Skriva av sig-tråden

@Pandan: Jag förstår mer än väl de känslor och tankar som du beskrev. Dessvärre kan jag inte hjälpa dig på något sätt mer än att säga att du inte ska tro att du är i vägen, för du är det säkert inte. Dina vänner vill säkert mer än gärna att du ska prata med dem om du bara förklarar att du är seriös med att du inte mår bra, eller känner något som helst annat. Var det du vill vara, även om du kanske inte kan bli någon Ironman eller Wolverine kan du alltid vara det lilla extra som varje människa vill.

pandan:

Oh, eh. Jag kan förstå en hel del av det du skriver. Du är rädd för att bli lämnad ensam, att vara övergiven. Du avskyr att gråta för att visa dig svag, och det är du inte ensam om. Du får såklart lov att visa dina känslor ibland, om någon av dina vänner gör det tar du väl dem på allvar? Det finns massvis med folk på mugglis som bryr sig om dig, och (vad jag antar) någon i "riktigt världen" gör det nog med.
Och kom ihåg att du är awesome.

Accalia och KossanBerta

Tack för ytterligare två fina svar, det värmer riktigt när man får höra något positivt kring än. Förhoppningsvis så kommer jag må bättre, inom en relativt kort framtid.

tänk om de vill prata med en fast man inte vill, och när man vill prata förnekar hon att man inte har några vänner och räknar upp folk man hatar hatar. och tänk om de inte ser att man gråter på sitt jävla golv för att det känns bättre än att ligga mjukt och att man lipar för att man bara råkar vara äckligast och fulast och fetast i hela världen. och tänk när de säger att man bara går i sjuan så man behöver inte tänka på vad man kan men ändå får man ingen respons när man fått bra för det är precis som det alltid är och man är alltid jämför med sin syster och man orkar inte det för det är klart att hon är bättre på allt. och tänk när de blir arga på en för att man inte kan vara trevlig bara för att man är så jävla ledsen hela tiden och söker symptom och stänger in sig på sitt rum bara för att slippa känna att man är hungrig och tänk att man biter hål i sig själv och tappar de få vänner man fått via internet för man kan inte hantera någonting. och tänk när de i skolan fortsätter berätta för en att man är ful ful ful fulast hela världen och ser förjävla vidrig ut trots att man säger att de slutat nu att de håller käft, att de äntligen har fått respekt för en. och hela taket, hela rummet är fullt med att man inte duger man är ful ful äckligast och vidrig och man förtjänar inte ens att sitta där helt jävla äckligt bortskämd och vara motbjudande och så kanske man är fin en dag men så måste de säga den dagen att man är skitful och man dör lite grann. och tänk när man inte kan sitta ordentligt på en stol för att ingen ska få se hur fula ben man har, hur onormalt fula ben man har. och man måste låtsas vara glad och ingen ska få veta om besöken hos psykologen, och de som vet tror de fattar varför jag går dit men de fattar ju inte det är på grund av dem. och jag vill inte vara där, jag vill vara ensam om mina problem och sluta förlora hela tiden. och jag önskar jag kunde sluta väga mig och bli nöjd någon jävla gång.
och jag bara sviker alla hela tiden.

(förlåt, det är så mycket svammel)

sten:
Åh, snälla du, tänk inte så där om dig själv! Du är bra precis som du är, och det måste du acceptera, annars kan man inte komma någon vart i livet. Vi på mugglis kommer alltid finnas här för dig, skicka en uggla om du har lust. :> ♥

Jag är sur, jag är sur, jag är sur! Det är inte lätt att ha skilda föräldrar. Jag har haft det sen jag var fyra år. Jag trodde att det skulle bli lättare med åren, men så blev det inte.
Jag tycker fortfarande att det är super jobbigt att åka ifrån mamma, även om jag älskar min pappa så är det ändå jobbigt. Det kan vara för att min pappa har lite dåligt humör och blir mycket lätt arg, när han blir arg då skriker han. Då kan man bli rädd även om man är 15, 16, 17 och så vidare.
Vissa minne sitter kvar sen jag var liten (jag vill inte gå in i de minnena). Jag blir fortfarande rädd.
Var de tvungna att flytta isär, det är så jobbigt!
Jag är su för att när jag är hos pappa och jag träffar mamma för att hon ska lämna något eller nåt, så blir jag sur. Eller egentligen ledsen men det uppfattas som sur.
Det blir bara fel då. Men de förstår inte hur det är... det är jobbigt. Jag är egentligen ledsen, inte sur.

Men det är mer som är jobbigt... jag vet inte vad men jag vet det.
/Jag behövde verkligen få ur mig det, nu känns det bättre=)

ginny_ginny: Det är aldrig lätt med skillda föräldrar, men man får alltid försöka göra det bästa utav det. Din pappa kanske inte heller har det så lätt? Jag vet inte så jag kan inte säga någonting om det. Take care, i alla fall.

Ida S, hoppas att det går bra!

Prue, usch vad hemskt med en sån sjukdom! Vet inte vad jag ska skriva riktigt, för inget kommer att hjälpa. Men du ska veta att mugglis alltid finns här om du behöver prata.

Tack, det ska jag♥

Att ha kraften att va' stark
Att ha vishet att va' klok
Allt det där det lär du dig till slut
Och på resan som du gör nu
Dina frågor vill ha svar
Det är du som väljer vägen
Det är du som ger och tar

Människa, se himlen nu
Öppna hjärtat, känn dig fri
Var det livet lät dig bli
En dag är du glad att du är du
________________________________________

Känner att jag är dålig på att titta in här men jag ville försöka med att sprida lite energi och skapa leenden hos er som känner sig nere ^^