Skriva av sig-tråden

Födelsedag... snarare jaha-så-nu-passar-det-att-bry-sig-dagen

läs inte jag e så förstörd, mina tankar kan ses som väldigt flummiga men allt e från de där jävla hjärtat ba

Fick just jätteont i magen av denna ångest! Antingen vet jag inte vad det beror på eller så tänker jag på så mycket att jag inte vet vad jag ska ta mig till! x(

två av mina bästa vänner hade fest och de bjöd ca alla jag känner utom mig. kul. känner mig så sviken tbh. ska bli kul att se vad de eller min ännu bättre vän (som är ca lika "cool" som mig, varför blev hon bjuden men inte jag? lovade hon att dricka eller?) säger om jag tar upp det när/om vi ses. har andra vänner också så det var väl lika bra att veta vilka jag inte ska lägga energi på.

Har börjat stressa så mycket att jag börjar blöda näsblod så fort det är som värst! Eller okej, det har hållit på så länge men ugh... Grejen är den att jag har så otroligt många problem i mitt liv att ta tag i och vissa som inte går att ta tag i, sen en massa saker jag inget annat vill hellre än att göra som också jag mig stressad och med detta psykiska mående jag lider av går ingenting ihop alls! Kan ju inte ens överleva vardagen ordentligt
Våga aldrig säga att psykisk ohälsa är ett påhitt!

Epiphany


Aren't you a soul warmer..? och, tack.. för att du svarade så långt också, jag har inte haft så mycket ro till att hinna.. skriva något senaste månaden..)

Jag kan känna att man nästan går svältfödd på sådana konversationer ibland... (..one mans unpleasure, is a nother mans.. liguid measure...? or something like that.) Jag skall... kolla upp Robert Lanza.. )

Oavsett hur vi vrider och vänder på det så är det dit det bär hän för oss alla, det behöver inte ens vara ett tungt eller speciellt "deprimerande" samtalsämne, snarare fascinerande skulle jag säga.
Alla borde få sätta sig ned och prata om döden ibland. Jag menar, bara för att vi läser om hur man opererar, så betyder det inte att vi automatiskt vill bli kirurger i morgon, bara för att man läser hundratals olika efterlivs-teorier och lägger ner eoner av tid så betyder det inte att man fullt ut och nödvändigtvist -behöver- tro på några av dem. Jag famlar hellre runt i en massa vetenskapliga irrgångar och accepterar att jag kanske -aldrig- får veta, för att det känns naturligare att lämna sinnet på glänt.

För ett tag sedan satt jag och läste galet mycket om Kryonik, eller.. att frysa ned människor med någon kroniskt dödlig sjukdom efter bortgång, för att sedan försöka tina upp kroppen när det i framtiden existerar ett botemedel. Jag tror ändå att många hade tackat ja till den chansen, även fullt friska människor om det var möjligt, bara på grund av själva... "tidsresans." skull.
Jag undrar om det hade känts som när man svimmar, att man liksom ena stunden står upp och vaknar liggandes efteråt, att man tappar sekunderna då man har varit medvetslös och måste få det berättat för sig. "Cryonics Institute - your last best chance for life."

Jag tycker om tanken på hur någon vaknar upp fysiskt frisk långt in framtiden men ändå är kvar här och nu, mentalt, i 2017.
Jag kom över någon artikel i Illustrerad vetenskap där en dödförklarad fjortonåring blev nedfrysen direkt efter sitt cancerbortfall, (..hennes föräldrar ville inte, men hon fick ändå rätt genom domstolsbeslut.) och.. att det är så många som ligger nedfrysta.?)
Det måste vara så sjukt förvirrande att plötsligt hamna kanske.. flera hundra år framåt i tiden, vara ett barn, men samtidigt en slags vetenskaplig sensation, "The girl who lived", alla känner igen henne, men hon känner inte ens igen sin egen gata.
Jag undrar verkligen vad det kan ha för betydelse längre fram, kanske får fler vakna upp och finna varandra.. i sitt förflutna, få känna sig som den åldern då vetenskapen tryckte på "paus", men samtidigt så.. väldigt mycket äldre. Like porn for the time traveling enthusiasts... )

(.. und, jag sitter inte och vågar hoppas och tror på att det skall hända i det närmaste, glappet mellan att frysa ner och tina upp enkla organismer kontra en vuxen människa är så stort.. men drömmar borde få skena iväg bäst det bara går.. )

Ofta grundar sig nog dödsångest på tidsaspekten, när vi psykiskt befinner oss långt nere så är det som att tiden står still, en dag är en vecka etc, när vi däremot.. mår bra. eller är euforiska så.. rasslar tiden iväg på ett näst intill.. skrämmande vis istället, och man blir medveten om sin egna dödlighet och den korta tid som är utstakad för oss här, framförallt hur hårt- allt redan är reglerat och liksom förutbestämt i livet som gör att vi känner oss fjättrade och inte alls så fria som vi hade önskat. Vad hade hänt om vi kunde slopa sättet vi förhåller oss till tid, och allt vi "tvunget" måste göra?

