prs yehet & kkaebsong

Ögonen fastnar i den andres blick, de stora vargögonen alldeles våta, som tårar. Jo, Mrs Welsh hade bettet sig väldigt elakt, antagligen på grund av ovana. Joshua öppnar bakluckan och tar ut deras koffertar en efter en, låter Mimmi gå själv på marken så att han ska kunna bära.
"Du ska se att hon värmer upp till det Zihao, hon vet nog inte hur hon ska bete sig just nu." Viskar sextonåringen till den äldre eleven innan han börjar röra på benen mot det lilla huset. Det kopparbruna huset lyser hemtrevligt, med skorstenen i andväning och snön prydligt på marken. Modern verkar redan ha juldekorerat, med en krans över dörren och små lysen hängandes vid taket i mörkret.

När de två eleverna kommit tillräckligt långt från bilen, satte motorn igång och Andrew och hans mamma rullade sakta bort från huset, tillbaka på samma väg som de kommit. Zihao stod och glodde stint efter dem tills bakljusen försvann och lämnade dem ensamma vid huset. Fortfarande extremt sårad och bitter, skuttade han efter Joshua, rev upp stora spår i snön med tassarna. Mrs Welsh hade alltid älskat sjuttonåringen som om han vore hennes egen son, men nu tvivlade han faktiskt över om hon någonsin skulle göra det igen. Det enda positiva i den stunden var att han skulle få spendera tid med Joshua, plus att familjen Lewis hus såg extremt hemtrevligt ut. Kanske de faktorerna skulle skjuta bort de otrevliga tankarna som röde sig i huvudet?

Sextonåringens undermedvetna vet precis vad det är som händer, dock vrider tankarna och nedstämdheten allting precis som vanligt. Kanske Zihao blir ledsen för att Andrew åker bort, för att han bryr sig om vad modern tycker om honom och vill inte lämna dem. Joshuas blick glider ner till marken medan han går, hör hur sjuttonåringen springer efter honom med sina små tassar. Varför måste hjärnan spela såna spratt på honom? Det gör något förfärligt ont och han kommer säkerligen inte kunna klara av det hela kvällen utan att brista ihop. Dock bryts tankarna när dörren för upp till det större huset.
"Nämen se man här, du kunde ha ringt påvägen!" Utbrister modern som springer ut för att attackera sin son med kramar och små pussar. "Gud vad du bättrat till dig." Påpekar hon, lägger händerna på de rosiga puffiga kinderna.
"Hej mamma, du skulle ändå inte ha svarat." Påpekar sextonåringen förstrött och får en skrollande som svar, och modern viftar bott konversationen med handen. Istället glider hennes blick mot Zihao och ansiktet lyser med ens upp. Hon sätter sig ner på huk bredvid honom och tar hans tass i sin hand, skakar den lätt. Vilket sur extremt komiskt ut.
"Och du måste vara den välkända Zihao förstår jag?" Säger hon fundersamt. Samtidigt springer en exalterad Haru ut ur huset för att både attackera Joshua, och den intressanta hundliknande djuret strax intill.

Lätt överväldigad spärrade Zihao upp ögonen som gled omkring hejvilt mellan Joshuas mamma, Joshua och den lilla hunden som exhalterat nosade på honom, med svansen vevande som en propeller. Efter ett slag fäste han blicken på kvinnan framför honom istället och gned försiktigt nosen mot hennes hand. Hennes välkomnande var bra mycket bättre än Amandas. Gud, det var nästan läskigt hur hon doftade precis som sextonåringen. Självfallet fanns det vissa skillnader, men han kände sig genast bekväm i hennes sällskap. Sjuttonåringen puttade lite på handen, ville återigen bli kliad på huvudet. Det var ju så förbaskat skönt. Men innan det slog han med flit till den lilla hunden tvärs över ansiktet med svansen. Han älskade hundar, men nu var han mest självisk och ville ha all uppmärksamhet riktad på sig själv.

När Zihao avskedat Harus välkomnande pussar med ett hårt slag mot vovvens ansikte, springer den lilla lapphunden fram mot Joshua igen. Modern är alldeles upptagen med att klia Zihao över huvudet, vilket tillåter Joshua att springa över snön med Haru springandes efter sig, alldeles för ivrig för att inte vilja leka med sin husse.
"Joshua Yuta Lewis, era väskor!" Påminner modern strängt efter sin son som redan hunnit in i huset med hundvalpen efter sig. Det får han ta senare helt enkelt, för nu vill han bara leka med Haru hela kvällen.

