Skriva av sig-tråden

Vidrigt beteende av mannen! Men tänk ändå i att i det här hemska så fanns människor där för att hjälpa dig som inte kände dig men ändå ville hjälpa. ♥ om du någonsin känner dig hotad igen var inte orolig för att ropa på hjälp. kram

Är verkligen tacksam över att det fanns hjälpsamma människor vid rätt tillfälle. Och det ska jag definitivt tänka på om något liknande händer igen. Kram ♥

Omg så sjukt stressad, får ångest kommer säkert faila mina tentor

Men HERREGUD vad hemskt!
(Om jag får tag på den mannen så...)

Var tvungen att springa till tåget imorse. Egentligen var det inte så bråttom som jag trodde men det märkte jag inte förrän jag kom fram. Det är inte varmt men ändå lite över nollgradigt ute, och jag klarade inte ens den korta språngmarschen. Var tvungen att stanna upp flera gånger. Kroppen orkade mer, det var inga problem. Men bröstkorgen snörde samman sig och allt gjorde så ont. Kändes som att andas med en vass glasskärva istället för lungor. Ingen blodsmak eller kramp nånstans som när jag var yngre och i väldigt dålig kondition, utan bara en smäll och så smärta och andningssvårigheter. Gick sakta av och an på perrongen och försökte hålla paniken nere och fokusera på luftintaget och samtidigt låtsas att jag var okej. Smärtan och andnöden lugnade sig efter hand men trots att det gått nån timme nu och jag har druckit både varmt och kallt, så är det som en slemklump i halsen som inte kan hostas bort och det känns konstigt att andas, som om lungorna vore lätt bedövade på något vis. Det skrämmer mig lite. Jag vet att risken att jag ska bli lungsjuk när jag blir äldre är ganska stor, både genetiskt och på grund av andra saker, men inte än? Att det gör ont i lungorna och att andningen rosslar och inte funkar när jag springer i minusgrader, är en sak. Men sånt här gör att jag blir rädd att nåt är fel på ett sätt som är värre än det ska vara just nu.

Min lillebror har några diagnoser och för typ 10-12 år sedan var det en stor grej för honom att ens åka buss i stan själv. Igår åkte han till Miami. Helt själv. Vilken utveckling han har genomgått!!

Ibland är det en "fas" men so what liksom? Livet går ut på att testa sig fram tills man hittar rätt. Det är svårt att veta innan man faktiskt provar. Jag klädde mig i killkläder i början av gymnasiet men insåg sen att kläderna för mig egentligen inte handlade om mitt upplevda kön utan om att jag avundades pojkar och att jag kände mig osäker. Ibland måste man leva ut saker för att se vad dem leder. I mitt fall hade jag ingen könsdysfori men kläderna gjorde ändå att jag kom till insikt om mig själv och det var väldigt värdefullt. Endel upptäcker att de gärna klär sig som de motsatta könet "permanent" men även den transigaste transan behöver inte klä sig så varje dag såsom man som tjej till exempel inte alltid har kjol eller klänning på sig bara för att man är tjej.
Allt behöver inte vara så dramatiskt. Man testar och känns det bra kör man men vill man klä sig på ett annat sätt ibland är det också okej. Inget måste vara hugget i sten. Kram

Jag vill tillägga att jag förstår att det handlar om mer än bara kkäder.
Kram

Vaknade imorse helt utan röst. Varken te eller halstabletter hjälper just nu. Jag låg och grät. Varför kan jag inte avgöra men antagligen pga ångest, just för att helgen gick så himla fort plus att det är idag jag åker hem och kommer ha massor att göra, men vet inte om jag kan! Sen började jag blöda näsblod vid frukosten och nu sitter jag i soffan med en extrem huvudvärk, and honestly... jag orkar inte åka hem!

Saknar verkligen flipendo men det var bara synd att jag skulle bli sjuk just när det äntligen var dags! Om det inte vore för min röst hade jag nog varit lite mer social

Känner mig som en bortskämd unge. Allt bara kostar pengar. Mamma och pappa får dåligt samvete för att de tror att de är snåla förräldrar (vilket de är, men det är ju bra att de är det) och jag och min syster får dåligt samvete för att de har börjat ge oss mer pengar.

Ugh, jag är verkligen helt slut. Har sålt sockervadd i 28 timmar tillsammans med I... vore det inte för honom hade jag fan inte jobbat alls. Han höll mig sällskap i fyra dagar, även om jag var jobbig som alltid klagade hur dyr sockervadden var.. 150 kr för en påse sockervadd.

Är glad att det är över, men också lite ledsen eftersom jag INTE kommer få träffa I igen.. iallafall inte under de kommande 3 månaderna. Han ska resa till Thailand..