Skriva av sig-tråden

Åkte för att träffa några kompisar. Var ledsen för de dissat mig tidigare på dagen (se ovan) men en åker tillbaka till Berlin i morgon så ville passa på... jag åkte hela vägen till mötesplatsen och de var på väg dit också. Jag sms:ade och frågade om de ätit och han som svarade sa att det hade de, de skulle ta en kaffe och "men du kan kanske gå och äta själv?" Då blev jag på ännu mer dåligt humör, sa att jag ändrat mig och inte orkade ses, åkte hem igen. Jag vet att jag hade kunnat föreslå ett ställe med både kaffe och mat men jag blev sur av hans förslag att jag skulle gå och äta själv när jag åkt dit för att träffa dom, när jag redan var ledsen till att börja med. Fick liksom nog, "Varför ska jag finna mig i detta?"

Jag känner mig jättefrustrerad! Vi snackade planer igår, jag var med, jag utgick från att jag var medräknad! Jag fattar inte varför ingen hörde av sig/svarade förrän de typ var klara redan! Det river upp sår från min tonår där jag var ensam och utfryst, jag är skitkänslig för sånthär. Det gör så ont just nu.

Jag klättrar upp för ett berg. Allra högst upp finns lycka. Jag kämpar mig upp till toppen. Jag tappar greppet och faller. Det gör ont. Jag tar det och försöker igen. denna gång går det sämre. Jag tappar greppet igen och ramlar. Denna gång gör det ännu ondare. Jag försöker ännu en gång. Ju mer jag försöker desto sämre går det. Till slut känner jag inget annat en extrem smärta och är redo att ge upp. That my friends. Is what depression feels like

Jag hade.. jävligt svårt för att se den "nya" Beauty and the Beast.
That scenery.. var en annan sak, kontrasterna i naturen, snön när hon
närmade sig slottet med hästen, det röda, hur -allt- såg ut, att få se Emma i den rollen.

Det här blev den femte versionen av Beauty and the Beast för mig.
Det är en av -få böcker som gjort sig så mycket bättre som film och jag tror inte att det är möjligt att kapa den rätt av och få till en spelfilm som fungerar.
Sure, jag har inget emot Disney's från 1991 för att det inte blir mycket mer nostalgiskt än så.

.. att se Lumière svassa runt på det där bordet och sjunga, "Tie your napkin 'round your neck, cherie And we'll provide the rest,
Soup du jour, hot hors d'oeuvres." ha..ah.. nja.. NO.

Det var någon från gymnasiet som stod och sjöng den utanför vårat klassrum vid orgeln förra året, oh god.. I could't look at him, barricade the doors.
Min röst gick till han som sprang runt och skrek, "..jag vill något mer än leva.. internetliv."

Plötsligt får man återigen den här känslan där jag bara går och undrar varför jag ens finns. Vad gör jag här? Vad gör det för nytta i livet? Vad ska jag göra sen? Och vad ska hända efteråt om jag nu lyckas nå mina mål? Jag lever. Jag är med om saker både på gott och på ont, och ändå så bara skiter allt sig i slutändan. Orkar inte mer!

IDAG HAR VARIT EN PISSSSSDAG

Känner just nu att mår så pass dåligt att jag skulle kunna falla ihop närsomhelst, utan att veta vad det beror på >.<

Andas!
drick vatten, ta frisk luft, lyssna på musik som du vet att du får ro av. Är de den där "panik-klumpen"/"ångest-klumpen" som täpper till i bröstkorgen? Kan det vara fysiskt? Knäppa vädret som spökar? Eller spöken i huvudet? ätit ordentligt?

I våras förlorade vi en på FU på grund av depression.
Ingen i min närhet har.. ramlat bort tidigare, därav ingen att egentligen kunna kontakta, men när jag satt vid hans gamla arbetsplats och tänkte på hur många som kommunicerar med människor som gått bort så började jag skriva
en lapp till honom att sätta upp över hans gamla datorskärm.

Sen bara, oh god.. nu skriver jag brev åt spöken också, vad ska man ens skriva?
Jag hade hellre velat att han kontaktade E i så fall, som känt honom i så många år. Spela någon kass låt i bilradion eller vad som,
"säga".. att han ännu existerar, bara på ett annat vis än tidigare.
Jag har ännu inte satt upp någon lapp.

Sms kan man radera. Bilder kan man radera. Kontakter går att blocka. Men ingenting kan raderas ur minnet...

Fick veta igår att min kompis ligger på sjukhus för ätstörningar och antagligen inte kommer få komma tillbaka till skolan på en eller två månader. Det kom som en blixt från klar himmel, det känns så hemskt. Blir så jävla ledsen, varför ska det vara så här?