Skriva av sig-tråden
Forum > Off Topic > Skriva av sig-tråden
| Användare | Inlägg |
|---|---|
|
Scorperion
Elev 
|
Drama. Så mycket drama runt omkring. Jag orkar inte!
22 jan, 2018 23:53 |
|
Meowsy
Elev 
|
Spoiler: Tryck här för att visa! 
24 jan, 2018 19:58 |
|
TheFifthMarauder
Elev 
|
Jag är inte ens ledsen för att jag inte har någon nära relation med min pappa för han är rent ut sagt dum i huvudet. Han är så vidrig att jag knappt finner ord och allt oftare frågar jag mig själv varför jag ens har kontakt med honom när det enda han gör är att göra mig på dåligt humör.
25 jan, 2018 18:41 |
|
Trädet
Elev 
|
Skrivet av Epiphany: Skrivet av Trädet: jag är så sjukt förvirrad om allting, e jag trans? vill jag bara vara unik, innerst inne? e det en fas? tänk om jag ångrar mig? känns det ens bra? hur fasen ska jag berätta? hur ska jag försöka undvika att inte bli sårad av vad andra säger? e jag ickebinär eller en kille? ska iaf börja gå hos en psykolog några gånger o det känns bra, första gången var igår, o jag var galet nervös innan. darrade nästan, och mina ögon tårades gång på gång under hela mötet. jag vill inte börja gråta? det känns konstigt att bli kallad elliot, även om det är hundra ggr bättre än mitt födelsenamn. dock vet jag inte om det är det namn jag vill välja? plus, kompisar. helvete vad mycket allt det där påverkar mig. jag har bäkreftelsebehov, såsom alla andra förvirrade tonåringar överallt. en konstig blick, vad som helst, jag går och tänker på det hela dagen. blir osäker på mig själv. det är inte ens stora saker? känns som att jag tappar taget om allt lite. och grejen att vara closeted trans i högstadiet är inte heller fantastiskt, dock har jag inte många idioter i min klass så om jag skulle berätta kommer jag nog inte få några starka reaktioner. ok det blev längre än förväntat, whoops. Ibland är det en "fas" men so what liksom? Livet går ut på att testa sig fram tills man hittar rätt. Det är svårt att veta innan man faktiskt provar. Jag klädde mig i killkläder i början av gymnasiet men insåg sen att kläderna för mig egentligen inte handlade om mitt upplevda kön utan om att jag avundades pojkar och att jag kände mig osäker. Ibland måste man leva ut saker för att se vad dem leder. I mitt fall hade jag ingen könsdysfori men kläderna gjorde ändå att jag kom till insikt om mig själv och det var väldigt värdefullt. Endel upptäcker att de gärna klär sig som de motsatta könet "permanent" men även den transigaste transan behöver inte klä sig så varje dag såsom man som tjej till exempel inte alltid har kjol eller klänning på sig bara för att man är tjej. Allt behöver inte vara så dramatiskt. Man testar och känns det bra kör man men vill man klä sig på ett annat sätt ibland är det också okej. Inget måste vara hugget i sten. Kram Jag vill tillägga att jag förstår att det handlar om mer än bara kkäder. Kram jo, allt är så himla förvirrrande bara haha Kram på dig med ♥ 
26 jan, 2018 22:32 |
|
Scorperion
Elev
|
Det har snart gått två år sedan min farfar dog... Minns det fortfarande som om det vore igår. Jag minns när jag vaknade upp och fick höra "farfar har blivit värre" från pappa. Minns när vi åkte till sjukhuset och att jag väntade utanför i en timme och fick sedan beskedet. Trots att min farfar var lite speciell så var han ändå en stor förebild för mig. Man kan säga att farmors och farfars lägenhet har sedan en lång tid tillbaka varit som ett andrahandshem när jag inte har haft det så bra hos mina föräldrar. Minns alla bus vi gjorde. Alla skämt som farfar drog. Nu känns det bara tomt där. Inget är som förr och kommer nog aldrig bli det, och nu har jag även börjat drömma om honom på nätterna. Gjorde det förr också strax efter händelsen men nu drömmer jag bara om honom när jag sover hos farmor. Det är som att han hemsöker lägenheten. I varenda dröm är han pigg och glad men av någon anledning vet jag att det inte kommer vara länge. Att det är sista stunden jag spenderar med honom. Men sen slår det ju till mig att det inte är på riktigt. Två år har gått och det känns fortfarande overkligt. Det krävs liksom tid för att verkligen inse att han aldrig kommer tillbaka och när jag väl gör det bryter jag ihop vilket väldigt sällan händer annars. Sorgen finns alltid kvar och kommer aldrig försvinna. Måste helt enkelt bara lära mig leva med den precis som alla andra problem i mitt liv!
26 jan, 2018 22:49 |
Borttagen
|
Det är januari, och jag är... lycklig? Hur fan hände detta?
27 jan, 2018 12:42 |
|
Arivle
Elev 
|
Det går knappt att beskriva hur fantastisk helgen har varit. Jag ångrar ingenting och jag har absolut fått minnen för livet. Det känns till och med som att livet har förändrats lite.
29 jan, 2018 17:27 |
|
Scorperion
Elev
|
Ugh. Har så mixade käslor att jag inte vet hur jag ska formulera allt. Det är både längtan, ångest och en massa annat, både positivt och negativt, men mest av allt känns allt bara negativt just nu. Hatar att längta! Speciellt när det är något som inte sker förrän på jättelänge för man vet aldrig vad som hinner hända däremellan, och vissa saker vet man ska hända innan som man inte riktigt vet vad man känner för just nu. Nä nu vill jag bara mosa ner arslet i min säng, titta på film och äta choklad. Men vi har ingen choklad... och det finns ingen film jag känner för att se just nu
30 jan, 2018 17:27 |
|
Solkatten
Elev 
|
Så jobbigt att jag kan få sådan ångest bara av att vakna.
 "If you expect disappointment, then you can never really be disappointed." 31 jan, 2018 14:37 |
|
Frivolt
Elev 
|
Jag vill bara åka iväg härifrån igen! Vill åka och hälsa på min kompis, och stanna där ett tag. Pallar inte med verkligheten !
Men jag har varken tid eller råd -.- bleh 31 jan, 2018 23:12 |
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen