Skriva av sig-tråden

känns som om min ångest bara blir värre och värre och jag vågar inte säga allt till kuratorerna jag har gått/går till och jag vet inte varför, jag vill kunna säga allt jag har hållit inom mig i flera år men det kommer inte ur hur jag än försöker

Det här med att jobba heltid och lära sig nya placeringar... vill gå och lägga mig nu..

Nästa möte på vuxenhabiliteringen är inte förrän en vecka! >.<
Jag orkar inte vänta så länge! Vill bara ha det mötet nu och bara komma fram till något. Jag totalt hatar min livssituation som den ser ut just nu! Visst, vi kom fram till vissa bra saker sist, om att jag skulle få hjälp att skaffa en inkomst så jag kan flytta hemifrån så snart som möjligt, men det tar sån himla tid! Här sitter man och nästan avlider här hemma och enda lösningen som finns är att bara vänta?!

Jag har aldrig, ALDRIG, varit såhär nere förut. Kan inte fatta vad som händer och vad jag har gjort för att förtjäna det. Mina så kallade vänner finns inte här nu när jag behöver dem som mest. Jag klarade Inte ens av att vara i skolan såja gick hem = missar ett prov = ångesten tiodubblas. Har tappar all ork för skolarbetet och träningen ikväll som jag sett fram emot gula veckan.
Det finns vissa personer man skulle göra allt för. Jag trodde mina vänner var de vissa personerna för mig, men har börjat tvivla på det nu. Men jag vill fortfarande hjälpa W, för jag vet att hon inte mår bra...
Och sen finns han. Mina känslor är definitivt inte det de var förut, när jag skulle göra precis vad som helst för honom. Men de är inte helt borta (även om de är väldigt svaga) så att A gjorde som hon gjorde kan jag delvis förstå. Men jag är ändå så otroligt besviken på henne, att inte kunna ta nåt så pass viktigt face to face? Det sårar mig ärligt talat mer än det andra. Vet inte om vår vänskap kommer kunna fortsätta, men utan henne och våra tre andra nära vänner har jag ingen. Jag har känt dem i mer än hälften av mitt liv och ingen annan i skolan accepterar mig (utom E kanske då, men jag känner henne inte tillräckligt bra) som en del av sitt "gäng". Ville verkligen inte att det skulle bli så här men har ingen ork att försöka fixa något längre. Om ingen hjälper mig snart kommer jag ge upp.

jag har en "dubbelgångare" på skolan som har samma frisyr och hårfärg och ungefär samma klädstil och jag börjar få en crush på henne, jag vågar inte säga något till mina kompisar och absolut inte våga prata med henne, hon är ett år yngre och jag tycker det är så stelt att se henne för jag började följa henne på insta och hon börja följa mig tillbaka och jag vet inte om det är ett tecken eller inte?????!!!?!?!?!?!?!?

Klart det är ett tecken! Skicka ett meddelande via insta i första hand om du känner att ett öga-mot-öga kan vara jobbigt. Vågar du aldrig fråga eller ta steget kanske du missar en människa som kan bli din bästa vän. ?

Pleasantly free from M och.. en familjemedlem..)

Igår.. råkade jag såklart svara när en.. ur "familjen" ringde bara för att jag höll på med mobilen samtidigt.. för första gången känns det som att jag borde byta numret jag har haft under senaste 10 åren.
10 år.. -är- separations-ångest, går det ens att lära sig ett nytt nummer..?
Jag hade antagligen.. fortsatt att ge ut mitt gamla..)

Det blir bara konstigt när jag inte blir lämnad i fred, och jag vill inte låta någon -gjuta in dåligt samvete i mig bara för att jag inte vill svara eller prata.
Jag känner att det räcker att hålla kontakten med -en- förälder.. men så.. är man snäll
och svarar tillslut ändå av ren irritation och allt.. blir bara fel.
Speciellt när den andra föräldern lägger sig i och tycker att man skall bjuda på ett samtal "då och då." och den första skyller "brytet" på den andra. Vissa saker behöver bara.. få vara.

Och är man så nöjd med livet utan det där, blir det bara en enda oreda istället.
Jag blev så glad när jag vaknade förut och allt bara var.. - tyst- och jag såg att en viss DVD hade kommit.

Det skulle vara lättare och skriva till henne om jag inte såg henne ofta men hon har ganska ofta lektioner vid mitt skåp där jag och mina kompisar sitter ofta och vad ska man ens skriva, jag är så himla stel heheh.

Alltsååå jag har hottat min DRÖMSKOLA. Men. De e uttagningsprov dit, såg att de finns 27 platser på svenska. 18 långt bort (1a hands) & 9 nära (2a hands). Och eftersom min pissiga hälsolärare tycker jag borde hållit käften på timman och inte pratat så nu kommer jag ju säkert inte komma in dit då när de e söknings dags sedan..?!

Pappa sa en gång "jag finner ingen ro" och exakt så kan jag känna ibland... han beskrev känslan så bra.