(Prs) Mellan mig och Jessica Tonks skräcknätter på skolan

" Jag får tydligen bara prata med dig inte träffa dig sa Adam och la sig på sängen
Arvid grät och kände sig misslyckad

Alice kvävde en snyftning. "Jag vill bara vara med dig".
Polisen kom fram och kramade om honom. "Inget är ditt fel, dina vänner mor bra".

" Jag vill vara med dig med men mamma låter mig inte gå ut sa Adam
" Men det känns som om dom inte mår bra fick Arivd fram mellan snyftningarna

"Och vi kan inte rymma..." sa Alice och suckade. Hon torkade sina tårar med sin andra hand.
"Det gör de" försäkrade polisen. "Annars får du väl hälsa på de och se".

" Vi kan försöka rymma men inte nu det förväntar dom sig sa Adam och lugnade ner sig själv han ville inte att hans mamma skulle väcka misstankar
" Jag vill inte hälsa på dom ensam sa Arvid och grät han lät polisen håla om honom om deras liv var förstörda så var det på grund av honom

"Det låter bra" sa Alice lågt. Hon hörde hur hennes mage högt kurrade till, men hon ville inte äta än. Hon mådde illa av det bara.
Polisen hyschade honom lätt. "Jag kan följa med dig, eller kanske Linda".

" Jag kommer inte överge dig jag tänker på dig varje minut sa Adam
" Jag vill att du följer med sa Arvid och såg på polisen

"Och jag tänker på dig så jag blir gråtfärdig" sa Alice lågt. Hon drog undan håret från ansiktet och satte sig ner och ignorerade sin mage.
Polisen log. "Det kan jag göra, nu direkt?".

" När jag tänker på dig så längtar jag bara till dig sa Adam och märkte att hans mamma ville ha telefon
" Ja sa Arvid och nickade

"Detsamma" mumlade Alice. Hon ville bara vara med Adam, han som förstod henne, den som hon gått igenom allt med. Hon hörde inte ihop med sin familj längre.
Polisen reste sig och log.