PRS Lupple & Medi

Hon såg på Dorian med en sorgsen blick och lade handen mot plåstret och såg sedan mot Tristan som ställde ner koppen och satte sig ner.
"Du kan gå ner Dorian. Jag kan vakta henne en stund." Han log och klappade honom på ryggen.
"Drick nu din choklad och sov sen." Han hjälpte henne att sätta sig upp och log när hon tog koppen i sina händer.

Dorian sa inget utan hoppade bara ut från fönstret och satte sig i ett träd en bit bort och ringde sedan upp den där Franz men la lika fort på och bröt sönder telefonen i sin hand och lät den falla mot marken.
Han satt för sig själv en stund tills Lathan kom ut och såg på honom från marken.
"Du kan komma ned Dorian." Sa han lågt och Dorian tittade inte ens på honom.
" Varför drack du från henne?" Sa Lathan samlat och Dorian morrade lågt.
" För hon bad mig. " Sa han argt och Lathan suckade. "Åh Dorian, Vad trodde du? Att hon skulle gilla det och ni skulle starta den typen av relation? Vill du verkligen ha den relationen med henne?" Sa Lathan och Dorian drog med fingrarna över barken.
" Jag vet inte, okej? Hon bad mig och jag kunde inte stoppa mig själv." Svarade han argt innan han hoppade ned från trädet och gick in i huset igen. Stängde in sig i ett av de mindre gästrummen och satte sig på sängen och ryckte fram papper och en pennan och började måla.

Hon drack under tystnad och såg på Tristan. Slutade att dricka och ställde ifrån sig koppen och kröp ner och drog täcket över kroppen. Hon kände sig sömnig och såg sen bort.

"Varför lät du honom bita dig?" han stoppade om henne och smekte hennes panna och suckade.
"Du är ingen blodbank längre. Kom inte med den förklaringen." Han log och tog koppen.
"Jag la ner lite lugnande så du kan få en god natts smn, Oroa dig inte Alexander gav mig tillstånd."

Han hörde hur Tristan frågade men hon svarade inte och han blev bara mer frustrerad enligt Tristan var det där om blodbank bara en förklaring, ett svepskäl. Han ryckte sönder pappret han målade på och började på ett nytt men inte en enda linje var tillräckligt bra. På detta sättet fortsatte han tills hela blocket var slut. Han reste sig från sängen han satt på och gick runt i huset och letade efter mer papper men fann sig ganska snart vid Maria. Han klev in och satte sig bredvid henne.
"Mor." Sa han lågt och stirrade ned mot golvet och såg sedan på henne.

Willow somnade snart och hade bara huvudet som stack fram från sängen och Tristan vakade över henne.

"Ja?" Hon såg upp och log kärleksfullt mot honom och lade armen om honom.
"Skäms du över det du gjorde?" Hon såg på honom och log ödmjukt.
"Gör inte det. Hon var frustrerad och tänkte inte rätt. Jag klandrar dig inte. Men du kunde sagt nej." Hon log.

Han lutade sig lite mot henne och nickade.
"Såklart jag gör." Sa han tyst och nickade sakta.
"Självklart skulle jag sagt nej det säger sig självt men om hon stod framför dig och blödde och sa jag vill att du dricker- Skulle du sagt nej då? Jag kunde inte. "Sa han tyst och svalde hårt.

Hon drog in honom i en kram och smekte honom över håret.
"Hennes blod är kraftigare, smakrikare än andras så jag förstår att det var svårt." Hon smekte hans kind.
" Men hon sover nu och jag tror att hon var bara utmattad och lite frustrerad, rädd och oroad." Hon log.
"Hon blir bättre och det här kommer säkert och förhoppningsvis inte inträffa igen."

" Det är nästan omöjligt. " Sa han tyst och kramade om henne också och svalde hårt.
"Och att jag drack från henne skulle vad då göra henne mindre rädd och oroad?" Mumlade han och svalde hårt.
"Men jag vill dricka från henne igen. Det är problemet. Jag vet att jag inte borde, att det inte är rätt men jag vill. " Sa han tyst och höll ögonen hårt slutna.

"Vi får lista ut en lösning älskling. Jag ska se till att det inte händer igen." Hon log och smekte hans hår.
"Jag tror hon var så rädd att hon inte orkade leva. Hon tappade all hopp och var så rädd att återvända till lägenheten att hon hoppades att du skulle tömma henne." Hon såg sorgsen ut.

Tristan såg upp och såg Alexander och reste sig nickade och vände sig mot den sovande Willow.

Dorian nickade sakta och gav henne ett svagt leende.
"Tack mamma." Sa han tyst och slutade sedan le.
Underbart, flickan han älskade ville använda honom som verktyg för att döda sig själv.
Det sårade honom faktiskt.
"Jag borde ge mig av. " Sa han lågt och drog sig ur sin mors omfamning och reste sig upp.