Skriva av sig-tråden

Jag kommer på 85-årskalas och julfirande, men de fattar liksom inte vem jag är. Jag finns fortfarande inte med i deras namn- eller utseenderegister och de undrar väl vad fan jag gör där.
"Är du R?" frågade en tant i somras. "Eller V? Inte S, väl?"
"Jag heter ullias" sa jag till slut, när hon hade räknat upp namnen på alla mina bröder.
"Tänka sig", svarade tanten. "Det känner jag inte alls igen. Men du tillhör syskonskaran?"

Och idag lutade sig mormor mot min moster och frågade lite tyst vem jag är. Jag slutade lyssna och vet inte om mormor förstod sen.
Men hellre att jag är någon mystisk unge med konstig frilla än att behöva förklara vem jag är, eller var.





"Vem är det där?"


same, mormor. Same

Känner för att skriva av mig här trots att det nog inte är någon som kan relatera. :,(

Är 21 år gammal och har skador på hippocampus i hjärnan (för liten p.g.a för många hjärnceller som dött). Har varit sjukskriven i 1 år snart för att hjärnan ska bilda nya celler och hela. Orkar bara göra enkla saker. Handla lite grann går bra men får inte anstränga mig för mycket för då helar det inte. Klarar inte av att koncentrera mig som vanligt så det finns så lite jag kan göra :'( När jag försökte måla ett julkort blev jag alldeles yr och trodde att jag skulle kollapsa på golvet. Pc eller tv-spelen känns för svåra. Hittar inget enkelt som samtidigt är underhållande. Klarar av att följa med i handlingen i småbarnsböcker men för åldern 9-12 börjar det kännas för svårt. De enda jag fixar hyfsat är Mumin (enkel handling, mest filosofisk) men nu har jag lyssat på alla Mumin-böckerna. Läsa är i princip omöjligt.

Finns nog ingen här som förstår hur liten jag känner mig i min situation. Jag känner mig liten men i andras ögon är jag vuxen.
Jag klarar på sin höjd att micra Oboy och smöra en smörgås. Andra måste ta hand om mig. Mina föräldrar förstod i alla fall att jag behövde en jul som när jag var liten och gav mig fler julklappar fast jag inte frågat om det. Blev så varm i hjärtat av det. Att få återuppleva en jul från när man var liten. ♥

Sen är jag tvungen att gå till socialen för pengar för att vårt system hatar sjuka.
Alla frågar mig vad jag ska göra med mitt liv men jag vet inte ens om mina hjärnskador kommer läka eller om jag blir frisk. Hur ska jag veta vad jag ska studera
när jag inte ens vet hur min hälsa kommer vara? "Du kommer vara frisk innan sommaren", sa dem men här står jag och har inte blivit bättre.
T___T
Få kan nog förstå hur patetisk och värdelös jag känner mig just nu. :'(((((((((((((

Även om det inte skulle finnas andra här med din skada så finns det nog väldigt många som varit eller är i din situation. Den är inte unik på något sätt och väldigt många fler än du tror kan relatera, av olika anledningar. Det du genomgår kan allt från personer med ADHD till personer med kronisk värk relatera till.
Att precis ha blivit vuxen och sedan inte kunna fungera så som man "borde" när man är vuxen är svårt men något väldigt många kämpar med. Även detta på olika sätt men det är fortfarande ett fenomen väldigt många kan känna igen sig i.

Så nej, det är inte bara du.

För ett par år sedan upplevde jag faktiskt mugglis som en sida fyllt med dåligt mående och att communityt nästan var lite hatfullt. Överallt på sidan tyckte jag mest att jag bara såg påhopp för olika åsikter och en allmän negativitet.

Inte för att klaga på att folk kan bli lite negativa - till exempel den här tråden och den i 15+-forumet uppskattar jag enormt, eftersom folk får möjligheten att prata av sig om det som gör en upprörd och även få råd och uppskattning från andra om situationen man är i. Men för mig var all negativitet lite för mycket och jag kände mig tvungen att helt enkelt lägga av med sidan, och efter att jag hade gjort det kände jag nästan en känsla av frihet och min egen mentala hälsa förbättrades faktiskt enormt. Jag behövde inte ta in all negativitet härifrån längre, och jag fick ett mer positivt perspektiv på saker.

Det här hade jag nog faktiskt aldrig vågat skriva på den tiden i känsla av att jag hade blivit påhoppad.

Jag var som mest aktiv här när jag var 12 år, och jag vill egentligen inte prata om "den gamla goda tiden". På den tiden upplevde jag sidan lite som en lekplats där jag kunde prata hela dagen med vänner som var omkring min egen ålder, och jag hade riktigt roligt under den tiden. Nej, det jag vill säga är att det känns som att den känslan har kommit tillbaka till mugglis nu. Forumen känns riktigt livliga och det är som att det har kommit en ny generation människor som leker runt precis som jag gjorde för 5 år sedan. Och det gör mig väldigt glad, både för att nya personer kommer hit och upplever det jag gjorde och för att den här sidan känns inte alls lika negativ och tom som den gjorde för ett par år sedan. Det finns väl fortfarande troll och så, men mugglis nu känns inte alls som den sida jag var tvungen att lämna för att fly från all negativitet.

Jag har ingen aning om varför jag skriver det här helt random vid midnatt, men det var en glad tanke som slog mig. Jag borde nog gå och lägga mig nu. ^^

"Du måste gå ut, få lite frisk luft. Du sitter stilla för mycket och det är därför du mår dåligt. Man mår bra när man går ut" -Mamma o Papa
Jomen visst. Men när man inte ens kan palla sig ut ur huset för att tårarna o intet bara vill tränga fram är det ju skitlätt.

Sommras. Var ute nästan hela tiden. hah. Fan vad bra jag mådde av den friska luften och allt.
Knappast

Det kanske låter klyschigt men det finns många nya dagar.
Idag lyckades jag inte ta mig upp ur sängen förrän 18.30.
Det sög men låter man sig grubbla över vad man inte har gjort kommer man inte kunna ta till sig av alla nya möjligheter. Kram

Ena stunden känner jag att saker börjar ordna upp sig men samtidigt skulle det fan i mig inte förvåna mig om alla plötsligt vände sig mot mig och sa "it's just a prank bro"

Vad är det för sorts komplex du har så kanske jag kan hjälpa dig?

sätter de i spoiler