PRS(Dragon Fantasy)

"Kvinnan är min fru och vad dig anbelangar är det du som är slyna. Dina ord träffar väggar och du kommer dö." svarar Ian kall och tålig.

Ina skrattade hon med, "Ja, vi uppfrostade väl varandra när vi inte hade någon annan kvar i livet. Sen blev vi som vi blev med." sa hon med ett flin och såg sedan ömt på Selina. Så ömt som på en lillasyster, det var det hon kände för henne.
"Det är så färskt ännu, det blir bättre med tiden. Tala om det med Ian om du kan, det sägs vara lättare då." säger hon mjukt, med den meningen att hon inte talat med någon om det.

Mannen hämtade sig efter en stund och hade ett flin på läpparna. Skulle han dö kunde han lika gärna ha lite roligt innan. "Din fru alltså? Då kanske hon njöt lite av hur en riktig man var i bädden...".

Selina såg tillbaka och var nu tystare. "Det är svårt att tala om det...". Hon bet sig lätt i läppen. "Men Ian vet allt nu....". Hon kramade om Inas hand.

Ians ögon glimmade mannen hade träffat en sårbar punkt i Ians sköld, en liten bit av osäkerhet. Han svarade inte men knöt händerna till svar.

"Bra." var det enda Ina fick ur sig och såg ut genom fönstret med plågad blick, hon ville inte tänka på det mer.
Tillsist knackade en tjänare på för att komma in med maten.

Mannen flinade bara större. "Åh vi hade så kul med din lilla fru. Först skrek och grät hon, bad om nåd. Men sen...sen bad hon bara om mer" skrattade han.

Selina hade nu lugnat ner sig själv och kramade lätt om Ina. "Hur är det med benet då?". Hon tog emot maten från tjänaren.

"Käften." skrak Ian och tappade all självbehärskning. Han slog och slog och slog i mannens ansikte, han blev blodig men slutade inte.

"Ont." svarade Ina tonlöst och tog emot maten men hade ingen matlust längre.
"Det blir väl bra, fysisk smärta är bättre än psykisk." sa hon konstanterande.

Mannen fortsatte skratta ett tag till tills han spottade blod. Stefan såg tyst på, lät Ian få ut sin ilska och slå mannen. "Och mina vänner....De kommer se till att hämnas mig, de kommer ta din fru igen, men denna gång ska hon inte komma tillbaka". Sedan svimmade mannen av.

Selina åt sakta och sköt över en tallrik till Ina. "Ät, du mår bättre då och det är gott" log hon svagt.

Ian föll ihop fortfarande skakande av ilska tills hans andning är det enda som hörs ansträngt.

Ina skakade på huvudet, "Kan inte." mumlade hon men tog en liten tugga för Selinas skull men tog inte mer. Hon borde, för det väntade barnet skull.

Stefan kom nu fram och drog upp Ian. "Han har fått det han förtjänat nu, jag kan fortsätta det här själv om du vill, när han vaknat ska jag se om jag kan få ur honom någon information".

Selina åt under tystnad och när hon var klar lutade hon sig tillbaka. "Men, jag tror allt kommer bli bättre nu....För jag dödade två av männen, det var aldrig meningen men det hände".

Ian nickade tacksamt, "Gärna." sa han och bad sedan om ursäkt, det var inte hans mening att förlora besinningen.

Ina ställde undan tallriken utan att ha ätit, hon skulle, sen kanske.
"Ja, jag blev riktigt imponerad, trodde du inte skulle klara det." log hon mot henne.

"Be inte om ursäkt, han förtjänade det". Stefan fick in en hink med vatten som han hällde på mannen som började kvickna till. "Gå till Selina och Ina du".

Selina log svagt och såg ner lite i sitt knä. "Det trodde inte jag heller...Men jag kunde inte kontrollera mig själv, och jag försvarade mig själv då också...Hade jag inte gjort det hade de dödat mig".