PRS(Dragon Fantasy)

"Inte alla, inte alla, säg inget till min mor." bar han och såg ut som den unga pojke han var.
"Vi var ett gäng, ville visa vad vi kunde. Som hämnd med för att vi inte får tillhöra samhället." mumlade han ångerfullt och föll ihop.
"Straffa inte de andra för vår dårskap." bad han.

Ian såg på henne och sin syster.
"Bra, tror jag. Stefan fick ta över, jag klarade det inte." erkände han.

Stefan mjuknade lite på insidan men var lika hård utanpå. "Det finns mycket bättre sätt att göra det på..." muttrade han och såg ner på mannen. "Jag ska inte, jag ska bara bestraffa de som är skyldiga...Två av dem är redan döda".

Selina reste sig och kom fram till honom. "Jag förstår" sa hon mjukt och kysste honom.

"Fem." rättade mannen honom då både Selina och Ian var med om det.
"Lär ni era kvinnor att strida?" frågade han men nickade tacksamt, mer kunde han inte begära och att han skulle dö visste han.
"Berätta inget för min mor, jag ber. Det skulle bli en för stor börda." sa han då hon var döende, inget hopp fanns kvar för honom och ingen ville ta sig an hans folk.

Ian log och la armarna om henne, glad att hon förstod.

Stefan log stelt. "Nej, men de verkar kunna det ändå". Han nickade sedan, han kunde förstå det. "Jag ska inte, du har mitt ord på det". Han vände sig om för att lämna cellen. "Du ska få en sista måltid".

Selina fann sig i hans famn en stund innan hon mindes Inas ord och försiktigt tog sig loss.

"Tack, sir." sa han och föll samman på golvet nästan snyftandes av hur det blivit. Han ville bara sitt folk väl och han skulle ta sitt straff, han förtjänade det.
"Mitt folk är goda krigare, kvinnorna kan sköta hushåll, snälla hjälp dem. Ingen vill ha dem, vem som vill får döda oss." sa han tyst, kanske åt Stefan, kanske åt någon bara han såg i sin sista stund.

Ian såg förvånat på henne med höjt ögonbryn?
"Något fel älskade?" frågar han med oro och ser inte den ytterst roade Ina i sängen.

Stefan kände samvetet gnaga, mannen kanske inte förtjänade det här trots allt. Han tog beslutet och vände sig om igen. "Du får en chans, en chans att bevisa att du är god, men kasta bort den och du är dödsdömd".

Selina kunde inte hålla sig länge och kramade hårt om honom snart igen. "Förlåt...Det är bara det att du tar hand om mig hela tiden...Blir du inte trött på det?" mumlade hon.

Mannen eller snarare den unga pojken skakade på huvudet.
"Jag förtjänar det inte, räddar du mitt folk så ger jag gärna mitt liv för det." sa han och tvingade att sätta sig upp. Det syntes att han gråtit, att han inte var mer än en ung man som gjort något förfärligt, som gått efter grupptryck.
"Jag ber dig herre, snälla." sa han och smärtsamt lutade sig mot väggen.

Ian såg på henne, sedan på sin syster och höjde ett ögonbryn då de växlade ögonkontakt.
"Jag blir inte trött på det, ibland kanske men jag gör det för jag älskar dig. Vill du klara dig mer själv så får du mer än gärna göra det." sa han leende.

Stefan suckade upp. "Jag ger dig en chans, och ditt folk får leva". Han gnuggade lätt sina tinningar, det här var jobbigt. "Visa dig värdig av chansen du fått, skydda min syster, folket här på slottet".

Selina ville inte släppa honom nu. "Jag vill kunna klara mig själv mer...Jag vill inte vara en börda". Men fortfarande ville hon bli älskad som nu av honom.

"De finns i skogen gissar ett par åldringar, några vuxna och många barn." sa han, hans folk behövde få ett hem. Leva ett tryggt liv inte på flykt från folk som ville döda dem, de var fredliga men folk var rädda och vidskepliga.
"Jag lovar." sa mannen och undrade hur han skulle kunna se kvinnan i ögonen efter detta.

"Du är aldrig en börda, det får du inte tro." sa han mjukt och kysste henne. Men att klara sig själv var en bra ide.

Stefan nickade. "Jag ska fixa så de får bo här, i alla fall gör tillfället, tills något annat är fixat". Han ropade på en vakt och bad den att ge mannen mat och ta hand om hans sår. "Så fort du orkar får du komma upp och börja arbeta".

Selina såg osäker ut än, men besvarafe kyssen. Hon ville inte säga något mer nu, om mannen eller det här.