram, men han försökte så gott han kunde. Som tur var verkade den andre åtminstone förstå hyfsat mycket av vad han ville ha sagt, däremot ville han göra det ännu tydligare. Ingen tvekan skulle finnas kvar.

Joshua öppnar munnen, men hinner inte säga någonting då modern ropar från nedervåningen. Samuel och Noah verkar ha kommit in, då Haru än en gång börjar springa runt på golvet, i cirklar låter det som. Blicken glider ner mot Zihao i hans knä med ett svagt leende.
"Dags att träffa Samuel.. " börjar sextonåringen och ställer sig trött upp, nej han är inte redo för att möta sin bror. Men det måste ske förr eller senare.

Urk, inte Samuel. Zihao gjorde någonting som kunde antas vara en grimas och flyttade sig motvilligt bort från Joshuas knä. Nu tyckte han förfärligt synd om sig själv igen. Han visste även mycket väl att sextonåringen och brodern inte blivit riktigt sams ännu, kanske långt ifrån det när allt kom omkring. Det viktigaste var väl att hålla sig själv i skinnet och inte göra någonting dumt mot den jämnårige. Men trots det kunde slytherineleven inte riktigt lova varken sig själv eller den yngre, att han skulle kunna hålla alla morrningar som ville ut inom sig. Högst otroligt faktiskt.

Benen rör sig motvilligt ner för trappan, Joshua kikar ut vid väggen till hallen, ser sin bror hälsa på deras kära mor medan Noah bär upp den ivriga hunden. De två bröderna får snabbt ögonkontakt,
"Joshii.. " börjar storebrodern fundersamt, sextonåringen kan riktigt se ångern i broderns ögon. Men innan de hinner krama om varandra öppnar Noah sin stora dumma käft.
"Nämen vem släppte in det stora stygga vargen?" Frågar den mörkhåriga kamraten när han får syn på Zihao. Innan Joshua hinner öppna sin mun, slår Samuel till sin vän hårt i bakhuvudet.
"Herregud Noah, gå någonstans du gör något nytta." Muttrar sjuttonåringen och ser ursäktande mot sin lillebror, innan blicken glider ner mot Zihao med rynkade ögonbryn.

Den yviga svansen som i princip vevat som en propeller sedan han anlände till familjen Lewis hus, stannade med ens till. Noah var ju nästan värre än Samuel, ett faktum som slytherineleven halvt om halvt lyckats förtränga. Snett vid sidan om Joshua, strök Zihao öronen bak på hjässan och blottade tänderna. Usch och fy för de där två, dumma idioter som skulle komma och störa. Tankarna virvlade omkring inne i huvudet, störde resonemanget som han kämpade med att uppehålla. Nej, man kan inte döda folk, det är faktiskt fel. Att han ens var tvungen att påminna sig själv om något sådant var ju bara bisarrt.

Noah grimaserar lätt mot sin vän innan han marscherar in i köket för att sysselsätta sig.
"Goddag Ms Lewis, kan jag hjälpa dig med något?" Modern svarar någonting under pepparkaksbaket och tillåter sjuttonåringen att hjälpa henne.. Jo, familjen är väldigt nära Samuels vänner, precis som Joshuas egna vänner. Storebrodern vänder återigen blicken mot de två killarna med ett svagt leende innan han rör på benen mot dem. Nästa sekund finner sig Joshua indragen i en stor bamsekram av den äldre.
"Förlåt, förlåt, förlåt. Det hela var sjukt vidrigt av mig." Mumlar Samuel och låter sextonåringen gömma sitt ansikte vid hans nacke. "Tänkte att det skulle vara bättre att få dig skyddad.. och trodde faktiskt det när Zihao faktiskt gjorde slut med dig." Utan att Joshua ser skickar storebrodern en klängande, men genuint tacksam blick mot vargen bakom Joshua. Verkar som att modern fyllt i allting. "Visar sig att jag för en gångs skull har fel."

Nu kanske Zihao var mer än dum, men bara Samuels närvaro fick honom att vilja kräkas. Klumpigt backade han flera steg bakåt, fortfarande överdrivet vaksam och orolig. Den jämnårige eleven hade inte ens gjort någonting fel, men hjärnan spelade sjuttonåringen en hel drös med spratt. Inte ens den tacksamma blicken fick honom att slappna av. Usch. Slutligen lade han sig ner på golvet, utan att ta blicken från de andra två. Skulle han någonsin lyckats bli bekväm i Samules sällskap? De smala, mörka ögonen vidgades en aning. Jo, nu fick han inte vara negativ. Alla dåliga relationer kunde repareras. Okej, alla var väl att överdriva en aning, men de flesta åtminstone. Öronen letade sig tillbaka upp på huvudet i samma veva som en liten suck undslapp Zihao. Meritering, det var bra grejer det.