... det enda jag verkligen minns tydligt från "Bardo thodol", eller.. den Tibetanska Dödsboken är det där om hur "yoigierna" vittnar om hur vi en timme innan vi "går över" och upp till femton timmar efter tydligen kommer att höra något slags.. knastrande ljud.
Jag fick den av min förälder för ett tag sedan, så, let's dive into this I guess. Den lovar trots allt att vara lika upplysande när det gäller -hur- man lever, som när man går över.

Det finns en längre publicerad novell som heter "Mary Shelley's Body.".. jag hade verkligen -inga- förväntningar alls när jag öppnade boken, men Mary själv är huvudkaraktären och vaknar upp ståendes i en kista på en kyrkogård.
Hon börjar beskriva livet hon levde tillsammans med Percy, Lord Byron och John Polidori, (.. dem har smeknamn på varandra som Lord B, Sad Mary och Poor..Polidori..) ha, men det intressantaste var deras samtal om vetenskap, döden, galvanism och the law of organic life, det kändes nästan som att man var där i början.. av 1800-talet, med folk som i nutid.. nästan känns lika mytiska som Herkules själv.

Det är inte alls så makabert som det låter men hennes "lik" börjar att berätta historien om varifrån varje del av Frankensteins.. skapelse kommer ifrån.
Dem pratar om -vart- i människan själen sitter, -om- det finns en själ; att om den är utspridd skulle det då innebära att en människa som består av flera olika delar -också- skulle bestå av flera olika ihoptvingade själar och därmed vara fördärvad på grund av det, ".. souls we now suspect have been fractured by the actions of their re-animations." (.. och hamna i någon slags limbo mellan paradis och helvete..)
Frankenstein består ju bland annat av en häst...) och nu.. har vi kommit så pass långt att vi har börjat tvinna ut alla trådar i att använda djur till organbank, och nästan kan.. genomföra lyckade transplantationer.

På ett sätt så har alla de där gamla historiska personligheterna under sina, oftast, korta liv förevigats i mer eller mindre oförstörbara horrokruxer av sig själva.

Frankenstein känns mer integrerad i samhället idag än någonsin tidigare, i litteraturen, i filmerna, allt som går igen och igen.
Och så "The Frankenstein Chronicles" med Sean Bean som går just nu också.(.. watch it, om.. du har möjlighet, vill man ens.. fastna för en serie där Sean Bean spelar någon slags.. huvudgestalt, han har redan ett mystiskt.. sår på handen, what a surprise.. )

Fan, det är lättare i spelvärlden, då kan man bara köra om "character story" efteråt.

När Folk frågar hur jag mår och jag säger att det är okej eller att jag bara är trött. Vad jag egentligen menar:
-Du skulle ändå inte förstå så jag kan lika gärna vara tyst
-Det finns så mycket att förklara att jag inte orkar

När jag var yngre hade jag ingen aning om vad för slags påföljder det kunde- innebära om
man brände/kopierade filmer, jag och Josefin hade som en hylla med vår DVD-samling, egentligen var det min pappa som köpte som stora boxar av skivplastfodral, hyrde, kopierade och även tog med den riktiga filmen till sin arbetsplats för att kopiera CD-skivan i en färgskrivare med ett speciellt papper, klistrade på den brända skivan och så in i fodralet, blev alltid glad för en ny DVD-film, hade jag vetat allt arbete bakom hade det nästan kunnat få vara.

^ speciellt då en av hans vänner kallade honom "gamla brännar kungen" och jag bara.. "what, har han bränt sprit, också?" "..nej alltså CD-skivor.." för att inte tala om alla pengar han lägger på högtalare i olika storlekar som skall stå på alla möjliga platser över hela lägenheten, i kuddar och uppe vid taket.
Att gå in i en elektronikbutik eller där det finns second-hand är farligt, på samma nivå som att släppa in mig på Etsy, Ebay eller Alidbris efter några glas vin, man måste kunna säga nej, ha koll på att han inte springer iväg ensam för långt eller pratar med en expedit för länge, ha det i beredskap att kunna radda upp allt det han redan äger, och att den där "nya" bandspelaren från 1999 kanske är billig, men egentligen helt onödig.
Och -aldrig-.. gå nära ett ställe där det finns för mycket högtalare.

Så var man på botten igen... Vill inte må såhär!! x(

Ibland är det tur att inte en jävel hör konversationerna man har med sin förälder. Han började prata om alla fobier och tvångstankar J hade förr i tiden.

Jag "..Josefin borde inte kunna flyga om det är fredagen den 13:e, hon ville aldrig lägga nycklar på bordet eller gå under stegar."

Pappa "Är.. hon en häxa?"

Jag "Jag.. pratar om -flygplan-, inte flyga av sig själv.. varför skulle en häxa flyga?"

Pappa ".. jag tror att alla.. människor kan flyga... egentligen."

...............