prs yehet & kkaebsong

Joshua ser ner på det lurviga varghuvudet som placeras i hans knä. Försiktigt flyttar han lite på Mimmi så att Zihao ska känna sig lite mer bekväm, innan han försiktigt börjar klia sjuttonåringen bakom öronen och över nacken. Klumpen i magen blir allt större för varje sekund, borde han verkligen vara där? Nej.. Dock mår han lite bättre av faktumet att Zihao har huvudet i hans knä.
"Självklart." Svarar sextonåringen lätt med ett svagt leende över läpparna, händerna fortfarande djupt nere i slytherinelevens päls.

Efter en hetsig diskussion mellan Amanda och Andrew, startades bilen äntligen upp igen och började rulla framåt. Mrs Welsh var allt annat än glad, precis som den jämnåriga kamraten, som då och då blängde bak mot Zihao. Bra, nu kände han sig verkligen omtyckt. Han suckade och lät svansen lägga sig till rätta vid sidan om bakbenen. Nåja, det var åtminstone skönt att bli kliad bakom öronen och över nacken. Joshua var troligen den enda anledningen till att han inte fallit i djup panik ännu. Förhoppningsvis insåg sextonåringen det.

Som sagt, kroppen är alldeles fylld med ångest och dåligt samvete. Joshua lägger märke till hur Andrew sneglar ilsket bak mot Zihao, vilket inte direkt motstrider sextonåringens teori som får honom att må så illa. Nej, allt som hänt är hans dumma fel, varför är han så patetisk? Med rynkade ögonbryn fortsätter han att klia sjuttonåringen över den lena pälsen, ser hur Mimmi fräser åt vargen som tagit över hennes plats i knät. Dock orkar han inte bry sig, nej. Tankarna står alldeles stilla och han känner sig genuint tom rakt igenom varje ben i kroppen. Blicken glider över landskapet utanför.

Mimmis fräsande satte igång en ofrivillig reaktion inom Zihao vilket resulterade i att han blottade de vassa tänderna och morrade. Det var väl någon slags instinkt han aldrig skulle lyckas få bort. Med öronen bakstrukna och ögonen fästa på katten började han gnälla högljutt, som ett litet missnöjt barn.
”Zihao, snälla låt bli det där evinnerliga gnällandet”, bad Andrew och drog löst i den yviga svansen. ”Tror att vi börjar närma oss nu, ska vi ta höger eller vänster i korsningen?” Frågade han sedan Joshua, med en betydligt trevligare ton på rösten. Dumma Andrew, varför var han alltid så sur på sjuttonåringen? Det var fan inte rättvist.

Joshua blänger ner på både den lilla kissemissen och Zihao som inte är någonting bättre. Försiktigt knäpper han med fingret mot sjuttonåringens panna innan han lägger Mimmi lite längre ifrån sig, så att det inte slutar med att någon dör. Den fluffiga katten börjar då leka med hans jacka istället, då faran är borta från hennes synfält.
"Åh.. vänster," svarar sextonåringen, noterar förändringen i Andrews röst. Tankarna står fortfarande fast. "Sen är det raka vägen framåt tills nästa korsning, då är det vänster, ner mot sjön." Förklarar Joshua och kramar om den stora lurvbollen,- Zihao,- i tystnad.

Zihao tittade upp mot Joshua med världens mest anklagande blick när den andre knäppte till honom i pannan. Det hade ju faktiskt varit katten som börjat och det var, enligt honom själv, inte hans fel för fem öre. Men de buttra tankarna sköts genast bort när sextonåringen lindade armarna om honom. I pojkvännens famn trivdes han väldigt, väldigt bra.
”Vågar vi verkligen lämna er två ensamma då?” Frågade Mrs Welsh, samtidigt som hon svängde vänster. ”Tänk om den där saken, få för sig någonting, då kommer mitt samvete aldrig att bli rent igen.” Aj, de där orden gjorde minsann ont.

Sextonåringen lipar lätt mot Zihao, gömmer ansiktet i hans päls och tar några djupa andetag. Försöker att lugna ner sig själv och övertala hjärnan att slytherineleven faktiskt vill vara med honom, och att han faktiskt gör honom glad.
"Zihai har inte gjort någonting innan, så det tror jag verkligen inte." Försäkrar Joshua, som inte tycker om faktumet att pojkvännen blir kallad saken. Men Mrs Welsh är trots allt väldigt ovan vid dessa situationer, vilket gör allt mer förståeligt. Som den uppmärksamma sextonåring han är, förstår han att Zihao blir sårad av det, och drar därför fingrarna lugnande över pälsen.

Bilen kom slutligen till ett stopp, efter att Mrs Welsh tagit till vänster ännu en gång och fortsatt framåt tills de anlände vid sjön. Zihao, som inte ville att Joshua skulle sluta dra fingrarna genom pälsen, lade bestämt tassarna över sextonåringens ben och flyttade sig lite längre upp. Orden som Amanda sagt förut hade verkligen sårat honom. Hur länge hade han inte känt henne? Åtminstone i fem år. Räckte inte det för att hon skulle lita på honom? Tydligen inte.
”Jaha, då får jag väl lita på att du har rätt, Joshua”, sade hon, utan att ta blicken från framrutan. Hon måste verkligen ha varit sur, då sjuttonåringen aldrig sett den vänliga kvinnan bete sig så ruskigt kyligt innan.
”Bry er inte om henne, hon är bara lite chockad”, försäkrade Andrew snabbt, och log snett bak mot de andra två. ”Behöver du hjälp att lyfta ur koffertarna, Joshua?”

Aningen besviket ser Joshua ner mot sjuttonåringen, han kan inte klaga dock, det är Zihao som bestämmer om sin egna päls. Han får mysa med den lilla hunden hemma istället. Än en gång känner han hur skuldkänslorna stiger, visst finns det ingen anledning till det, men de stiger något hysteriskt av kylan i Mrs Welsh röst. Kanske han gör allting fel, vad är fel på honom egentligen?
"Nejdå.. Det ska nog gå." Att be familjen att hjälpa dem bära ut skulle vara för mycket, de har trots allt skjutsat dem, och hjälpt Zihao mer än vad han själv gjort. Fy fan för honom. Joshua öppnar dörren till bilen med ett tacksamt leende. "Tack så jättemycket för skjutsen Mrs Welsh."

”Inga problem”, svarade Amanda och vände slutligen blicken mot Joshua, extremt noga med att inte låta dem så mycket som svepa förbi Zihao. Sjuttonåringen fick en liten klapp på huvudet av Andrew, som log ursäktande, innan han hoppade ner på marken.
”God jul på er, så ses vi efter lovet”, sade den jämnårige eleven uppmuntrande, trots att man kunde höra hur obekväm han var av hela situationen. Sjuttonåringen hade aldrig så mycket som drömt om att Mrs Welsh kunde bete sig så ruttet. Hade han vetat det innan hade han mycket hellre tagit bussen. Sorgset gick han och strök omkring vid Joshua, i väntan på att den andre skulle lyfta ner deras koffertar. Ögonen var alldeles glansiga av det kyliga bemötandet. Han tyckte jävligt synd om sig själv.