PRS(Dragon Fantasy)

"Tack sir, tack så hemskt mycket. Jag kommer så snabbt jag kan." fick han ur sig otroligt tacksam för det liv han åter fick.

Ina hostade till uppmärksamhetssökande och Ian flinade till.
"Så hur har min lillasyster det?" sa han retsamt och Ina lipade till svar.
"Bara för att du kom ut först ur mor." sa hon halvsurt.

Stefan nickafe innan han gick upp. Han borde nog informera Ian om det här. Han var snarr vid rummet igen. "Ian...Jag har bestämt att mannen ska leva, och vi ska hjälpa hans folk".

Selina var tyst än och släppte Ian tillslut. Då kom Stefan och hon gjorde stora ögon, men väntade spänt på vad Ian skulle säga.

Ian såg på Stefan med frågande utryck, "Varför?" frågar han. Nu när vreden lagt sig var han mer sitt förnuftiga jag, den som tyckte alla förtjänade en andra chans.

Ina satte sig upp och nickade åt Selina och mimade att hon skulle säga vad hon tyckte, inte låta männen bestämma, fråga varför.

Stefan var tyst en stund. "Jag kunde inte döda honom, han är bara en ung man...Han gjorde ett misstag, för att visa sig värdig av min nåd ska han jobba här, skydda slottet".
Selina stirrade på sin bror och darrade, ett tecken på att hon var upprörd. "Du...du låter honom bara gå? Och han får vara kvar här?!". Hon lät upprörd också. "Så det han gjorde mot mig betyder inget? Är det bara något vi alla ska glömma bort?!". Hon försökte lugna ner sig men det gick inte.
"Jag skulle dödat Daniella för dig Stefan, om hon fortfarande gjort ditt liv outhärdligt! Men det verkar som du inte kan....". Hon avbröts av ett slag, som kom från Stefan.
"Tyst!" morrade han. Han ville inte höra om Daniella, eller om något. Han var trött och slutkörd. Men sekunden därpå ångrade han sig. "Selina...Förlåt mig...".
Men Selina var redan ute ur rummet och sprang mot sitt rum.

Ian såg hatiskt på Stefan. "Jag förstår ditt beslut men inte att slå din syster. Du ville att hon skulle bli mer självständig och när hon är det slår du henne." sa han med glödande blick och far sen efter sin fru ut genom dörren.

"Stefan!" skrek Ina på honom, han hade slagit sin syster.
"Vad i helvette håller du på med?" gormar hon och for ur sängen utan att tänka på sitt ben. Men hon föll i ett stönande på golvet av smärtan.

Stefan såg förkrossad ut, han ångrade sig djupt och vände sig mot Ina. Han lyfte upp henne i sängen igen och sjönk ner bredvid henne. "Jag...Jag tappade humöret...När hon nämnde Daniella jag...". Hn bara stammade fram orden och begravde sedan ansiktet i händerna. Han var inte bättre än deras far.

Selina hade tagit sig till sitt rum och satt nu nersjunken på golvet med ryggen mot dörren. "Stefan, hur kunde du?" snyftade hon lågt och tårarna bara rann. Hennes egna bror, slog henne, betedde sig som deras far.

"Ian, du slog Selina...........hur kunde du." hon bara skakade på huvudet och strök honom över håret.
"Gå genast och be om förlåtelse, berätta varför du gjorde så. Förklara för henne över beslutet om mannen och låt henne säga sitt, lyssna på henne." sa Ina bestämt med en röst som inte ville höra motsägelser.

Ian knackade på, "Selina det är jag, Ian. Får jag komma in?" bad han mjukt, allt för att acceptera henne.

Stefan såg upp på henne igen. Han grät inte, men det var nära. Han hatade för tillfället sig själv, han hade slagit en av de personer som betydde mest för honom i hela världen. "Borde jag inte vänta en stund då?" sa han tyst sedan.

Selina sa inget på en stund men reste sig sedan och öppnade dörren. Hennes hand darrade då hon gjorde det och hon försökte hindra sitt gråtande.

Ina såg på honom med ovanligt hård blick när det gällde honom.
"Har man gjort fel ska man stå för det. Det blir värre om du väntar och Selina förtjänar en förklaring." sa hon bestämt.

Ian kom in och la armarna om henne. Han gissade att slaget i sig inte var något, mer att den kom från Stefan.

Stefan kröp ihop och blev liten då Ina såg på honom så, han visste att han gjort fel. "Jag ska" sa han tyst och reste sig tillslut. Han gick ut ur rummet och mot Selinas rum.

Selina kramade honom hårt tillbaka. "Jag kan inte förstå det...Stefan slog mig" sa hon tyst och hörde plötsligt steg. Hon såg upp och mötte Stefans blick, han var utanför rummet. Snabbt var hon fri från Ians famn och smällde igen dörren.