Zihaos mörka ögon gled efter Joshua som funnit sin väg in i huset tillsammans med hunden. Trots att det var dumt, kunde han som vanligt inte låta bli att bli svartsjuk. Nåja, han blev i alla fall kliad vilket sköt bort tankarna en aning. Han vände blicken upp mot sextonåringens moder och blinkade långsamt några gånger. Väskorna var fortfarande kvar ute i snöovädret och pojkvännen verkade inte ha några planer på att hjälpa Mrs Lewis att bära in dem. Försiktigt vek sjuttonåringen därför undan och travade fram till koffertarna. Han fick väl helt enkelt släpa in dem? Det var inte precis som om de var för tunga för honom.

Hunden har lärt sig en hel del under terminen märker Joshua, han skäller inte, hoppar inte, förstår att man pratar med honom när någon säger Haru. Sitt, ligg, snurra. I princip allt kan han, hur mycket har modern tränat honom egentligen? Efter en liten stunds lekande bestämmer sig sextonåringen att hjälpa sin kära mor med väskorna, då de faktiskt inte är hennes att ta. Benen rör sig mot ytterdörren igen, och istället för att sätta på sig sina varma skor trär han på sig sina utetofflor, som gör hela honom varm och nöjd.
"Här, jag tar dem." Säger Joshua när han ser hur Zihao försöker släpa in dem, Gud vad elakt av Joshua att bara springa iväg sådär. Men Haru ville ju faktiskt leka, och han har inte sett den lilla valpen på en hel termin. "Han har verkligen växt till sig mamma, hur mycket har du tränat honom?"
"Lite varje dag, men han gör det frivilligt den lilla pajasen. Väldigt duktig är han."

Tjurigt, släppte Zihao koffertarna och började istället stryka sig omkring Joshuas. Han krävde uppmärksamhet från den yngre, vilket må ha varit väldigt irriterande men samtidigt gulligt. Trots att det såg urfånigt ut, slängde han sig tillslut ner på den snöbeklädda gräsmattan och rullade runt flera varv. Snön yrde omkring den svarta pälsen, färgade den fläckvis vit. Vart hade det där rycket ens kommit ifrån? Sjuttonåringen stannade upp, fortfarande liggandes på ryggen med benen upp i luften, och fäste de svarta ögonen på gryffindoreleven och Ms Lewis. Trots att han halvt om halvt låg på den, viftade svansen ungefär lika vilt som den lilla hundens svans gjort innan. Gud vad pinsam han var, det var ju knappt sant.

"Det verkar som att din lilla pojkvän där kräver din uppmärksamhet Joshua." Påpekar modern med ett leende strykandes över läpparna, glad och stolt att sonen hittat någon annan som gör honom glad. "Jag går och fixar något litet att äta, Samuel och Noah kommer nog om en stund." Sextonåringens ögon vilar i tystnad på Zihao som ligger utsträckt på den svala snön. "Kom nu Haru så låter vi turturduvorna vara ifred." Jo aningen pinsam är Ms Lewis, men Joshua har lärt sig att stå ut med det. Och nu i efterhand vill han absolut inte att modern ska ändra sig. I tystnad går gryffindoreleven fram till Zihao och börjar försiktigt klia honom över magen, låter blicken vila på sina händer. Vart som helst förutom den äldres ögon, nej tankarna är fortfarande där, lika klara som alltid.

Som på beställning började svansen röra sig fram och tillbaka över snön ännu hastigare. Varför vägrade Joshua att möta blicken? Skämdes han möjligen över sjuttonåringen? De svarta ögonen smalnade och Zihao rullade över på mage för att sedan putta på sextonåringens händer. Vad är det som är fel? Varför beter du dig så konstigt? Har jag gjort något fel? Frågorna susade omkring inne i huvudet på honom. De var nästan hånande då han inte kunde ställa dem till personen framför sig. För att försöka få den andre att förstå vad han tänkte på, gav han Joshua en ytterst menande blick och gnydde ynkligt.